torsdag 23 mars 2017

Lösa tankar

Redigerar för fullt och tycker att nya metoden, den med att fokusera på ett kapitel åt gången tills det är färdigt, fungerar väldigt bra. Hinner något mer än ett kapitel på en vecka, och känner inget behov av att stressa iväg. Det tuffar på, så att säga.

Gestaltningspaniken börjar lägga sig. Har läst ett par kapitel av de författare som det tipsades om i kommentarerna, och känner någonstans att de jobbar väldigt olika, att det inte finns något facit, och att det är en ganska skön insikt.

I övrigt händer det inte mycket just nu. Läste ett brandtal av James N. Frey, tillägnat författare, efter ett tips på The Kill Zone Blog. Vet inte om jag håller med om riktigt allt, men där slås faktiskt huvudet på spiken i vissa avseenden.

måndag 20 mars 2017

Kan man skapa en barnkaraktär på ett snyggt sätt?

När barn förekommer i böcker och på film, så tycker jag att det är jobbigt när de skildras som någon typ av accessoar. Det är ibland som om namngivna barnkaraktärer inte är människor utan bara finns där för att vara söta/i vägen/rövas bort/vara jobbiga, etc.

Vi har sett Designated Survivor på Netflix. Det finns mycket jag skulle kunna säga om den serien, men de har åtminstone en bra story. Och Kiefer. Där figurerar i alla fall en dotter i de första avsnitten, en liten söt och blond karaktär som enligt min åsikt bara existerar för att göra terrorn så mycket mörkare, och jag tycker tyvärr att det blir lite sjaskigt.

Tänker man att en karaktär behöver bli mer mänsklig, skriver till ett barn, och så glömmer man att göra barnet mänskligt?

Egentligen går det här att jämföra med den klassiska "bimbon" (eller en väldigt smart tjej i vissa av Dan Browns böcker) som finns där i bok/på film, av exakt samma anledning . Kanske stör jag mig helt enkelt på människor som inte skildras som just människor, utan som lika gärna kunde bytas ut mot en möbel, eller en stor krukväxt.
 
Det är här jättesvårt tycker jag, och jag inser att i alla mina manus finns inte ett enda barn. Funderar på att skriva in en liten flicka i mitt senaste manus, men ryggar lite då det känns som ett jättestort klavertramp som bara väntar på att bli gjort. Hur har ni andra resonerat när ni skriver, barn eller inte barn? Hur uppfattar ni barnkaraktärer i böcker och på film, vad är okej och vad känns mindre okej? Jag är på allvar intresserad av hur andra ser på det här med barnkaraktärer, varsågoda att diskutera i grupper :-D

lördag 18 mars 2017

Trotsade förkylningen idag.

Ignorerade förkylningen idag och tog till vara på det vackra vädret.

Klämmackor hemma på gården.
Sedan ett besök i pulkbacken nere vid älven. Backen är dubbelt så lång som på bilden, med en rejäl kurva på mitten. Fyraåringen tyckte mamma var lite feg som bromsade när jag fick låna boben :-)


onsdag 15 mars 2017

Gestaltningspanik

Har petat lite i manuset under ett par kvällar, mest för att se om det fungerade för mig att redigera ett kapitel i taget. Har brottats med kapitel ett och tycker att det känns stabilt att jobba så. I stället för att hasta vidare i redigeringen går jag tillbaka till samma stycken flera gånger, och det gör att jag kan fokusera bättre än förut.

Tyvärr uppkom något av en gestaltningspanik. Inte så att jag inte gestaltar, det blir snarare alldeles för mycket av varan, så att texten blir överlastad och lite utan rytm när man läser. Jag tycker det är asjobbigt när det hakar fast under läsningen, jag vill gärna att det skrivna ska kännas sömlöst att läsa.

Nej, för att rädda det här jag tror att jag ska återgå till att vila, och så skulle jag vilja läsa en väl gestaltad bok för vuxna, gärna inom spänning, deckare, eller liknande. Någon som har ett tips på en sådan bok...?

måndag 13 mars 2017

Jag hjärta redigering.

Jag vilar från texten nu när råmanusfasen är över, och sedan börjar redigeringen. Tänk så underbart att få sätta tänderna i ett manus med början, mitt och slut!

När jag redigerar kan det bli nästan hur många rundor som helst, tills jag helt enkelt får nog och bestämmer mig för att manuset är tillräckligt bra. Känslan av att manuset duger sitter långt inne och jag redigerar absurt mycket.

När jag redigerar brukar jag inleda med en genomläsningsrunda, där jag fixar lite småpill *. Sedan hattar jag omkring väldigt mycket, ändrar lite här, kompenserar för ändringen där, och sabbar så helt plötsligt kapitel två. Ändrar kapitel två, och blir då tvungen att fixa slutet, osv osv. Det här tar väldigt mycket tid i anspråk och texten riskerar att aldrig bli färdig.

Den här gången tänkte jag prova på något nytt. Skrivaläsaleva berättade om sin metod, där hon arbetar ordentligt med ett kapitel per vecka, och jag tänkte faktiskt prova på det jag med. Kanske hoppar jag lite för att åtminstone markera i texten var jag behöver kompensera för ändringar, och kanske kör jag mer än ett kapitel någon vecka, men jag tänker att grundtanken är god och att jag ska sikta på att följa den. Målet med det mer strukturerade arbetet är att inte stressa iväg med redigeringen, och att inte behöva ha precis allt i huvudet hela tiden. Här tänker jag fokusera mycket på logik, gestaltning, karaktärer, intrig, stämningar, ton, etc. Jag inbillar mig också att jag kommer att ”känna” texten bättre efter en sådan här genomarbetning, och slipper kanske bläddra så oerhört mycket för att hitta rätt när jag söker något.

Efter hattandet brukar jag köra några strukturerade redigeringsrundor, och jag ser ingen anledning till att göra annorlunda den här gången, efter kapitelarbetet. Så här ungefär brukar jag göra:
  1. En snabb genomläsning (gärna med annat teckensnitt) för att hitta sådana fel som hjärnan bara ser när det går fort. Fascinerande hur många småfel som dyker upp i den här rundan. Brukar nu känna allt starkare hatkärlek till alla de där orden och börjar oftast ärligt talat bli lite less på min text i det här läget.
  2. Läsa på papper med rödpennan i högsta hugg. Detta är vad jag skulle kalla den maniska fasen, och det är även nu hatkärleken till manuset är som allra starkast.
  3. Lägga in ändringar i dokumentet. Stegar mig fram mellan det jag i utskriften markerat med rött, och läser ingenting förutom det som behöver ändras. Börjar känna doften av målgång, och tycker oftast själv att jag är något av ett geni!
  4. Läsa igenom en sista gång på paddan, för att se om allt stämmer. Det ska inte ändras någonting alls under den här genomläsningen om det verkligen inte behövs, och det sätter impulskontrollen på prov.



*Småpill = stavfel, kommatering, meningsuppbyggnad etc.

lördag 11 mars 2017

Verkligheten kan ibland överträffa dikten.

Kollar på Mello för första gången på mycket länge. Alltså, Jon Henrik Fjellgren, jag kan inte annat än bli rörd. Född i Colombia, adopterad till Sverige av en samisk familj, blir renskötare, och så småningom jojkande artist. Det är fint på något vis, när någon blir en så framgångsrik kulturbärare för sitt folk.

Hans story är så speciell, så där så att det kunde utgöra stoff för en roman/biografi, eller en riktigt maffig film. Hollywood borde redan vara på G med en liknande historia, liksom.

Jag gillar den här låten bäst av det han spelat in, den utgör en viktig del av soundtracket till del två i dystopin.

fredag 10 mars 2017

En helg med Korpringarna.

Ser ut att bli en väldigt fin helg, vilken tur då att jag är förkyld. Det blir nog ännu en helg i horisontellt läge, men jag har gott sällskap av boken jag läser just nu. Är 150 sidor in i Odinsbarn (del 1 i Korpringarna) av Siri Pettersen. Hittills känner jag mig lite golvad, herre GUD vilken bok. Under den här skrivpausen hade jag som mål att läsa i någon annan genre än de jag brukar skriva i, och man kan säga att experimentet var lyckat. Känns otroligt lyxigt att jag även har de andra två delarna hemma i bokhyllan!

 

Trevlig helg allesammans!

onsdag 8 mars 2017

Under skrivpaus när jag borde låta manuset vila, men ändå vill peta i texten.

”Pingel int!”

Det ett lokalt uttryck från min hemort i Norrbotten, och något man säger till ett barn som petar på sådant hen inte borde peta på, kanske i en butik eller på besök hemma hos någon.


Ibland önskar jag att någon kunde stå där och vakta på mig, kontrollera så att jag inte slår upp datorn och öppnar dokumentet.

 

Vakten: *Sträng blick när jag närmar mig arbetsplatsen*

Jag: ”Men jag ska bara…”

Vakten: ”Pingel int!”

Jag: *Backar skamsen ut ur kontoret*

 

Jag kan dock tycka att det är trevligt med planlöst petande bland orden, att lite kravlöst fylla igen luckor som behöver tätas. Bara det att jag inte är säker på om det är det bästa för texten eller mig själv att jag gör så. Hittills har jag klarat mig utan vakt, men det tär på självkontrollen.

måndag 6 mars 2017

Vecka 16, 4 419/57 139 ord.

Under veckan producerade jag 4 419 ord, och manuset omfattar nu 57 139 ord totalt.

Jag är faktiskt färdig nu med det första utkastet, det finns story med början, mitt och slut! Nu återstår att faktiskt skriva eländet, skulle jag vilja säga, då det här första utkastet mest är som ett rangligt skelett bestående av handling, men som saknar lite kött på benen. Längtar efter att redigera!

Jag hade räknat med att råmanuset skulle vara runt 50 000 ord, och är glatt överraskad av att det blev lite längre. Kanske beror de "extra" sju tusen orden på att jag skrivit i lugn och ro, utan att rusa iväg mot slutet.

Det blev totalt 47 skrivpass på ca en timme vardera, bara tre av passen har jag suttit längre än så och jag är faktiskt väldigt stolt över bedriften att skriva under kortare stunder än normalt :) Det tog mig 16 veckor att skriva, och då hade jag skrivpaus under 4 veckor i december och januari.

Det färdiga manuset har jag beräknat till att ligga runt 70 000-80 000 ord, då jag tror att en introvert och ganska klaustrofobisk berättelse tjänar på att inte vara särskilt lång. Jag tror helt enkelt att det finns en gräns för hur länge det är njutbart att vara inne i någon annans förvirrade tankegångar.

Nu planerar jag att vara ledig från skriv ett par veckor, läsa böcker och umgås med min familj lite extra.

Hoppas att ni får en fin vecka allesammans.

lördag 4 mars 2017

Sjuk och Twilight.

När mamman är sjuk brukar min familj göra det enda rätta; nämligen att åka bort. Så, denna helg är jag ensam och horisontell. Håller på att se igenom alla Twilightfilmer. Det är väldigt mycket Twilight. På sätt och vis tycker jag att filmerna är lite jobbiga, och kanske beror det på att jag tyckte om böckerna? När jag har det tungt, eller är trött på något vis, då brukar jag läsa YA. Twilightböckerna läste jag under en väldigt tung period, och lyckades faktiskt bli så pass distraherad att jag började må bättre. Så, de där böckerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Trots att jag inte är helsåld på filmerna, så har de några klara kvalitéer. Till exempel är castingen suverän tycker jag (även om folk gnäller på den, I know!) och jag gillar särskilt den där klicken "populära" ungdomar med Anna Kendrick i spetsen. Är det inte lite fint att de (1) faktiskt ser unga ut, och (2) inte är en grupp fotomodeller utan att de helt tydligt är populära pga andra kvalitéer som det ju ofta är i verkliga livet.

Pappan är en annan favorit. Bellas pappa alltså. Gillar hans tystlåtna lite uppgivna pappande.

Där finns, trots glesbygd, inte en enda Hillbilly-kliché. Ovanligt, på gränsen till nyskapande.

Sen så gillar jag skildringen av urbefolkningen, och deras relation till "det övriga samhället". Nu är det inte själva varulvsgrejen som jag menar, utan snarare att de som representerar urbefolkningen förvisso är tydligt just en del av den, det finns en viss spänning mellan dem och de andra invånarna i Forks, men ändå interagerar man med de andra i området på ett naturligt sätt. Som när Jakob och de andra dyker upp på den där stranden i ettan, och ingen reagerar med mer än ett "Hej!" och så hänger man lite tillsammans utan att tillvaron vänds upp och ner.

Hela världen vet vad den amerikanska urbefolkningen har utsatts för och jag tycker det är skönt att se på dem skildras som starka, smarta och en del av samhället.

Fascinerande också att vi svenskar ofta vet mer om den amerikanska urbefolkningen än vår egen. Kanske en stor anledning till att samer och deras relation till andra svenskar ofta skildras väldigt märkligt i svensk populärkultur. Samebyn är ju till exempel inte en fysisk by för samer att bo i, som reservaten i Amerika, utan en ekonomisk förening för renägande, och där de flesta samer inte är medlemmar.

Nog om detta, nu ska jag jobba med mitt manus en stund, i tystnaden. Ha en fortsatt trevlig helg, alla!

onsdag 1 mars 2017

Ett succérecept, samt mycket grå vildmark.

Har lyssnat på en bok som nog måste ses som något av en succé, författaren är debutant och boken har slagit internationellt samt filmatiserats. Skulle tro att boken kan kategoriseras som relationsdrama, eller möjligtvis war fiction.

 

Grejen är den att jag rent objektivt kan säga att hantverket i den här boken inte är det bästa. Bevisföring:

·         Det inleds med en stark prolog, följt av inte mindre än nio kapitel fyllda med infodump. Eventuellt är all den här bakgrunden tänkt att göra berättelsen storslagen, men får bara till följd att den egentliga historien aldrig kommer igång.

·         Berättarrösten är mycket närvarande samt allvetande, and not in a good way. Jag tappar helt den röda tråden under långa stunder när berättarrösten mal på om helt oväsentliga saker.

·         Gestaltningen är så där, mycket tell och lite show.

·         Språket är klyschigt och jag tror inte enbart att det beror på översättningen.

 

Helt enkelt finns där mängder av nybörjar”fel”, och jag frågar mig hur denna bok kunde bli (1) antagen, och (2) en sådan succé. Receptet är ganska tydligt:

·         Miljöerna (särskilt den där det mesta utspelar sig) är fantastiska.

·         Författaren har nördkunskaper om något ganska ovanligt, och där är skildringarna klockrena.

·         Grundidén är toppen, och storyn så pass engagerande att man orkar till slutet trots allt.

·         Slutet i sig är det bästa med hela boken, vilket ju måste vara något av en bedrift.

 

Kanske är det inte svårare än så; har man något att berätta spelar det där andra mindre roll för den vanliga läsaren. Gör man sig själv en otjänst genom att i det närmaste fixera vid det skrivtekniska? Kan det vara så att den breda massan föredrar den här berättade stilen?

 

 

I övrigt har jag varit väldigt långt västerut idag, i en dal mellan fjällen. Så. Mycket. Nysnö. Blev på fullt allvar tvungen att vänta in en man med snöslunga på traktorn för att ta mig upp från ett av mina arbetsstopp. Fotat från min bil:


måndag 27 februari 2017

Vecka 15, 4 260/52 720 ord.

Under veckan producerade jag 4 260 ord, och manuset omfattar 52 720 ord totalt.

Skriver på upploppet, knyter ihop trådar och har ett visst flyt i skrivet. I livet går det rätt trögt, vi vabar igen och jag ser fram emot den dagen vabruari viker hädan.

Hoppas ni får en fin vecka allesammans!

söndag 26 februari 2017

Det var fint ute i helgen!

Ute på skogspromenad, bara ett stenkast hemifrån.
Hittade ett stickspår ner till älven, fotade tydligen min egen skugga.
Nysnö, tur att man alltid kan räkna med att skoterleden är körd.
Inne i skogen igen, omgiven av granar.

onsdag 22 februari 2017

Wowad, eller bara förvånad?

Nu när jag skriver på ett spänningsmanus har jag tänkt mycket på vändningar och oväntade händelser. Det skulle gå att i veckor fylla vartenda inlägg här på bloggen med funderingar kring temat, men jag tror att jag ska begränsa mig till att skriva om det bara idag :)

 

Först och främst; ska vändningen vara tydlig för läsaren redan innan den händer, och alltså bara en överraskning för karaktärerna? Eller ska vändningen komma som en överraskning även för läsaren? Vilken typ av vändningar tycker du bäst om?

 

När vändningen är tydlig tillåts läsaren att känna sig lite smart som kom på vad som var på gång redan innan det hände. Jag är faktiskt ganska svag för den här typen av vändningar; där man som läsare lyckas lista ut vad som komma skall, eller att det som händer åtminstone är ett av flera tänkbara scenarior. Tycker även om när det medvetet från författarens sida hela tiden är glasklart för mig som läsare vad som händer, och så får man i stället koncentrera sig helt på vad karaktärerna har tänkt göra med det som de utsätts för. Brasklapp här för att jag trots detta hatar när det blir klichémässiga ”vändningar” eller när det är för enkelt att lista ut vad som är på gång, fast författaren uppenbart försökt vara lite listig för att dölja det.

 

När läsaren blir totalt överraskad, tycker jag att det är helt fantastiskt om vändningen i efterhand känns som det enda tänkbara och att berättelsen inte skulle ha blivit lika bra utan den. Mitt bästa exempel här är Sjätte Sinnet (en film), där det läggs ut ledtrådar genom hela filmen som är så UPPENBARA när man vet hur det ligger till. Jag skulle vilja påstå att även Gone Girl sorterar in här; ledtrådarna finns där när man vet vad man ska leta efter.

 

Det går även att få den här totala överraskningen genom att verkligen göra den till en total överraskning. Man får känslan av att författaren satt sig ner och funderat ut det absolut minst troliga som kan hända, och så gör man så och i princip utan att lägga ut några som helst hintar innan. Jag tycker inte att det här är vare sig särskilt snyggt eller wowande, utan oftast mest bara irriterande. Det bästa exemplet jag kan komma på är filmen From Dusk Till Dawn, (SPOILERALERT NU FÖR DEN SOM INTE VILL VETA HUR DEN VÄNDNINGEN SER UT). Det börjar som ett kidnappningsdrama men när karaktärerna hamnar på en något suspekt bar förvandlas det hela till splattrig vampyrdödaraction. Totalt oväntat. Alltså helt sjukt oväntat. Men i och för sig så hatade jag inte, kanske mest för att det var ett skönt oseriöst avslut på en film som nog kunde blivit ganska obehaglig om de valt att gå al in med kidnappningen.

 

Ett exempel på en bok med totalt oväntad vändning skulle kunna vara Peter Mays Svarthuset (LITEN SPOILERVARNING NU), där jag tycker gåtans lösning är ett enda verkligen?, och där författaren har dolt sina ledtrådar lite väl mycket för läsaren. VÄLDIGT otillfredsställande slut i min mening, då jag som läsare inte haft en chans att lista ut vad som hände. Intressant att den boken vunnit pris, men kanske beror det på att det som inte är slutet faktiskt är rätt bra.

 

I mitt nya manus strävar jag vare sig efter att wowa, eller att förvåna någon med totalt oväntade händelser. Jag siktar i stället på ett utdraget jahaaa-a när läsningen är slut, då jag medvetet är ganska uppenbar med vändningarna åtminstone för den som är en van läsare, och gärna fokuserar på vad karaktärerna ska göra med det som händer. Återstår väl att se om det fungerar.

måndag 20 februari 2017

Vecka 14, 4 348/48 460 ord.

Under veckan producerade jag 4 348 ord och manuset omfattar nu 48 460 ord totalt.

Sett till skrivet har det varit en seg vecka; vi har vabat och firat två födelsedagar, varför det inte funnits mycket tid över.

En stor del av veckans ord hamrades in under ett långt skrivpass på lördagen. Jag lämnades ensam i hemmet och tänkte prova på min gamla ”metod”, mest bara för att se hur det kändes. Och visst, jag fick ner en hel massa läsbar text, hoppade framåt och började författa slutet, och kände mig allmänt lyckad sett till skrivet. MEN det är inte särskilt uppbyggligt att skriva länge, inte äta, inte pausa och känna sig som en urvriden disktrasa efteråt. Så, man kan säga att experimentet fungerade; jag kommer helt klart att gå tillbaka till att skriva korta pass så att kroppen och hjärnan far väl av skrivet. Får jag en möjlighet att skriva längre  pass under helgen ska jag se till att pausa ordentligt.

Nedan min arbetsplats. Himla blommigt och gulligt, med tanke på det skruvade och mörka som kommer ur mina tangenttryck.





onsdag 15 februari 2017

I need a hero!

Den senaste tiden har jag hört filmen Matrix användas som exempel för att åskådliggöra olika dramaturgiska metoder. Bara för att se om det stämmer (och för att jag gillade filmerna när de kom för länge sedan) så såg vi igenom trilogin under helgen. Jag tycker att de fortfarande håller, klockren Hero´s Journey, men det var faktiskt återseendet av karaktären Trinity som kändes allra bäst.

Spoilervarning utfärdas härmed för resten av det här inlägget, både vad gäller Matrix-trilogin och en del andra filmer, tvserier och böcker.

Trinity är den kvinnliga hjälte som för mig fördärvat de allra flesta andra försök till att skapa en sådan. Hon finns där för att sidekicka med Neo, och för att leda honom rätt på vägen, men utan att hon själv försvinner på kuppen. Hon glider omkring i tillvaron och är allmänt awesome, jag kan till och med förlåta den där slimmade jumpsuiten faktiskt. De är kraftigt kära i varandra, Trinity och Neo, men här lyckas filmskaparna vända på könsrollerna då det nog är Neo som har den där puppy-eye-uppsynen när han ser på henne, snarare än att Trinity dyrkar marken han går på.

Vart vill jag komma nu? Kanske till att kvinnliga hjältar inte brukar vara på det här viset på tv eller i böcker. Trinity går omkring och duger i största allmänhet, behöver inte förändra sig för Neos skull, och befinner sig i något som liknar ett jämlikt förhållande tillsammans med hjälten (som faktiskt är mer vilse än vad hon är under stora delar av filmerna).

Finns det fler såna här kvinnliga karaktärer? Bond-brudar går tvärbort för mig, likadant med de kvinnliga karaktärer som Dan Brown eller liknande författare skapat mest för att hjälten ska ha någon vacker att mansplaina saker för. Jag lade hjärnan i djupa veck och kom fram till följande lista med hyfsat coola kvinnliga hjältar:

  • Sarah Connor, i Terminator-filmerna. Åtminstone efter det att hon blivit "upplärd" av den där tidsresenären. Men, in all fairness, så blev ju även tex Luke Skywalker upplärd av en manlig karaktär innan han axlade hjälterollen. Ingen har försökt ta ifrån Luke något bara därför, så varför skulle Sarah behandlas annorlunda och förminskas bara för att hon är tjej...?
  • Ellen Ripley från Alien. Länge sedan jag såg, men jag vill minnas att hon är rätt tuff.
  • The Bride, från Kill Bill vol 1 och 2. Den där revansch-grejen vet jag inte om jag gillar egentligen, och jag misstänker att en hel generation män fick en konstig hang-up på gul spandex tack vare de här filmerna. Känns som om hon finns till som karaktär mycket för att tilltala en manliga publik, tycker jag. Men fortfarande en väldigt ovanlig kvinnlig karaktär.
  • Yu Shu Lien, Michelle Yeohs rollfigur i Crouching Tiger Hidden Dragon. Intressant att denna kvinna spelade bond-brud året innan hon tog tag i den här mer uthärdliga hjälterollen.
  • Lagertha i Vikings. Spelas av Katheryn Winnick som är lite bättre på kampsport än de allra flesta. Jag tycker det är så skönt att se en kvinna på tv som helt trovärdigt kan slåss lika bra som männen och kvinnorna hon ställs emot.
  • Eowyn som i Sagan om Konungens Återkomst (väl?) yttrar de magiska orden "I am no man". Synd bara att filmskaparna inte hade vett om att ta med hela talet jag vill minnas att hon kör i den version av boken där den svenska översättaren inte tagit sig friheten att översätta bort kvinnornas bedrifter och betydelse.
  • Brienne of Tarth från Game of Thrones. Har hört uttryckas att hon inte "räknas" eftersom hennes karaktär "imiterar en manlig hjälte". Ursäkta mig, men är det vad en kvinnlig karaktär gör om hon kör sin grej och behåller kläderna på? Har inte läst böckerna, men tv-Brienne är en hyfsat komplex karaktär tycker jag, som lyckas följa sitt hjärta och göra sin grej, samtidigt som hon är sårbar. (Och iiiiiiiii, vilken säsong av GoT jag skulle tro väntar i vår/sommar; nästan bara brudar kvar som maktfaktorer nu, kanske en naturlig följd av att all men must die?)
Utom tävlan finns Merida från Modig. Hon bryter mot den tröttaste Disneyprinsess-klichén av dem alla (den om att prinsessanmåstegiftasigförattblilycklig) när hon spänner bågen och ba: "I´ll be shooting for my own hand!". Tack snälla Disney för detta ögonblick.

Uppdatering: Bara Hittepå påminner om att jag glömt Hermione. Hermione Granger borde legat överst på listan som den eventuellt coolaste kvinnliga karaktären genom tiderna. Inser att jag även glömde Katniss. Oförlåtligt.

måndag 13 februari 2017

Vecka 13, 2 420/44 112 ord.

Under veckan som gick producerade jag 2 420 ord, och manuset omfattar nu 44 112 ord totalt.

Det blev inte mycket gjort under veckan, vare sig med manuset eller något annat. Mannen var bortrest, jag hittade ingen tid till att sitta med texten, och hade dessutom förlagt all lust till att skriva i en mörk vrå någonstans.

Under helgen var fyraåringen mer än lovligt febrig. Det är alltid jobbigt när liten är sjuk, men det passade mig ändå helt perfekt att ägna tid åt att mysa i soffan. Vi kollade på youtube en hel del, och mest av allt på musikvideos.

Barnet gillar den här, och jag kan inte annat än imponeras av att så många människor nördade ihop så totalt! (Vi gillar Mulan-tjejen mest; ”Mamma, flickan kan dansa!”)

Jag tittade på den här ganska många gånger. Barnet tycker den är helt okej fast det inte är någon som sjunger, och jag älskar den. Vore jag filmskapare skulle jag se till att genast ordna en mycket svulstig kärleksscen och smacka in den här versionen av Take on Me som filmmusik! (Hittade den efter ett tips hos Amanda Hellberg.)

Tidigare nördade vi ihop över den här. Mannen, som är trummis, klarade mugg-grejen med en gång. För mig, som inte är trummis, tog det (ehem) något längre tid, men jag kunde åtminstone sjunga sången. Fyraåringen var omväxlande upprymd och förbannad hela kvällen. Efter mycket övande klarar jag nu av att sjunga och takta med mugg, samtidigt. Känner mig märkligt nöjd och stolt över det.

Nog om detta, jag hoppas intresseklubben antecknade, och så kör vi igång en ny vecka!

söndag 12 februari 2017

Dagens aktivitet.

Skejtade några kilometer, utan att dö astmadöden.
När jag kom hem:
"Är du redan hemma!?"
Och inte i betydelsen att jag åkt fort, utan att jag måste åkt kort. Svärord.

fredag 10 februari 2017

Idag spelar jag på gråtfiolen. Det låter skit.

Känner mig lite låg just nu, som om jag inte kan formulera mig och att det jag gestaltar faller platt. Läser mitt gamla lektörsutlåtande om dystopin, blir upplyft i några sekunder, men tänker sedan att jag aldrig kommer att kunna skriva så igen. Någonsin. Det är sannerligen en känslomässig berg-och-dalbana, det här skrivandet. Tur ändå att jag älskar mitt nya manus, även om dagsformen är skit så tror jag på helheten.

Spelar Roll up your sleeves med Meg Mac på repeat i lurarna. Dels för min egen skull, men även för att få till rätt känsla inom mig när jag skriver. Min stackars huvudperson har det jobbigt igen (påverkar möjligtvis mitt eget känsloläge), jag vill få till en känsla av att hon ändå behåller fattningen och lyckas hålla näsan ovanför vattenytan, och den låten summerar känslostämningen jag vill åt.

Tror det blir vila hela helgen, skulle mest av allt vilja dra en filt över mig, äta praliner och se någon film med gott om plats för att snyfta. Låter uppbyggligt, eller hur?

Skulle som alternativ kunna tänka mig manisk skrivhelg, mest för att jag tagit det lugnt väldigt länge och skulle vilja prova om det funkar att jobba intensivt ett par dagar, bara jag ger mig själv återhämtning mellan skrivpassen.

Hoppas att ni har det bra allesammans, så hörs vi till veckan!

onsdag 8 februari 2017

Att hålla det man lovar, men vad lovade man egentligen...?

Inför arbetet med mitt nya manus tänkte jag mig att det skulle finnas inslag av skräck, fokuserat på en persons subjektiva upplevelse av det som skrämmer. Fick tipset att läsa Caroline Erikssons ”De Försvunna”, och här kommer ett resonemang kring att hålla det man lovar, baserat på den boken. Läs inte vidare om du inte vill ha spoilers.

 

 

 

 

 

 

Jag menar det, sluta läs om du inte vill veta något om De Försvunna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till att börja med måste jag säga att jag är ett stort fan av Caroline Eriksson, både som poddpratare och författare. Hon ska inte behöva klä skott för hela kontrakt-med-läsaren-grejen, men jag känner väl någonstans att det är okej att använda hennes bok som exempel då det inte känns som att sparka neråt, om ni förstår hur jag menar (det här är en av anledningarna till att jag inte recenserar böcker här på bloggen; jag är så sjukt obekväm med att kritisera begåvade människors verk).

 

Jag lyssnade på De Försvunna under en lång bilresa, och var så pass fängslad att jag körde omvägar vid resans mål bara för att få lyssna färdigt. Tyvärr gillade jag inte slutet. Första tre fjärdedelarna av boken tyckte jag verkligen om, känslan av klaustrofobi och annalkande katastrof är riktigt skickligt utmejslad. Kanske är det till och med så att katastrofen redan inträffat, man sitter där och är inte alls säker, och sammantaget blir läsupplevelsen riktigt bra. Bara det att slutet innebär en vändning som blir lite väl oväntad för min smak. Här har du klaustrofobi de luxe, men så förklaras allt och rullas ut, varpå scenariot förvandlas till ett kidnappningsdrama. Jag kände mig snuvad på konfekten med den upplösningen.

 

Kanske är det jag som är kinkig, en bok kan kanske gå över i en annan stämning och känsla utan att läsupplevelsen förtas?

 

Oavsett vad man tycker om slut som sticker ut från övriga texten, så uppkommer en viktig fråga här: Hur viktigt är kontraktet med läsaren?

 

Skitviktigt skulle jag vilja säga. Grejen är kanske att kontraktet ser olika ut beroende på läsarens förväntningar, och hur ska en författare kunna parera för det? Jag antar att det finns många som gillade slutet på De Försvunna, som förväntade sig att det skulle komma loss lite efter en lång introvert bild up, och som bara kände ÄNTLIGEN när det sedan hände.

 

Jag upplever att upplösningen i spänningsromaner tenderar att bli lite summariska, alternativt att man byter genre och går över till att bli en thriller. Men det kanske ska vara så, att läsare av spänningsromaner normalt sett förväntar sig ett actionladdat slut? Är mycket nyfiken på svaret till den senaste frågan, och är rätt så rökt med mitt nya manus om svaret är ”ja” :-D

måndag 6 februari 2017

Vecka 12, 5 455/41 692

Under veckan producerade jag 5 455 ord och manuset består nu av 41 692 ord totalt.

 

Nu när jag skriver på den berömda mitten och har mindre än halva råmanuset kvar, då hamnar jag som vanligt i något av en manisk fas. Man kan säga att jag nästan inte går att ha att göra med; det är mycket av att stirra ut i fjärran, och att svara enstavigt på tilltal. Faktiskt blir jag även lite sur och grinig emellanåt. Min sambo skulle eventuellt säga att jag blir mycket sur och grinig, snarare än lite. 

 

Det här tillståndet brukar inträffa när jag lärt känna min huvudkaraktär och hjärnan jobbar igenom scener mest hela tiden, utan att det egentligen är med avsikt. Tur att det går över om något tiotal tusen ord till, när jag börjar jobba på målgången och allt (förhoppningsvis) kan falla på plats.

 

Det är rätt gött ändå när berättelsen börjar rulla på, när trådarna är utlagda och ”bara” behöver knytas ihop. Jag överväger faktiskt att skriva bokens dénouement (alltså det som kommer allra sist, när berättelsen behöver tona ut efter klimax) nu, och sedan jobba mig bakåt i stället. Någon som har provat att skriva slutet först för att sedan ”skriva baklänges”? Jag har en väldigt tydlig outline för de kapitel som återstår, och tror att det skulle vara möjligt att genomföra, att det till och med skulle vara till hjälp för att skriva de svåra kapitlen mellan mittenläget och slutet.

lördag 4 februari 2017

Det är trevligt med helg.

Svågern gjorde marägnsviss. Fyraåringen åt inte mest.

Sextonårig Jura till dom vuxna.

fredag 3 februari 2017

Trevlig helg!

Vill inget särskilt idag, bara önska er en trevlig helg och visa några bilder. Jo, föresten, podden Writing Excuses är en ny favorit i lurarna. Korta avsnitt, mycket entusiastiska amerikanska författare, bra innehåll (tack för tipset, Bara Hittepå).


Det är inte helt kolsvart längre när jag går hem från jobbet om kvällarna. Liten skärva av dagen kvar bakom vattentornet blir ett mycket litet glädjeämne.
Samma kväll passerade ett flygplan förbi månen och lämnade en strimma rök över den mörknande himlen. Blev sjukt inspirerad av scenen, tyvärr fastnade stämningen inte på bild.
Igår på promenad; Så oerhört grinigt väder med snöfall i form av små isbitar, men ändå fint på något sätt. Här ett kallt träd.

onsdag 1 februari 2017

Nöjd.

Manuset passerade just 40 000 ord. Kändes som en riktigt fet milstolpe.

Mvh Nöjd.

Ett försök att ta kontroll över genreförvirringen.

Jag har läst på om genrer, både i den engelskspråkiga litteraturvärlden och i den svenska. Kanske mest för att jag gillar ordning och reda.

 

Jag gick in i mitt nya romanprojekt med en uppfattning om att jag skulle skriva en spänningsroman, med inslag av skräck och med ett deckarmysterium i periferin.

 

Då jag tycker att man ska försöka att hålla sitt kontrakt med läsaren, kände jag ett behov av att särskilja spänning, skräck, och viss mån deckare, som genrer. Jag antar att många av er redan har koll på det här, men jag tänkte i alla fall sammanfatta det jag kommit fram till:

 

Skräck bör som huvudtema ha någon/något som arbetar för att förgöra protagonisten. Denna/detta vill inte ha något av protagonisten, mer än att döda/skada henom. Om protagonisten får veta varför alltsammans sker, så serveras det utan att föregås av några större efterforskningar. Spänning bör å andra sidan som huvudtema ha ett mysterium, någonting händer men protagonisten är inte alls säker på vad det är eller varför det händer, och mysteriet ska vara sådant att protagonisten försöker lösa det. Antagonisten vill ofta ha något av protagonisten, vid sidan av att eventuellt skada henom.

 

Skräck bygger på just skräck, sådant vi är rädda för, eller visar kanske ”bara” något äckligt. Läsaren är åskådare. Överlevnad på ett ganska akut sätt, är centralt. Spänning bjuder in läsaren lite mer, vad skulle du göra om…? Där finns ett tydligt element av problemlösning, kanske för ren överlevnad, men det finns ofta en del tid till att tänka över situationen.

 

skräck finns skräcken där för sin egen skull, skräcken är grejen, skulle jag vilja säga. I spänning kan de där inslagen av skräck förekomma, men de finns där som en del av mysteriet.

 

skräck finns en ondskefull företeelse/varelse/människa/plats, i spänning mera av en plan, med en eventuellt illvillig avsändare.

 

Både skräck och spänning kan ha övernaturligt tema.

 

Egentligen skulle man kunna beskriva spänning och thrillers på samma sätt, vid en jämförelse med skräck. En thriller kräver dock fara och en viss del action, medan spänning kräver någon typ av fara, men den behöver inte vara fartfylld. När mysteriet blir en fråga om vem? i stället för varför?, skulle jag vilja kalla det för en deckare snarare än en spänningsroman.

 

Kortfattat:

Spänning: Varför? (händer det här, gör hen så där, vill protagonisten lösa mordmysteriet, etc.)

Thriller: Hur? (ska vi rädda oss själva, världen, etc.)

Deckare: Vem? (gjorde det, kommer att lösa fallet, etc.)

Skräck: Överlev! (det andra spelar mindre roll.)

 

Spänning: Fokuserar mycket på det som händer här och nu.

Thriller: Fokuserar mycket på det som kommer att hända, på vad vi ska göra härnäst.

Deckare: Fokuserar mycket på vad som hände.

Skräck: Överlev!

 

Har någon en annan uppfattning om det här så tar jag tacksamt emot synpunkter :)

 

Så, vad är det jag försöker säga här? Kanske att jag skriver en spänningsroman, att där finns inslag av sådant som skrämmer och nog skulle platsa i skräck, men att det är en spänningsroman. Att där finns en deckargåta som någon typ av ram, men att den ingår i mysteriet min protagonist behöver lösa. Det finns så att säga många varför i mitt manus. Så, genreförvirringen jag normalt känner, den är hanterbar just idag.

 

Till sist ett citat av Alfred Hitchcock: There is a distinct difference between “suspense” and “surprise”.

måndag 30 januari 2017

Vecka 11, 4 271/36 237 ord.

Under veckan som gick producerade jag 4 271 ord, och manuset omfattar nu 36 237 ord totalt. Det har varit en lugn vecka sett till skrivandet, mannen var bortrest och det blev svårt att hitta tiden. Men hjärnan har däremot gått på högvarv och jag har utvecklat mitt synopsis* en hel del.

Det var under gårdagen som jag skrev de flesta av veckans ord, familjen åkte bort och jag fick vara ensam hemma en hel dag. När jag nu för en gångs skull kunde ägna mig helt åt manuset, utan att riskera att bli störd, hoppade jag några kapitel framåt och skrev en scen som krävde fokus. Det var en sexscen som skulle produceras, och jag kan erkänna att jag skyr dem som pesten. Det ska vara VÄLDIGT viktigt för handlingen att några kastar kläderna, innan jag tar mig an uppgiften att skildra det.

Jag funderade ett tag på det där; varför är det så jobbigt?

Jag kan inte påstå att det känns särskilt pinsamt, för mig är det nog snarare frågan om att det är så vansinnigt svårt att gestalta snyggt. Hur många gånger har man inte läst övergestaltad sexscen, eller (ännu värre) något som mest liknar en dålig anatomilektion?

Här har PJ Parrish bidragit med ett underhållande inlägg i ämnet i Kill Zone Blog, i form av en sammanfattning av the literary review´s bad sex in fiction awards. Läsning som ger den dåliga sortens gåshud.




* Kan någon språknörd berätta för mig hur man benämner synopsis rätt? I skolan lärde vi oss att det heter ett synopsis, men jag har läst följande varianter i diverse skrivbloggar:
- en synops
- en synopsis
- ett synops
- ett synopsis

fredag 27 januari 2017

En liten uppdatering av förra fredagens inlägg om poddar.

På flera ställen har det tipsats om att podden Skrivdrömmar är väl värd att lyssnas på. Den drivs av två aspirerande författare (Pia Lerigon & Johannes Vivers) som inte fått det där romankontraktet (ännu), men som har intresse och kunnande i överflöd. Jag har på kort tid lyssnat igenom alla tillgängliga avsnitt och är ganska såld.

 

Podden är tydlig, både till format och syfte, där finns en röd tråd och varje avsnitt utformas på ungefär samma vis. Strukturen känns lika trygg som i ”Skriv en bestseller”, men som lyssnare får jag snarare samma känsla som när jag lyssnar på ”Författarpodden”; att jag är den tredje tysta deltagaren i samtalet.

 

Har några poddar till som står på tur i lyssna-listan, tex Boktorsk, Writing Excuses och Skrivradion, och hoppas på samma sköna känsla där :)

 

Hoppas att ni får en trevlig helg allesammans!

onsdag 25 januari 2017

Det stora och det lilla.

Jag skriver nytt (om det nu har undgått någon, så som jag tjatar) och det slog mig härom dagen att berättelsen mestadels pågår inne i huvudet på min huvudkaraktär.

 

Jag skriver alltid i jag-form presens, och detta inåtvända är väl något man får räkna med i så fall, men nu är det ”värre” än vanligt. Dystopierna skrevs i jag-form, men är ändå ganska stora berättelser, med flera större händelser och relativt många karaktärer. I den nya spänningsromanen är karaktärerna få, och de större händelserna är nog mestadels bara stora för min huvudperson.

 

Förutsatt att man lyckas med genomförandet; är det intressant att grotta ner sig i en enda karaktär och henoms förehavanden? Eller är det eftersträvansvärt att göra en berättelse större?

 

Smaken är olika, jag gillar att läsa båda typerna av berättelser och gärna någonting mitt emellan också. Säkert är någotdera mer ”hett” just nu, men just trender är ganska ointressant, då det heta nog hinner bli svalt under tiden som det tar att producera ett manus och göra en bok av det. Trixet är väl kanske att sätta nästa stora trend ;-)

 

En sak vet jag i alla fall; det är mycket svårare för mig att grotta ner mig så här i de små skeendena, än vad det är att skriva större. Stort är svårt på ett annat sätt, det är så mycket att hålla reda på, men sammantaget blir det något mer lättskrivet tycker jag. Innan jag började skriva på allvar trodde jag att det skulle vara tvärt om.

måndag 23 januari 2017

Vecka 10, 6 766/31 966 ord.

Under veckan som gick skrev jag 6 766 ord, och manuset omfattar nu 31 966 ord totalt.

 

Det blev fem pass under veckan, om ca en timme vardera. Skrivandet går helt enligt planen, och jag tycker att det känns ovanligt stabilt det här. Jag är inte ens sugen på att rusa i väg och jobba långt ut efter nätterna, när klockan är nio stänger jag ner dokumentet och gör något annat i stället. Revolutionerande för mig!

 

Älskar mitt nya manus, men ärligt talat så längtar jag efter mina gamla. Bläddrade lite i dystopierna under helgen, kunde inte låta bli att se hur alla har det, och fast det nog låter lite märkligt så blev jag alldeles varm av att återse all den där texten som jag jobbat så hårt med.

 

Så, sammanfattningsvis; det går bra med nya manuset och jag älskar det, men ändå längtar jag efter mina dystopier. Det var bara det :-)


fredag 20 januari 2017

Ett fredligt inlägg om poddar.

Känner mig inte upprörd alls idag, och tänker mig ett fredligt inlägg om poddarna jag brukar lyssna på. ”Alla andra” listar poddarna de lyssnar på, och jag vill inte vara sämre så jag kör jag med (och så älskar jag ju listor):

Skrivarpodden, med Kerstin Önnebo. Här finns ganska mycket tekniskt strul; ljud som är obefintligt och abrupta slut där inspelningen inte fungerat. Men, det glittrar till ordentligt ibland. Jag tycker om avsnitten med gäster, och de får representera intressanta teman (vad sägs om tex kontraktskrivning, spontanhögen, personligt varumärke, kritik eller digital taktik?).

Lektörspodden, med Ann Ljungberg. Om lektörernas arbete (hittills främst med blivande lektörer från lektörsutbildningen som Ann har), och andra delar av författar- och förlagsbranschen. Det finns inte så många avsnitt ännu och jag är inte helt såld, men kommer ge det några avsnitt till.

Bakom Boken. Jag tycker bäst om de senare avsnitten med Daniel Sjölin. Det blir faktiskt lite fnissigt ibland, men utan att nivån på diskussionen sjunker för det, och där har man hittat en föredömlig balans tycker jag. Det ligger en härligt knastertorr skrivarskola instucken mitt i Daniels avsnitt, och för den som gillar handfasta råd är det inslaget toppen.

Författarpodden, med Frida Skybäck och Agnes Hellström. Här finns en viss avsaknad av struktur, men även om jag är ett big fan av just struktur, så tycker jag det är värt att lyssna på. Duon bjuder verkligen på sig själva, och det finns få saker som är så upplyftande som när Frida Skybäck verkligen går i gång på något helt hämningslöst (inte så många kvinnor som gör det i media nämligen). Det ges inte så många svar i den här podden, snarare lämnas mycket utrymme till egna slutsatser och tankar i deras diskussioner, och man känner sig nästan som den tredje tysta deltagaren i samtalet.

Skriv en bestseller, eller en annan bok, med Ninni Schulman och Caroline Eriksson. Jag tycker mycket om den här podden, det finns en tanke med varje avsnitt och gästerna tillför mycket. Deras samtal är lite lagom pratigt, utan att fladdra iväg för mycket. Bästa. Podden. Ever. Tycker jag i alla fall.

Fantastisk podd, om att skriva fantasy, science fiction och skräck på svenska. Det är flera gäng författare som turas om att spela in avsnitt; en grupp sitter i Finland, en annan i Stockholm, ett gäng finns på Västkusten, osv. Jag gillar innehållet och tonen, men klarar inte av att lyssna på grund av att det är med många författare i varje avsnitt och väldigt många författare totalt. Jag kan inte hålla isär personerna, särskilt som jag inte känner till vilka alla författarna är. Jag ska ge den här podden en ny chans när jag är lite piggare, då jag misstänker att det finns guldkorn gömda i diskussionerna.


Sammanfattningsvis kan man säga att jag vill bli underhållen samtidigt som podden bör vara matnyttig för mig som skriver. Det går att vara seriös och samtidigt underhållande (Bakom boken är väl kanske det främsta lyckade exemplet), och det skitnödigt allvarliga går bort för mig. Pajjigt går också tvärbort, jag orkar inte med självförhärligande flams utan substans.

Har någon tips på andra skrivarpoddar värda att lyssnas på? Jag drömmer om att hitta något matnyttigt med många avsnitt för att lyssnas intensivt på (dvs helt snöa in på) under en period :-)

Trevlig helg på er!