lördag 30 januari 2016

NU kom strömmen tillbaka

och familjen har haft den goda smaken att lämna förkylda mamman hemma när de evakuerade till svärföräldrarna. Blir en tekopp och Scandal nu rå. (Inte så synd om mig alltså.)

Det blev strömavbrott

när vi vaknade, och det beror nog på nattens rejäla snöoväder.

Jag AVSKYR det här, hjärnan arbetar på högvarv och hittar på en massa orealistiska apokalyps-scenarior. Även om jag överreagerar så kvarstår faktumet att vårt moderna samhälle är väldigt sårbart, särskilt mot moder naturs nycker,

Vilken tur att jag fick lov att dra täcket över huvudet och sova en stund till. Förhoppningsvis tills hela skiten är över.

fredag 29 januari 2016

Plötsligt händer det

I början av advent fick jag en amaryllis. Två knoppar var helt vanskapta, stänglarna klipptes av och jag tänkte kasta löken. Givetsvis glömde jag bort det och alldeles nyss sköt en jättelång stängel upp i rekordfart och nu blommar den med helt enorma vita klockor. En liten gnutta jul kvar, även om det nog drar mot vår nu.
(Under avdelningen: Fantastiska Fakta.)

Det är fint i Norrland idag

torsdag 28 januari 2016

Så hade jag äntligen läst ut "Stallo",

en sanslös berättelse om troll, av Stefan Spjut.

Här vill jag utfärda en SPOILERVARNING, för den som inte vill veta mer än att det är; (1) en bok (2) den handlar om Norrland och troll. Sluta läs nu i så fall. Skriver dock inte ett smack om vad som händer eller hur det går. Scrolla ett par drag om du vill läsa vidare.


















Jisses, säger jag bara. Aldrig tidigare har väl hela Norrland skildrats på det här viset (och det menar jag på ett positivt sätt). Jag har vissa invändningar mot antalet sidor, manligt skriven kvinnlig huvudkaraktär (ett enda feminint drag hade faktiskt inte gjort ont), samt överanvändning av adjektiv och beskrivningar. Snö är vit. Vi vet det.

Men det där spelar ingen roll, inte egentligen. För det är så sinnessjukt bra ändå.

Stefan Spjut skriver om troll på ett sätt som får det att kännas helt naturligt, jag stör mig faktiskt inte enda gång på skildringen av det som är övernaturligt. Han lyckas dessutom knåpa ihop en berättelse på sex hundra sidor på ett språk som är behagligt att läsa. Det är en hel massa ord han sammanfogat och det skaver nästan inte alls. Utom möjligt vis i mitt dialekt-öra. Jag skulle helst stava bokens titel, Stallo, med ett "l". Stalo. Och de där varelserna, de stavas med "ö" i min värld. Skrömta. Inte det super-norrbottniska. Skrymta.

Jag är inte jätteförtjust i name-droppingen. Kändisarna kan jag leva med, jag fick faktiskt frys över John Bauers ekorre. Men the locals, människor jag är ytligt bekant med i verkliga livet som fladdrar förbi i periferin, det draget från författarens sida är jag inte riktigt förtjust i (jag menar; imorgon bitti kommer jag inte riktigt att se på kvinnan från den andra enheten på riktigt samma sätt...).

Men när jag sitter där och stör mig på bristande fantasi när det gäller birollerna, då händer det plötsligt. Ett byanamn från barndomen fladdrar förbi. Glottje. Om jag som tonåring skulle ironiserat över att vi färdades för långt ut i ingenstans, då skulle jag ha sagt att vi var på väg till Glottjer-myra (som jag för övrigt är rätt övertygad om att den egentligen inte finns). Antalet människor som känner till den byns existens är rätt så begränsat (vi gulddals-bor är inte så värst många, nämligen), och att då Stefan Spjut av någon anledning nämner byn vid namn, det svindlar lite.

Sist men inte minst; kan ingen ge denne författare ett fint pris? Har inte Norrland någon utmärkelse att ge till en person som lyckas beskriva vår landsända både hårdhänt och kärleksfullt, och utan att vara insmickrande en enda gång.


tisdag 26 januari 2016

Ful bild

men den illustrerar att det är nysnö, minus fyra grader och solsken ute. Vilken tur då att jag är fången på kontoret.

fredag 22 januari 2016

Aktivitet

när barnet får välja: göra chokladbollar. Gillar särskilt kombon med pärlsocker OCH strössel på.

För övrigt tycker jag att det är infantilt att ens diskutera vad bollarna heter. Iq fiskmås-nivå på det, liksom.

torsdag 21 januari 2016

Med kort avbrott för något varmare väder,

när man faktiskt kunde andas utomhus, så är det fortsatt iskallt. -33 i morse. Dagar när det är nära -20 känns plötsligt lena, vilket ju är helt sjukt.

Dagens fråga: När människor kommer för sent till en konferens el dyl, stör och måste tränga sig för att nå sin plats, varför ler de då alltid så brett? Inte urskuldande, utan brett. Typ "det här var ju kul, låtom oss göra om det inom kort!"

Är det samma sak som när jag inte är säker på om jag träffat en människa tidigare, går förbi på trottoaren*, tittar förvirrat, kommer mig inte för att hälsa, tänker att "fan, nu är jag säkert dryg", hälsar ändå inte och formar ansiktet på ett sätt så att jag i alla fall ser liksom snäll ut. Som om det skulle avhjälpa det dryga på något vis.

*Detta är en mkt liten ort, risken är överhängande att du känner den du möter, eller i alla fall att den du möter känner dig. Alla hejar, och gör man inte det så är det mycket ovant och hjärnan beter sig weird enligt ovan.

torsdag 14 januari 2016

05:45

Mannen (barbent, ute, knäpper igång kupévärmaren): "Det kändes inte så farligt idag, måste vara mycket lenare väder!"
Jag kollar termometern. -32,9.
Ehem?

fredag 8 januari 2016

Usch

så trist med alla inlägg om kylan. I den andra delen av verkligheten undrar jag om inte jullovet håller på att vara över, om det inte är dags att ta itu med maaanuset igen. Det finns drygt 55 tusen ord, jag tror manuset skulle må bra av fem tusen till. Bara att kavla upp ärmarna då!

Klockan 10:18!

Fotat ut från fönstret på mitt kontor: man anar faktiskt solen där på horisonten. En sensation! Visst betyder det att det är vår nu?

I morse tänkte vi

att vi skulle varmköra bilen lite. Det var -40,5 efter vägen så man kan undra hur mycket varmare motorn egentligen blev?

Tur att vi är vana vid det här med kyla, sedan barnsben har man liksom lärt sig att stå mitt i kläderna när det är riktigt kallt (för den som undrar: det där är ett gammalt skönt talesätt :-)

Och, nej, jag tänker inte fota termometern.

onsdag 6 januari 2016

Idag är det nästan trettio grader kallt ute.

Jag planerar att stanna inomhus. Insåg att det är socialt acceptabelt att plocka undan julpyntet nu, så det blir dagens lilla roliga.

måndag 4 januari 2016

Fula bilder av en fin ledighet

Sen sist har jag:
Fått vad jag skulle vilja påstå är Årets Julklapp: Game of Thrones-muggen.
Varit godissugen, så pass att mors nya krans såg god ut under några förvirrade sekunder.
Varit på besök i ett icke permanent boende och fått syn på en elefant som utfyllnad i en bokhylla. Det var inte vilken elefant som helst, utan Vicke Lindstrands från Upsala Ekeby. Jag fick inte ta med den hem.
Köpt ny soffa (som kommer i mars) och kommit fram till att tyget nedan inte var så värst spräckligt på håll, bara nära inpå.

Korta stunder har jag även känt total lycka.