fredag 30 september 2016

Knädjupt i redigeringen

Nu under redigeringen upptäcker jag knepigheter som uppstår när jag flödesskriver. Jag överanvänder till exempel ordet "lite" och förminskar på så sätt min text. Senare i processen ska jag använda sökfunktionen och väga varje "lite" på guldvåg innan det får bli kvar.

Andra förminskande ord jag vräker ur mig är "nästan" och "ganska". De orden ligger också risigt till i redigeringen.

Den här överanvändningen av ord är nästan lika störig som underanvändningen av "att" och "och", två ord jag tydligen skyr som pesten.

Men nog om knastertorr redigering, trevlig helg på er allesammans!

torsdag 29 september 2016

Ofrivilliga avbrott

Det har inte blivit mycket skrivet de senaste dagarna, mitt vanliga jobb har kommit i vägen och det gör mig lite frustrerad. Vår enhet hade kick-off ett par dagar och som kvällsaktivitet körde vi ”Hemma hos kocken” på Hotell Lappland, Lycksele. Vårt gäng lagade underbar trerätters middag under överinseende av hotellets kökschef, och det var en oväntat positiv upplevelse.


Jag försöker se det som att några dagars ofrivilligt uppehåll i skrivandet medför inspiration och ett sug efter att fortsätta med berättelsen. Målet för mig är att betrakta avbrotten som något positivt, mest för att inte köra fast i ett onödigt stresstänk.

 

Igår kväll kunde jag äntligen sitta ner med manuset och fick till ett kapitel som knöt ihop en mängd förvirrade trådar som tidigare virvlat runt lite utan mål. Jag fick tipset att göra färdigt skrivmomenten i redigeringen först (då jag hela tiden hittar saker som behöver skrivas nytt), och köra en till redigeringsomgång med detaljerna sedan, och det fungerade faktiskt då en stor del av stressen släppte.

 

Nedan en illa fotad efterrätt, vit chokladmousse med lingongrädde. Mycket gott.


 

tisdag 27 september 2016

Dialekter

Nu när jag skriver och redigerar igen har jag lite svårt för att läsa/lyssna på skönlitterärt. Jag är rädd för att min text ska bli färgad av andras berättelser, vilket egentligen är lite irrationellt då jag normalt inte påverkas över huvud taget (utom i ungdomen när Bridget Jones fick mig att tro att jag (1) kunde skriva ”roligt” och (2) kunde skriva chick-lit, och i ett annat kommentatorsfält blev jag härom veckan varse att jag inte var ensam om den erfarenheten :-)

 

I stället för skönlitterärt lyssnar jag därför på faktaböcker. Först ut var ”Expeditonen – Min kärlekshistoria” av Bea Uusma. Jag tyckte om den, särskilt hur hon helt ogenerat ger sig fullkomligt hän i sin jakt på sanningen om Andrées misslyckade expedition till Nordpolen. Bea har själv läst in boken och jag tycker uppläsningen är klar och tydlig och jag gläds särskilt åt att hennes fina dialekt lyser igenom vartenda ord. Jag är dialektkramare, har tyvärr bara koll på Norrland och vet inte så mycket om variationerna i språksången i de olika delarna av södra sverige, men jag blir ändå lite varm inombords när människor inte försöker dölja ursprunget i sitt tal mer än till en nivå att det blir begripligt för alla. Det är ungefär som när Åsa Larsson läser sina egna texter, eller Astrid Lindgren, stråket av dialekt ger ett djup och en värme som jag verkligen gillar.

 

Det kan vara mer problematiskt att skriva på dialekt. Jag tycker det funkar bra i novellform, men jag skulle nog inte orka läsa en hel bok på dialekt. Och så finns det dom som skriver en roman på korrekt svenska men låter en av karaktärerna prata dialekt och det greppet gillar jag inte alls, tycker mest att det stör rytmen i läsningen. Har någon annan tankar kring dialekt i text?

 

måndag 26 september 2016

Agenda

Jag tror det är vanligt att ha en agenda när man skriver, ett budskap man mer eller mindre subtilt försöker föra fram. Vissa författare är mycket skickliga på att väva in den underliggande meningen i texten, på ett sätt så att man inte känner sig skriven på näsan som läsare. Andra är mer tydliga med sitt budskap, på gott och ont. Jag tycker att båda sätten är okej, så länge det inte känns som om agendan är det enda som driver handlingen i en skönlitterär text, eller att det känns som om budskapet ”står i vägen” för läsningen.

 

Min agenda när jag skriver har alltid varit att motverka den historieskrivning, och bild av samhället, som fortfarande präglas av artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets uppfattningar. Jag har alltid intresserat mig för historia och redan som litet barn störde jag mig på två saker: att kvinnor var ganska frånvarande i historieskrivningen och att olika färdigheter tillskrevs de respektive könen på ett mycket slentrianmässigt vis. Jag vägrar till exempel tro att man under stenåldern var så fixerade vid könstillhörighet att en ung kvinna med god fysik förmåddes att stanna hemma vid härden, samtidigt som hennes åldriga pappa glatt skuttade iväg på älgjakt (eller vad man nu höll på med). Eventuellt gjorde man i stället det man var bra på och intresserad av, ett synsätt på människor som sakta är på väg tillbaka in i vårt samhälle. Många fynd från forntiden stödjer också sådana teorier, och det är bara att googla tex Bäckaskogskvinnan/Barumkvinnan för ett första möte med forntidens syn på jämlikhet.

 

Att skriva en dystopisk framtidsvision kan tyckas vara ett märkligt sätt att motverka snedvriden historieskrivning och samhällsbild, men jag är inte av den uppfattningen, särskilt inte som jag nog tillskriver mig den subtila skolan när det gäller att föra fram agendan. Mitt manus befolkas av både kvinnor och män som i första hand är människor. Jag anstränger mig för att aldrig beskriva drivkrafter utifrån slentrianmässiga uppfattningar om manligt/kvinnligt. I min värld gör man det man vill och klarar av inom ramen för sina egna begränsningar, och de begränsningarna utgår mycket sällan från en cementerad uppfattning om de båda könen. Precis som i verkligheten är både kvinnor och män närvarande och deltagande vid avgörande vändpunkter och det är helt okej för samtliga att ha ett rikt känsloliv. För att motverka en gammaldags historieskrivning och samhällsbild jobbar jag med de attityder och värderingar som finns i samhället idag.

 

Mitt manus utspelar sig i den västerbottniska fjällvärlden, i en existerande by. Minnesstenen över byns första nybyggare ser ut så här, och jag funderar; förökade sig dessa män genom delning?


fredag 23 september 2016

Eventuellt är alla på bokmässan.

Det känns som om "alla andra" är på bokmässan, så jag kontrar med bilder från en arbetsdag i en annan del av verkligheten. På hösten tillhör det mina arbetsuppgifter att titta på grus. Jag gillar grus, alla färgskiftningar och former tilltalar mina sinnen på något grundläggande (å, herre GUD så pretentiöst det där lät) plan. Det var efter sådan grustillsyn förra hösten, en kall dag i november, som jag hittade en fin refusering hemma i brevlådan. Det blev avgörande för att jag skulle ta mig mod och tid till att ge allt under arbetet med mitt manus. Ett sådant där livsomvälvande ögonblick som jag inte kommer att glömma, oavsett hur det går med skrivandet i framtiden.

Finfint grus (eller, egentligen är det bergkross):
Traditionsenlig avstickare till Mordor:
Notering: för första gången på femton (!) år kommenterade ingen mansperson att jag bar signalkläder (vi snackar illgult och metervis med reflexband). Tydligen har det sjunkit in till slut att arbetsskyddslagstiftning även omfattar kvinnor. Storartat.


torsdag 22 september 2016

Höststilleben

Lillan skickade med blommor till jobbet, att "sätta i en vas". Så då gjorde jag det.

Har skrivit ett nytt kapitel i maaanuset i kväll (tvåan i trilogin). Nästan tre tusen ord på ett par timmar, tror produktiviteten kommer av abstinensen efter lång paus.

För övrigt drar bokmässan igång nu. Jag har aldrig varit där, men skulle gärna åka. Måste bara bestämma mig i tid någon gång, samt komma över att det är så lång resväg (dvs snordyr resa (om jag flyger) eller så tar resan mycket tid i anspråk om jag väljer annat färdsätt). Ser fram emot att läsa om mässan i alla fina bloggar som finns där ute.

onsdag 21 september 2016

Egenutgivning

Det fascinerar mig, det här med egenutgivning. Att lägga hela risken, och alla möjligheter, i händerna på sig själv. Det är ingenting jag skulle göra i dagsläget, då jag gärna vill få chansen att genomgå det grupparbete som jag antar att det är att ge ut roman på förlag. Förläggare, redaktör, korrläsare, mfl som kan hjälpa till att få fram det bästa ur texten.  Och sedan människor som kan det här med marknadsföring, försäljning etc, som jobbar med att få ut ens alster på marknaden. Skulle jag få för mig att ge ut själv så skulle jag helt klart köpa in flera av de där tjänsterna, för jag tror faktiskt inte att själv är bästa dräng i alla lägen.

 

Jag har i dagarna lyssnat färdigt på ”Ull” av Hugh Howey, en egenutgiven bok som slagit ganska stort och jag tänker att Howey måste vara en extremt driven och medveten person. Lyssningen färgades nog lite av den där egenpubliceringen och jag var även nöjd med att ha hittat en nyutkommen dystopi riktad till vuxna (fick tipset hos Skriva Läsa Leva). Jag känner mig inte bekväm med att kritisera andras texter offentligt, men tänkte göra ett undantag här för att reflektera över egenutgivningens fallgropar.


Sluta läsa här om du som jag inte ens läser baksidestexten på en bok, pga risk för spoilers. Scrolla neråt om du ändå vill läsa vidare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag menar det, spoilervarning (om än inte så grov) utfärdas härmed.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tycker att världsbygget i ”Ull” är helt okej, det är med ganska små medel som författaren får den ”nya” tillvaron att kännas trovärdig. Han lyckas även med konststycket att få med ovanliga saker i sin text; som ”mogen kärlek” (alltså ett par över 50-strecket som kärat ner sig i varandra), och även en hjältinna som (1) är kvinna, och (2) kan tänka själv och dessutom på något annat än männen i sin närhet. De här två faktorerna, plus många andra saker som till exempel en väldigt filmisk stil, kunde ha gjort det här till en ovanligt bra läsupplevelse. Men tyvärr så tycker jag att det faller på språket, och även på en övertydlighet där författaren berättar i hög grad, snarare än att visa.

 

Språket känns lite stolpigt och breder ut sig i långa stycken som kunde tajtats till (”ursäkta, men jag hade inte tid att skriva kortare” tror jag att Amanda Hellberg skrev på sin blogg i ett annat sammanhang, och det är ganska talande). I långa avsnitt i mitten skrivs dialogen påfallande ofta som ”, sa Juliette” och ”, sa Bernard” och det blir lite som att läsa ping pong. Efter cirka en tredjedel av boken är det faktiskt riktigt tätt under en scen, men då används orden ”kroppar” och ”kropparna”  inte mindre än tolv gånger på kort tid, och den där lite störande upprepningen av ord väldigt nära varandra förekommer lite för ofta i övrigt också. Kanske är det här problem som skulle fångats upp om flera par ögon granskat texten (men jag vet inte, kanske har flera andra än författaren granskat?). För visst blir man lätt hemmablind inför sin egen berättelse?

 

Nåväl, jag höll ut och lyssnade igenom alla de drygt 17 timmarna, och det berodde på att jag ändå gillade storyn. Såg dessutom någonstans att Ridley Scott (The Martian, Alien, Gladiator och Blade Runner - en gammal favorit!) blir den som kommer att göra film av ”Ull”. Kan nog bli nästan hur bra som helst faktiskt.

 

Det blev ett långt inlägg detta, men jag hade inte tid att skriva kortare ;-) Nu ska jag ägna mig åt min egen text och sluta leka bokkritiker.

 

måndag 19 september 2016

Här sitter jag och är metodisk.

Så gött det är ändå, att sätta tänderna i manuset igen! Betar av de små problemen som behöver åtgärdas, känner mig fram lite, och sätter upp post-its på gigantiskt papper. Inom kort kan den större omarbetningen påbörjas.


Måndag morgon!

Måndag morgon och vi kickar igång en ny vecka! Idag startar skrivhösten för mig, och jag taggar på mitt vanliga jobb med att lyssna på musik hela dagen, som en förberedelse inför kvällens skrivpass. Jag är en sån där som har en skräddarsydd låtlista för det jag skriver, olika låtar som framkallar olika sinnesstämningar hos mig. Jag väljer olika delar av låtlistan beroende av var i manuset jag befinner mig, och kör på repeat i bakgrunden mest hela dagen innan skrivpasset.

 

Men, när jag skriver vill jag ha alldeles tyst, åtminstone vad gäller musik. Familjens ljud stör mig inte alls, har inte ens en dörr till kontoret, men jag blir väldigt distraherad om det spelas musik.

 

Nedan en dimmig bild fotad nu på morgonen (genom bilrutan). Motivet är min favvis-bro (jag har fotat den ur alla möjliga vinklar tidigare).


fredag 16 september 2016

VAB

Hämtade liten sjukling på dagis och hänger nu hemma i soffan. På måndag börjar omarbetning av manus nr två i trilogin jag jobbar på, så jag passar på att förbereda inför arbetet. Sista tredjedelen av råmanus är väldigt rörig, kapitel och scener som inte hänger ihop och lite brist på röd tråd. Jag har börjat använda post-its för att reda ut röran, lätt inspirerad av LFA (logical framework approach) som är en metod för att bla skriva projektbeskrivningar. Jag tar kapitel (de som funkar i sin helhet), scener och delar av scener, skriver en kort sammanfattning på post-its, upp med dom på bordsskivan, och så börjar jag pussla. Enkelt sätt att få ordning innan man sätter sig vid tangentbordet.

En hög med post-its, på sid 168 börjar problemen.

Kl 06.40 i vildmarken

Frost på bilen och nollgradigt. Inte one of the perks med höst.

torsdag 15 september 2016

Idag

Bilden nedan är fotad på samma plats som den ovan, bara annat väder. Jag gillar hur exakt samma motiv kan ge så olika stämning, bara beroende av färgskalan. Typiskt sådana bilder jag glor en bra stund på, före ett skrivpass, om jag vill komma in i en särskild sinnesstämning. Båda åker in i inspirationsmappen.



onsdag 14 september 2016

Om trötthet

Jag har nyligen börjat bläddra runt bland alla fina skrivbloggar som finns där ute. En sak som slår mig är att påfallande många av oss som skriver, vid något tillfälle, drabbas av samma slags förlamande trötthet; när det känns som om alla ord har försvunnit ur kroppen och man famlar efter något som i alla fall liknar lust till att skriva. När orken inte ens är nära att räcka till. Jag har varit där själv, ett par gånger, och känner ibland en irrationell skräck över att känna så igen.

 

Det talas om paus från bloggande, paus från manuset eller bara paus i största allmänhet. Skrivandet, som normalt skänker glädje, och i någon mån även lättar på stressen, är plötsligt en källa till att måendet försämras. Det förefaller svårt att kombinera ett ”vanligt” jobb, och någon typ av fritid, med ambitioner om att skriva, i alla fall utan att måendet ibland tar stryk.

 

Det verkar heller inte som att det finns så många lösningar, mer än att ta just paus och vila hjärnan. Den enda större förändring jag har gjort förutom att pausa, det är att försöka sluta ha dåligt samvete över den där skrivtiden jag roffar åt mig. För, ärligt talat, det är tid jag skulle kunna använda till annat. Umgås med familjen, eller kanske göra mer åt huset. Det har varit viktigt att min sambo är med på tåget, att han förstår grejen (och tar i princip alla nattningar så att jag får en kort stund av skrivtid nästan varje dag). Annars tror jag att skrivprojektet varit dött.

 

Det skulle vara intressant att höra hur andra får loss skrivtid, så hur gör ni?

måndag 12 september 2016

Det här med genre

Jag har tyckt att det varit svårt att sätta etikett, alltså genre, på mitt manus. Det krävdes att lektören satte fingret på vad som var utmärkande för min text, att det nog mest av allt är en dystopi, för att poletten skulle trilla ner för mig.

Däremot hade jag koll på att mitt manus har ett tydligt postapokalyptiskt tema, och jag har medvetet låtit mina karaktärer famla runt i en ny sorts verklighet där människorna är few and far between. Lite flirtar jag nog också med science fiction, men bara som en extra krydda, det där lite mer högteknologiska som man kan gissa är en realitet ett antal år längre fram i tiden. Jag känner nästan att en dystopisk framtidsvision kräver någon typ av framtidsvision även för det teknologiska, och det kan lika gärna vara framsteg som tillbakagång (steampunk tex kan vara mycket åskådliggörande för att visa framtiden som den skulle kunna bli). Jag har valt en teknologiskt utvecklad framtid, mest för att jag gillar kontrasten mellan höteknologi och den vildmark som mina karaktärer rör sig i.

Jag har då skrivit något av en dystopi, men med inslag av andra genrer, och har även haft realism och vardaglighet som ett starkt inslag vilket gör min berättelse lite "mjukare" än många andra i genren. En diskbänksdystopi vill jag nog kalla det :-) Jag tänker ibland att jag borde skriva mer strikt efter genre, att det skulle öka på chanserna att bli antagen, men lika ofta tänker jag att det här lite gränsöverskridande är det som gör mig till mig.

Hur tänker ni kring genre?

lördag 10 september 2016

En dag som varit full av inspiration

Jag har sådan tur som får leva här i norr. Eller, egentligen handlar det inte om tur, jag flyttade upp mot mina hemtrakter helt frivilligt och av egen kraft. Idag har jag varit ute i skogen hela dagen, jättefint trots gråväder.

Under en rotvälta som är större än den nedan sägs det att en ungbjörn kan övervintra, den lägger sig bara ner och snöar över. I mitt manus finns många björnar; stora och mer elaka än den jag träffat på ute i naturen.






torsdag 8 september 2016

Mjölksyra

Snart sex veckor sedan som jag skickade  in manuset till förlag. Fast det är helt normalt att inte få svar på så kort tid så nojar jag, kommer på saker jag kunde gjort ännu lite bättre, och mest av allt tänker jag på följebrevet. Inte för att det blev en katastrof (tror jag), men det känns så ödesdigert på något vis att ha arbetat all den där tiden med manuset, och så spelar några rader i följebrevet en ganska stor roll för manusets mottagande på förlaget. Misslyckas man med följebrevet känns det nog lite som att få mjölksyra i musklerna på upploppet efter ett maraton. Jag brukar inte noja och överanslysera på det här viset, kanske är det för att jag gav allt med det här manuset som det känns så? Är det någon som har en bra strategi för att klara väntan på svar från förlagen?

För övrigt en sådan här dag idag:

onsdag 7 september 2016

Strategisk?

Läste lite i kommentatorsfältet på skrivaläsaleva (appen vägrar fortfarande att länka) och slogs av att jag nog nästan inte kan komma på en enda dystopi riktad till vuxna, åtminstone inte som kommit ut under de senaste åren. Däremot riktas den genren väldigt mycket in på ungdomar just nu (Hungerspelen, Divergent, mfl). Känns ju verkligen jättestrategiskt att skriva en dystopi för vuxna då, om förlagen liksom inte ger ut det just nu. Eller så är det jättestrategiskt att försöka fylla den luckan i utgivningen, som skrivaläsaleva föreslog :-D

 

Kanske finns det nyskrivna dystopier för vuxna, bara det att jag inte har upptäckt dem? Det är ju lite av baksidan med att skriva på varenda ledig stund, den där känslan av att man lever i ett vacuum med sig själv som enda sällskap och med lite för få inspel från omvärden. Väldigt skönt med manuspaus om inte annat så av den anledningen (dvs tid till att se vad som finns där ute nu för tiden).

 

Nedan en bild från måndagens vab, när vi drog ut i grannvädret så snart lillans feber lagt sig (det är ganska spännande att få ner en motsträvig fyraåring i en sulky, man kan ju liksom inte låta henne gå omkring när hon hostar och snorar). Jag gillar sådana här lite maffiga konstruktioner när de ligger utslängda mitt i naturen. Vattentornet på bilden ligger dock mitt i ett villaområde, men det ser man inte på bilden, och jag tror att det är kontrasten mellan storskalig mänsklig ingenjörskonst och påträngande växtlighet som tilltalar mig. Det är så här jag föreställer mig världen, sedan, när samhällssystemet som vi känner det har rasat, och mina karaktärer kämpar för att överleva.


 

tisdag 6 september 2016

Det här med kvinnligt/manligt

Jag har funderat lite på det här med hur jag hanterar kvinnligt och manligt i min text.

 

Jag utgår från mig själv i det här fallet, och inser att jag lever i en liten skön bubbla av acceptans och gemenskap. Jag, och mina åsikter, duger fast jag är kvinna och relativt ung. Jag är välkommen i vilka sammanhang som helst här hemma och känner mig sällan utpekad om det skulle vara så att kvinnor är något mer fåtaliga vid en aktivitet. Detta, att vi i (som en vän brukar säga) ultra-norrland faktiskt kan erbjuda trygghet i många sammanhang där jag har förstått att det brukar vara annorlunda normalt sett, det beror enligt mig på en enda sak: Att vi är så få som bor här. Man har inte råd att exkludera någon ur jaktlaget baserat på kön eller ålder, papporna tar ut fler föräldradagar än i de flesta andra län eftersom även mammornas arbeten RÄKNAS, det GÅR inte att exkludera halva befolkningen (män eller kvinnor) därför att då blir det inte tillräckligt många kvar som deltar i vad än det nu är man vill göra.

 

Det här, att man gör det man är intresserad av och det man är bra på, oavsett kön eller bakgrund, det har jag tagit fasta på när jag format mina karaktärer. I trilogin jag arbetar på just nu är temat ganska hårt, det förekommer ganska mycket vapen och överlevnad (och jag inser att detta är minerad mark för mig att skriva om, som varande bräcklig kvinna). I stället för att slentrianmässigt forma kvinnliga karaktärer i ”normal” kvinnlig mall, eller ännu värre: i ”normal” manlig mall men med ett kvinnonamn, så valde jag att fokusera på vad som är möjligt. För kvinnliga karaktärer under press ställer jag mig frågan ”skulle jag klara av det här?”. Oftast är svaret ja. I mina partier om överlevnad ser jag inget annat än att en kvinna kan hantera vapen, tänka snabbt och springa i alla fall nästan lika fort som sina manliga kamrater, UTAN att behöva hålla i hjältens hand samtidigt som han DRAR henne bort från faran (kanske det mest uttjatade och urjobbiga att se på film, eller hur?). Och samma sak för de manliga karaktärerna, jag frågar mig; skulle mina manliga bekanta klara av det här? Som sagt, svaret är ofta ja. Och med både mina manliga och kvinnliga karaktärer finns det sådant som just den personen inte vill göra eller klarar av, men jag motiverar det ALDRIG med deras könstillhörighet. Jag undviker att använda slentrianmässiga ”sanningar” om manligt/kvinnligt som drivkraft till beteende hos mina karaktärer.

 

I de mjukare, lite mer eftertänksamma partierna, kan både manliga och kvinnliga karaktärer vara just mjuka och eftertänksamma i min värld.


Det är ett stort och svårt ämne det här, tycker jag, och det finns många fallgropar att ramla ner i. Risken känns överhängande att en karaktär känns sökt i någon slags iver över att teckna porträtt som inte följer könsnormerna. Jag tycker inte det är något större fel på vare sig typiskt manliga eller kvinnliga karaktärsdrag, bara det att de inte behöver cementeras som representativt för det ena eller det andra könet.


Uppdatering: det var ett sjukt långt inlägg från början, blev tvungen att korta ner. Hade först inte tid att skriva kortare, liksom.

måndag 5 september 2016

Fixade lite med bloggen

Insåg att bloggen var så jefel-ful att den behövde en liten ansiktslyftning.

Omöjligt att få till en header där motivet är centrerat både i webversion OCH i mobilen. Blev en bild som är icke-centrerad i båda lägena. Toppen.

Nåväl, snyggare än innan i alla fall.

Paustristess

Jag har manuspaus, försöker samla på mig lite nya intryck och mer energi innan jag tar tag i manuset igen (nr två i trilogin jag arbetar på). Men, jag har petat lite bland orden ändå, smygredigerat när idéer kommit som jag inte kunnat släppa. Det är väldigt roligt att skriva bara lite ibland, helt kravlöst, utan att jag satt upp någon deadline för mig själv. Men det är inget sätt att arbeta på för mig om jag verkligen vill gå i mål med ett projekt.

Tyvärr gör det mig ganska uttråkad, detta att inte fylla all min lediga tid med skrivande. Hittar hela tiden annat att göra (hårinpackning någon? eller torka ur kylskåpet en torsdagkväll?) och tänker att jag kanske borde bli bättre på att varva ner HELT. Men det är liksom inte min grej att dega. Och snart är det dags, i oktober tänkte jag inleda episk skrivhöst.

För övrigt vab idag. Vi är så uttråkade att vi drog på oss var sin klänning, lillan och jag. Ser det ut som fest känns det kanske lite mindre som snorigt sunk :-)

fredag 2 september 2016

Om att hitta rätt miljö till sin berättelse.

Jag funderade mycket innan jag bestämde mig för var handlingen i mitt manus skulle utspela sig. Först hade jag tankar om en fiktiv värld, men då jag är ganska intresserad av att det ska finnas ett realistiskt drag i det jag skriver, så bestämde jag mig för att förlägga handlingen i framtiden, sådan som den skulle kunna bli, och använde mig av platser som finns. I texten har jag valt att använda andra namn på platserna än dem som vi använder idag, mest för att jag ville att området skulle kunna vara vilka bergstrakter som helst och att alla som någon gång vistats bland bergen (eller sett dem på film eller bild) på något vis skulle kunna känna igen sig.

I orostider hamnar min huvudperson uppe bland bergen, lite av en slump. Kalfjällen reser sig i väster och en grönskande dal breder ut sig nedanför, med älven som slingrar sig fram genom landskapet och vidare ner mot kusten.  Jag ansträngde mig för att naturen skulle ha en utav huvudrollerna i manuset, nästan som en karaktär (vilket lektören snappade upp vid genomläsning!), samtidigt som jag är allergisk mot just miljöbeskrivningar som blir för långrandiga och tar för mycket plats. Jag löste det genom att låta naturens nycker bli en förutsättning för handlingen, och jag försökte beskriva naturen sådan som den är här upp där jag bor; karg och vacker, samtidigt som den är påträngande och ständigt påminner oss om hur liten människan är när vildmarken hotar att återta det som vi försöker ta kontroll över.

Här nedan en bild av Vindelälvens övre lopp, med bergen som reser sig i horisonten. Det är fotat norrut och då syns tyvärr inte de riktigt höga bergen som finns mer i väster, mot norska gränsen. Det var här hela berättelsen kom till mig, den som skulle bli trilogin jag jobbar på, men ändå dröjde det innan jag verkligen bestämde mig för att placera handlingen just där.

torsdag 1 september 2016

Höst

Första september idag, och därmed officiellt höst (väl?). Jag älskar hösten, nästan ännu mer intensivt än vad jag älskar vår. Kvällarna bli mörkare, luften klarare, och det är som om kroppen på något vis går ner i varv, som om den tillåter sig att ta det lugnt. Kanske beror det på att det helt enkelt känns som om det går att andas igen. Kanske beror min kärlek till hösten också på att det är en ypperlig tid att skaaapa på, när ruggiga mörka kvällar verkligen inbjuder till att umgås med sitt manus.

 

Men, don´t get me started on vinter. Jag hatar vinter; snö, kyla och alldeles för mycket mörker. Vilken tur då att vi har bosatt oss så nära polcirkeln, liksom.