måndag 31 oktober 2016

Topp fem böcker för min research, eller; Dagens boktips!

I min dystopiska trilogi skriver jag en version av framtiden, sådan som den kanske skulle kunna bli. För att få till en alternativ utveckling av samhällsordningen har jag läst på en del om förutsättningarna för ett samhälle. ”Bara hittepå” skrev ett intressant inlägg i ämnet och tipsade om Sapiens: en kort historik över mänskligheten av Yuval Noah. Jag blev inspirerad av inlägget, och listar här några av de böcker jag har använt mig av för att skapa ett ”nytt” samhälle, och även för att skapa karaktärer. Så, här kommer mina topp fem researchböcker:

Humanekologi – Naturens resurser och människans försörjning. Här beskriver man samhällets bärkraft utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv. Man ser både på historien och samtiden, och gör även några trevare framåt i tiden. Gammal kurslitteratur som jag tyckt om och sparat.

Arkeologi i Norden, del 1 & 2. Jag har läst på om forntida samhällen och hur de var uppbyggda därför att det säger en del om världen vi lever i nu. I böckerna avhandlas tex svält och hur det påverkat jämlikheten, vilket är ganska intressant när man ska bygga upp en värld där människorna i marginalen lever av naturen, och där hela samhällsordningen förändrats på grund av naturens nycker. Gammal kurslitteratur från kort sejour inom arkeologin.

Forntida kvinnor. En av utgångspunkterna när jag skriver är att försöka motverka den historieskrivning, och bild av samhället, som fortfarande präglas av artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets uppfattningar. Jag gör det genom att låta både kvinnor och män ta plats, och att de får agera inom ramen för sina egna begränsningar, snarare än begränsningar som samhället har påtvingat dem. Om det finns tillräckligt många berättelser som byggs upp på det viset, kommer allt fler att reagera på att historieskrivningen är väldigt sned och felaktig. Forntida kvinnor har som utgångspunkt att föra fram kvinnornas betydelse i historien. Jag har sökt inspiration här till mina kvinnliga karaktärer, och slås av att de här historiska kvinnorna varit väldigt självständiga och drivande, MEN de har påfallande ofta drag som inte är helt perfekta och det gör allt mycket mer intressant för mig. Det som skaver i en personlighet tilltalar mig verkligen när jag skapar en karaktär.

Avancerad förhörs- och intervjumetodik.Frivillig litteratur från kurs i socialpsykologi. Går in på minnesfunktioner och kommunikation, och är min bästa kompis när jag vill få ut så mycket som möjligt ur dialogen i en scen. I mina manus finns alltid den där nyfikna personen, den som ställer öppna frågor och i princip lurar ut information ur andra, och hen har sina grunder i den här boken.

 Nordiska väsen. Jag växte upp med ena foten i någon typ av rest från det norrländska bondesamhället, där var skrock och folktro närvarande, även om nästan ingen på fullt allvar trodde på det längre. Jag gräver från det där när jag skriver, låter folktron skymta i utkanten av min berättelse, men insåg längs vägen att mina referenser var av en väldigt lokal karaktär. Jag använde den här boken till att göra det hela lite mer allmängiltigt, man ska inte behöva komma från Norrbotten för att förstå vad som händer. Egentligen en bok för barn och unga, men jag tycker den är helt fantastisk fin. Samma författare har nu utkommit med Nordiska Gudar, och den är på väg hem till mig just nu.

söndag 30 oktober 2016

En spökig helg.

Det är rart med barn. Fyraåringen har snöat in på spök, och jag hakar glatt på. Möt Bertska-Roberts Vampyris, designad av lilla K:
Vi bjöd in till spökfika, här ett gäng goda möss.
Isen håller på att lägga på Lillån. Betydligt trevligare väder den här dagen än senast jag gick förbi.
Gillar när det blir mörkare och mysigt att elda ljus. Det här är mina favvislyktor, Royal Krona, fyndade för några kronor på diverse loppmarknader. Jag vill ha en hel skog av dem.
Sedan beställde jag äntligen ny dator. Apple har gjort om Mac Book Pro, och eftersom jag tänkte bli mer eftertänksam och lugn (jisses!) så inväntade jag den nya modellen som släpptes den här veckan. Hade tänkt börja skriva på det nya manuset den 1/11, men det blir start den 7/11 i stället har jag bestämt. Längtar!

De sista timmarna av den här helgen ska jag ägna åt att läsa Skuggan av ett år, av Hannah Richell. Väldigt bra bok!



fredag 28 oktober 2016

Om skapande av karaktärer och den slumpmässiga tillkomsten av L

Det talas mycket om att läsare uppskattar en bra karaktär i litteratur, ofta mer än vad man uppskattar intrigen. Då jag ska prova på att skriva behärskat och metodiskt den här gången, tänkte jag i förväg arbeta igenom mina karaktärer lite mer noggrant än jag gjort tidigare. Det här med att skapa sina karaktärer är något som författare inte verkar skriva så jättemycket om (eller så letar jag dåligt?), och jag undrar; hur gör folk egentligen? Någon som vill dela med sig?

För mig har det tidigare varit lite slumpmässigt vad som inspirerat till en karaktär. Innan jag sätter igång med ett manus brukar jag ha en uppfattning om ålder, hur de ser ut, vilken bakgrund de har, inbördes relationer, om deras eller deras förfäders vägar har korsats tidigare och framför allt känner jag till en del om karaktärernas drivkrafter. Detta skriver jag kort ner i ett dokument som jag sedan aldrig fyller på med info, även om jag borde för att minnas bättre. Det som återstår att upptäcka om karaktärerna brukar komma naturligt när jag skriver.

När jag skulle introducera the male interest i min dystopiska trilogi visste jag inte riktigt vem han (L) var, och jag kände att han gick omkring som en skuggfigur bland de andra karaktärerna när de fick liv i texten. Det var kort sagt väldigt svårt att förstå varför min huvudkaraktär (J) skulle attraheras av någon som förvisso var allmänt hunkig, men som inte hade någon charm eller personlighet.

J och L träffas för allra första gången i en meet cute som egentligen inte är det minsta cute. Omständigheterna är ganska obehagliga, och i den femtioelfte genomarbetningen av scenen kom en attack av inspiration. Då lyckades jag få till en kort sekvens där L faktiskt kändes som en människa med puls och utifrån det utvecklade jag fler scener. Fortfarande var jag inte helt nöjd med hur L porträtterades, och jag visste inte vilka drivkrafter han hade till sitt beteende och sina handlingar.

I mina skrivperioder lyssnar jag mycket på musik mellan skrivpassen, försöker hitta låtar som frammanar vissa känslostämningar. Påfallande ofta innehåller musiken texter som på ett väldigt handfast sätt beskriver känslan, och jag är ganska förvånad över att det är så. Jag kan tycka att det är lite banalt, att jag liksom går igång på ”hjärta och smärta” för att beskriva kärlek, eller att Opeths ”Bleak” är det enda som fungerar när antagonisten smyger omkring i utkanten av historien för att planera sitt nästa drag.

Nåväl, åter till karaktären L. Av en slump dök ”Boy from the North” med Monica Heldal upp i en spellista på Spotify. När hon började sjunga klack det till i huvudet. L fick konturer, och efter väldigt många lyssningar till var jag redo att låta honom komma till liv i manuset. Sångtexten är inte helt spot on, L är ju liksom inte medlem i ett kringresande sällskap, men hela känslan är precis den jag vill komma åt.

En sång om en pojke från norr. L kommer från bergen i väster, men det funkar ändå. Finns här på Spotify.

torsdag 27 oktober 2016

Promenad i skymningen.

Snöglopp och svart vatten. Det är inte så muntert ute, men ändå gick jag där och kände mig ganska mysig. Det manus jag snart ska påbörja utspelar sig på hösten och jag fick inspiration till en första-snö-scen. Nedan en ganska grynig bild av ett biflöde till Vindelälven.
På min gata.


onsdag 26 oktober 2016

Spekulativ s--t

Jag tyckte inte om säsongspremiären av the Walking Dead, tycker att det gick över gränsen. (Läs inte vidare om du är känslig för spoilers.) I stället för att skriva smart om händelserna valde man att skriva så att våldet blev spekulativt. Effekt framför känsla.

Jag orkar inte med en säsong till av att gruppen ska strida mot en annan grupp som leds av en psykopatgubbe. Det börjar bli dags för samhället att träda in i karaktärernas liv igen, att människorna blir tvungna att kämpa med och mot Uncle Sam i stället.

Jag tycker det har gått stadigt utför sedan säsong fyra, men kommer att se ett par avsnitt till åtminstone. Kanske hittar dom tillbaka till något lite mänskligare?

måndag 24 oktober 2016

Research!

Just nu provar jag att vara anti-NaNoWriMo, inte för att jag inte tycker om eventet (är snarare ett stort fan), men jag tänkte prova på att skriva behärskat och strukturerat. Just nu arbetar jag med synopsis för nästa projekt, ritar karta över den fiktiva plats där allt ska utspela sig, och jobbar med persongalleriet.

 

Att jag har valt en fiktiv plats beror mest på att jag är sugen på att se om det fungerar. Förebild är området där jag lever nu, men jag har skapat en alldeles egen liten värld som passar in på det jag vill förmedla med min text.

 

När jag skriver förstärker jag gärna stämningen i texten med att använda mig av den karga och i mina ögon vackra miljön som finns här i norr. Jag tror att det är ganska vanligt att spänningsförfattare använder sig av utmärkande drag i en särskild miljö, och jag tycker det är mäktigt när det fungerar. Det får inte bli så att läsaren känner sig fjärmad från berättelsen på grund av miljön den utspelar sig i, att man känner sig som någon som står på tå och försöker titta in i den där världen men inte riktigt uppfattar vad som egentligen är grejen. I min dystopi försöker jag till exempel använda mig av ett bergsområde som formas till att kännas välbekant och hemma för alla som någon gång sett ett berg på tv eller på en bild, jag tycker inte att det ska behövas egna erfarenheter från typ fjällvandring för att mina texter ska kännas levande och trovärdiga.

 

Jag tänkte skriva en spänningsroman nu, och det här med lite mer miljödriven spänning är ganska nytt för mig. Därför tänkte jag ägna mig åt research medelst läsning. Först ut var Svarthuset av Peter May. Där kretsar mycket av handlingen kring miljöer och företeelser (vinpinad ö, guga-jakt, språkförbistringar inom det egna landet, etc) som kanske inte så många kan identifiera sig med, men som skapar stämning. Jag tycker att det fungerade bra i Mays bok (även om jag hade andra frågetecken), och känner att författaren kanske kunde ha fläskat på ännu lite till utan att riskera att texten spelar för mycket på det som är annorlunda mot normen. Det där tänker jag mycket på, att det vardagliga och huvudspåret i berättelsen får komma först, och att det inte får bli en odyssé i det som kan anses vara exotiskt och annorlunda.

 

Nu ska jag börja läsa Skuggan av ett år, av Hannah Richell, för att fokusera på hur man kan skriva om relationer blandat med spänning. Har dessutom hört från flera håll att den boken är riktigt bra. Sedan tänkte jag läsa lite svensk spänning, så om någon känner till en spänningsroman/deckare som utspelar sig i Sverige utanför storstäderna, så tar jag gärna emot tips :-) Är lite trött på historier om bestialisk mördare som riktar in sig på kvinnor och barn, så det vill jag inte läsa mer av. Vill gärna hitta något smart, där intrigen går före ett frossande i blod och vävnader som brister. Eller kanske en lyckad kombination av de två?


Bästa sortens research:


 

söndag 23 oktober 2016

Kall helg.

Har gått över en myr där allt utom det öppna vattnet var fruset. Det går inte att beskriva hur kallt det kändes med -1 grad ute, om jag inte var rädd för klichéer skulle jag säga att jag frös in i märgen.
Sedan kom första snön. I am not a fan, det här inledande slasket kunde jag vara utan. Men det blev åtminstone ljusare.
Lego försöker sig på gulliga rosa byggsatser. Fyraåringen: "Kolla mamma, jag gör Kung Fu!!"
I övrigt har jag mest tänkt på att jag borde åka till bokmässan i Frankfurt någon gång, men först kanske det vore ett rimligare mål att ta sig ner till Göteborg. Tycker att det är kul att flera delar med sig av bilder och erfarenheter från mässan, får väl leva lite genom andra i väntan på att uppleva Frankfurtmässan själv :-)

fredag 21 oktober 2016

Författarhjärna

Vattnet är avstängt på jobbet idag, och det ger upphov till ganska mycket irritation. För oss som bor nära funkar det att åka hem för att typ gå på toaletten och fixa lunch, men för de stackarna som pendlar blir väl dagen lite mindre angenäm.

 

Eftersom att jag är jag, så sätter hjärnan genast igång. Aha, den här känslan av irritation kan jag ju använda mig av, och hur skulle det bli om hela området varit utan vatten i vecka? Mja, mjo, men då tar vi vattnet ur älven, det är ju rent. Bra tänkt, men om älven blivit förorenad då, och av samma orsak som gör att dricksvattnet stängdes av till att börja med?

 

Min författarhjärna är ganska svår att stänga av, den jobbar på mest hela tiden. När alla yttre intryck försvinner brukar hjärnan processa de förvirrade tankarna till något (som jag tycker är) briljant. Detta inträffar (1) i duschen, eller (2) precis när jag ska somna. I duschen finns inget att skriva på så jag brukar lita på att jag kommer ihåg mina idéer. Under insomningen brukar jag skicka sms till mig själv, och de är av varierande kvalitet. Det kan stå ungefär att ”J tycker att stenen stör”, och det var säkert en bra tanke där i skymningslandet, men kanske inte i vaket tillstånd. Jag brukar trösta mig med att det där jag tänkte ut nog ligger kvar i bakhuvudet någonstans och att det kanske kommer fram sedan, när jag skriver.


För övrigt var det mörkt ute när jag cyklade till jobbet i morse, första dagen med cykellyset på.

Trevlig helg på er allesammans!

onsdag 19 oktober 2016

Kliché-fobi

Jag planerar just nu att skriva en spänningsroman, som kanske till och med lutar lite åt att vara en deckare. Det här med spänning/deckare är ganska nytt för mig att skriva (även om jag för länge sedan hasplade ur mig en märklig deckare) och jag är mycket rädd för att texten ska kännas klichéartad. Det är en läskig balansgång det där, och jag tror att det jag tycker är klichéer inte per automatik är det för någon annan.

 

Jag listade några punkter som jag den senaste tiden sett som exempel på klichéartade händelser, både egna och andras exempel:

1.       Att hjälten fattar hjältinnans hand när det ska springas fort undan fara, och DRAR henne med sig.

2.       Att hjältinnan ramlar när hon springer och får en hjälpande hand från hjälten (se ovan).

3.       Att beskriva en karaktärs utseende genom att låta henne/honom spegla sig lite omotiverat och tänka på hur hen ser ut.

4.       Att låta en karaktär drömma.

5.       Att låta en karaktär vakna med ett ryck, gärna som inledande stycke i en roman.

6.       Att använda ordet ”plötsligt” för att illustrera en oväntad händelse. Hur många ”plötsligt” är det okej att använda i en normallång roman? Ett? Och hur många får man använda under ett helt författarskap?

7.       Att deckarens huvudperson är lite försupen, lyssnar på jazz eller klassiskt om kvällarna, och röker cigarr (men det greppet har nog snart gått hela varvet runt för att rätt snart kännas fräscht igen).

 

Jag har gjort mig skyldigt till att använda punkterna 3, 4 och 6. Men på ett mycket medvetet sätt, och då kanske det inte är så farligt (hoppas jag). Vid ett tillfälle i senaste manuset badar the male interest ute i en kall älv, och även om det får illustrera att han är en hunk i största allmänhet så klarade jag inte av att ha det kvar i texten utan att min huvudpersons sidekick utbrister att det är en sådan kliché att de ser honom göra det. (I det senaste stycket använde jag mig av flera engelska ord och uttryck, är det en språklig kliché, eller kanske bara irriterande?)

 

Språkliga klichéer är något helt annat, och där finns det många exempel. Jag tänker att en överanvänd mening kanske kan tolereras i ett sammanhang men inte ett annat. Ibland rör det sig kanske snarare om ordspråk och citat än om klichéer. Några exempel på meningar jag inte skulle stoppa in i min text:
Någon anar ugglor i mossen. Det ligger en hund begraven. Regnet stod som spön i backen. Det gav mig kalla kårar. You had me at hello (eller den svenska motsvarigheten då).

 

Jag skulle kunna grotta ner mig hur länge som helst i det här, men tänker att bortrensning av skräp i texten är det som redigeringen är till för :-)

 

tisdag 18 oktober 2016

Obra, men ändå bra.

Jag och sambon brukar prata engelska när fyraåringen inte bör förstå vad vi pratar om. Nu börjar hon vara hyfsad på att förstå vanliga engelska ord och uttryck, så vi gick över till tyska. Bara det att hon förstod det också. Det visade sig att en av kompisarna pratar tyska hemma och lär sina vänner på dagis. Nu återstår sjörövarspråket, lite jobbigt dock att det tar sån tid att få ur sig det man vill ha sagt.

måndag 17 oktober 2016

NaNoWriMo

Det närmar sig november och med det även NaNoWriMo. Jag skulle gärna vara med någon gång, men november är inte en bra månad för mig då det är alldeles för mycket både på mitt vanliga jobb och i det privata då. Men jag gillar idén, och har faktiskt fått ur mig ett råmanus på en månad en gång. Det var i tidernas begynnelse och jag var helledig samt ensam i hemmet på dagtid under hela maj (maj = Very Local Writing Month - VeLoWriMo). På 31 dagar hamrade jag ner 55 517 ord och det var en väldigt intensiv upplevelse. Den största kicken kom av att jag märkte att det fungerade, och att det inte ens var särskilt ansträngande. Det var mer en fråga om att orka leva inne i manuset mest hela tiden, och kanske framför allt en fråga om min sambo skulle stå ut med entoniga svar på alla frågor och långa stunder av att jag stirrade ut i tomma intet (i.e. inte på plats rent mentalt). Jag tror att en förutsättning för mig om jag ska få ur mig så mycket text på relativt kort tid är att inte behöva gå till mitt vanliga jobb om dagarna. Jag tycker det är överkomligt att skriva 1500-2000 ord per dag, men jag behöver fokus, och då fungerar det inte om jag måste fokusera på mitt vanliga jobb också.

 

Det tog ganska långt tid att hyfsa till den där texten till ett läsbart råmanus. Sammanlagt har nog tidsåtgången fram till läsbar text varit densamma oavsett om jag hasplat ur mig råmanuset fort eller över lite längre tid, så jag ser egentligen inga tidsmässiga vinster med att få fram råmanuset jättefort. Mitt maj-manus är det som nu är del två i trilogin jag jobbar på, och som fick sin senaste omarbetning alldeles nyss. Någon gång skulle jag vilja jämföra och se hur mycket av originaltexten som egentligen finns kvar, även om handlingen nog är nästan densamma fortfarande.

 

Just nu klurar jag på en ny manusidé, återanvänder delar av ett gammalt oavslutat projekt, och ska börja skriva den första November (jag gillar att sätta ett datum så där, så att det finns något att gå och längta efter). Vanligtvis skriver jag råmanus väldigt fort, men jag tänkte försöka ta det lugnt den här gången. Utveckla hela handlingen innan jag sätter punkt för råmanus och inte gena i kurvorna för att komma snabbt till slutet. För första gången tänkte jag skriva som om jag var med i anti-NaNoWriMo, och hoppas att det inte ska döda kreativiteten utan snarare göra den ännu mer närvarande. Känns spännande och som en rejäl utmaning.

 

Är det någon av er andra som ska köra NaNoWriMo, eller som redan har testat?

fredag 14 oktober 2016

Lite om mina manus

Tord Hjukström är en begåvad konstnär som har sina rötter där jag bor. Jag tycker mycket om det han skapar och målningen ovan är en av mina absoluta favoriter. Jag tror att den heter ”Mötet” och jag fotade den på en utställning som konstnären hade under sommaren.

 

När jag skriver är det ofta ganska ont om människor, någonting har separerat dem från varandra rent fysiskt, och jag beskriver en verklighet där människorna är few and far between. Den där målningen framkallar en känsla inom mig som är väldigt användbar när jag ska gestalta den där ödsligheten, och jag tittar på bilden när jag behöver få tillgång till just det känsloläget.

 

Ett annat utmärkande drag för mina texter är att jag ofta skickar ut mina stackars karaktärer för att utforska områden som är okända för dem, och där man inte kan vara helt säker på vad man ska finna. Terra incognita är ett begrepp som fascinerar mig och jag tycker det är så maffigt på riktigt gamla kartor där okända områden illustreras med otäcka påhittade djur. De där kartorna var en av inspirationskällorna för mig när jag skapade min framtidsversion, men det är inte drakar eller jättebläckfiskar som befolkar min värld utan här är det vetenskapliga försök som gått ganska fel och där resultatet tagit sig ut i vildmarken.

 

Nog om detta, hoppas ni får en trevlig helg allesammans!

torsdag 13 oktober 2016

Att mörka en stor del av livet.

Jag var på en utbildning för ett par år sedan, där föreläsaren frågade om någon av oss skrivit en bok. Det blev helt tyst. Han flinade och sa att rent statistiskt borde åtminstone två av oss i församlingen ha gjort ett seriöst försök och honom inräknat var vi tre. Sedan gjorde han en utläggning om att genomföra svåra saker på egen hand, talade om maratonlopp etc, och jag satt där och kände mig som en fegis.

Senare har jag förstått att det är ganska vanligt att man inte pratar vitt och brett om författandet, åtminstone inte innan utgivning. Den enklaste och vanligaste orsaken är nog Jante, i det här landet kommer det med modersmjölken. Vem tror du att du är?

Närmaste familjen vet såklart (beter mig i perioder som en eremit = inte så hemlig) och en kollega på jobbet vet också, hen har en vän som skriver och är därför riktigt rolig att diskutera med. I övrigt använder jag den här bloggen till att prata skrivande, och har en nära vän som också skriver och fattar grejen. Och det är just det, att dom jag pratar skivande med fattar grejen, eller att dom åtminstone fattar grejen med mig.

För länge sedan pratade jag ganska mycket om mina skrivprojekt och insåg att random person ur bekantskapskretsen inte har någon aning om hur det funkar, tror påfallande ofta att det är busenkelt att skriva en bok och att en refuserad text per automatik är värdelös. Och numer orkar jag inte förklara; att jag jobbar jämt, hur det sliter på kroppen och måendet, och att förlagsvärlden är hård och med mycket få antagna debutanter. Och att jag ändå aldrig mår så bra som när jag skriver. Så jag mörkar, räcker inte upp handen. Min sambo frågade en gång om jag skäms, men det gör jag inte. Jag vill bara inte behöva förklara, ännu en gång, varför jag tar mig all den här tiden och väljer att lägga den på mig själv.

Uppdatering: läste igenom inlägget och slås av att att den här inställningen är så olik mig. Normalt har jag inga svårigheter med att stå upp för mig själv och förstår inte varför just det här skulle vara så problematiskt. Nej, ska spotta i nävarna och sluta ge mig hän åt den där jä-la Jante. Start: nu.

onsdag 12 oktober 2016

Inspiration helt gratis.

Jag är verkligen lyckligt lottad som ibland får byta ut kontoret mot jobb ute i det fria. Igår var en sådan dag, och hösten visade sig från sin allra vackraste sida.

 

Naturen är väldigt viktig i mina berättelser, och jag beskriver den sådan som jag upplever den här i norr där jag bor; karg och vacker, samtidigt som den är påträngande och ständigt påminner oss om hur liten människan är när vildmarken hotar att återta det som vi försöker ta kontroll över (det här är en formulering jag tycker om och nog har använt tidigare här på bloggen :-) Naturen är nästan som en karaktär för mig och den antagonist mina människokaraktärer får kämpa allra mest med och mot.

 

Jag jobbar på en dystopi i tre delar; har del ett på förlagsrunda, del två är ett omarbetat råmanus och del tre existerar i form av synopsis. Just nu känner jag att jag gjort det jag kan med dystopin i det här läget, och har i stället börjat tänka på en helt ny romanidé som nog blir en fristående spänningsroman. Ungefär så här ser det ut inne i mitt huvud just nu, minus gruset kanske:

Det var flera minusgrader igår, frosten satt kvar i träden fast solen stod högt på himlen:

Här åker jag samma väg som karaktärerna i dystopin väljer för att ta sig upp till bergen. Kalfjäll fotat genom vindrutan på bilen:


måndag 10 oktober 2016

Agenter

Den senaste tiden har jag fått upp ögonen för att de skandinaviska litterära agenturerna i allt högre utsträckning tar emot outgivna författare. Förut var det nog vanligast i de engelskspråkiga länderna, där förlagen inte alls tar emot obeställda manus längre utan helt förlitar sig på agenternas förmåga att sålla ut guldkornen.

 

Jag har googlat runt lite, men har inte hittat så mycket skrivet om detta ännu, alltså där svenska debutanter fångats upp av agenter före utgivning. Salomonsson agency figurerade redan 2012 i ämnet i en artikel i tidningen Skriva, och hade redan då ett par författare kontrakterade som blev ”deras” innan första manuset antagits av förlag. Hedlund agency gör i nya favoritpodden ”Skriv en bestseller – eller en annan bok” reklam för att ta emot outgivna författare, men i övrigt är det ganska tyst om fenomenet. Eller så söker jag dåligt.

 

Känner mig faktiskt lite peppad av det här, att det finns fler ”manushögar” att sända in sina alster till. Någon som har erfarenhet, eller vet mer…?

 

söndag 9 oktober 2016

Har chillat hela helgen.

Jag skrev ut de senaste två manusen på papper, då jag drabbades av total paranoia över backupen efter datorkraschen. I bakgrunden anas ett foto av mig (en ung version) uppe bland bergen. Det var vid fototillfället historien kom till mig, den som jag nu arbetar på. Jag har skrivit om det tidigare här på bloggen:
http://nastasida.blogspot.se/2015/08/den-har-bilden.html?m=0

Fascinerande ändå hur hjärnan fungerar, att något bara får den att klicka till, som om kuggarna plötsligt passar, och så kommer den där idén som inte går att släppa. Till vänster om fotot; en av alla de snidade trägubbar som farfar lämnade efter sig. Det förälskade paret är min favorit och en av de saker jag gärna tittar på när tankarna vandrar under skrivpassen.
Efter en sen lunch blev jag sugen på lite plock till lördagsmiddag, vilken tur då att fyraåringen inte direkt är någon korv-och-mackaroner-tjej.
Idag roade hon sig själv i två timmar med tejp och en sax. Mycket rart.
Under en attack av husmoderlighet kokade jag köttsoppa, med riktigt mycket klimp. Åratal sedan sist.




lördag 8 oktober 2016

Just nu läser jag - Enkät

Hittade en enkät hos https://skrivalasaleva.wordpress.com som jag stal och svarade på.

Just nu läser jag – enkät

 

Vid sängen: Inget alls. Läser inte precis innan jag ska sova, blir alldeles för engagerad och ligger sedan vaken i timtal.

 

På soffbordet: En fjärrkontroll samt varierande mängd av lilla Ks saker. "Svarthuset" av Peter May.

 

I handväskan: Alldeles för mycket, ingen bok dock.

 

I öronen: Poddar (lyssnar just nu ikapp på ”Skriv en bestseller (eller en annan bok)” av Caroline Eriksson och Ninni Schulman. Ska alldeles strax påbörja ”Änkan” av Fiona Barton, och i övrigt blir det musik från någon av spellistorna som jag använder för att komma i stämning inför skrivpassen.

 

På läsplattan: Klarar inte av att läsa böcker på plattan, behöver pausa från skärmarna ibland (jobbar mycket framför skärm och skriver på nästan alla lediga stunder).

 

Läser jag lite då och då: Läser om VÄLDIGT sällan, vill hellre hitta något nytt.

 

Borde jag läsa: Har rensat bort alla ”borde”, en av alla viktiga saker jag lärt mig efter utmattningsh-vetet. Läsning måste vara lustfyllt för mig.

 

På is: ”Det nya folket” av William Golding. Började läsa den i tältet i somras (vaknade mycket tidigare än lillan) och glömde liksom bort att läsa färdigt sedan. Oklart varför.

 

Bokklubbsböcker: Passar på den.

 

Längtar jag efter att få läsa: Min egen bok i tryck (moahaha, observera självironin här nu, det är ju inte aktuellt med det, liksom). Det seriösa svaret får bli att jag längtar efter att läsa en riktig bladvändare.

 

3 andra böcker i min TBR-hög:Odinsbarn, Röta och Kraften (Korpringarna) av Siri Pettersen.

 

 

fredag 7 oktober 2016

Inte van vid att ta det lugnt

Nu när datorn är obrukbar har jag helt plötsligt väldigt mycket tid över. Jag lyssnar ikapp podden ”Skriv en bestseller (eller en annan bok)” med Caroline Eriksson och Ninni Schulman. Jag gillar det lagom pladdriga samtalet mellan de två, det kräver lagom engagemang när jag lyssnar, och då och då bränner det till med riktigt bra delar.

 

Helgen breder ut sig som ett enormt täcke av tid, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för, och jag tänker att ”normala” människor nog har det så här mest hela tiden; eoner av tid till typ städning och sociala aktiviteter. Ska ägna morgondagen åt att beställa en dator, hoppas det finns expressleverans som tillval :-)

 

Trevlig helg på er allesammans!

onsdag 5 oktober 2016

Efter månader av dödsryckningar från Dellan.

När man sätter punkt för redigeringen, sparar ner och mailar sig själv. Och datorn sedan bestämmer sig för att krascha. Just den känslan.

Blir att köpa nytt nu och frågan är; Mac eller PC? Har kört PC men gillar inte att operativsystemet helt plötsligt inte uppdateras längre, och att man tvingas köpa nytt. Har aldrig kört Mac och undrar om Word för Mac är användarvänligt?

Logiskt

Börjar se slutet på det här redigeringsrundan, har efter ett gott råd ägnat mig åt de delar som behöver skrivas om/skrivas nytt, och lämnat allt småpill till sedan. Den här rundan har jag även fokuserat på drivkrafter. Det finns ganska många händelser i min text, sådant som mina karaktärer utsätts för, och jag vill att deras agerande ska kännas trovärdigt. Jag lägger stor vikt vid att handlingen inte ska drivas av ologiska beslut som karaktärerna fattar, beslut och ageranden som dessutom ligger långt från deras normala beteendemönster.

 

Jag tycker det är jobbigt med romaner (för att inte tala om filmer) där man ägnar stor energi åt att bygga upp trovärdiga karaktärer och ett bra händelseförlopp men där man inte kör på ända in i kaklet. Där upplösningen känns som ett ”jaha” därför att spänningens klimax kommer sig av att någon karaktär helt plötsligt beter sig mer än lovligt korkat. Tex kan en karaktär vara helt säker på vem mördaren är och beslutar sig för att åka hem till denne, helt ensam och utan att kontakta någon annan innan. Vem gör så? Seriöst? Vuxna människor som betett sig normalfungerande och smart innan skulle väl rent logiskt plötsligt inte tänkta att ”Jomensåatte, bäst jag åker ensam hem till den där seriemördaren nu då, och ställer honom mot väggen. Han kommer SÄKERT att följa med mig frivilligt till polisen sedan och inte alls försöka göra mig till mordoffer nummer tolv.” Det blir ju liksom inte spännande, inte för mig i alla fall.

 

Det finns ungefär en miljard falluckor att ramla ner genom när man skriver, och det som är en fallucka för mig behöver inte vara det för någon annan. Många andra gillar (bevisligen) ”spännande” slut enligt ovan (och skulle inte använda citationstecken runt ordet spännande). Och jag tycker det är rätt coolt egentligen, att vi är så olika och att saker uppfattas så olika beroende av vem man är. Det här skulle kunna föra in mig på en lång utläggning om klichéer i text, men den tror jag att jag sparar till en annan gång.

tisdag 4 oktober 2016

-7

Minus sju grader i morse. Skulle till jobbet, det var som att cykla i en frysbox.
Mannen och dottern besökte jordbruket vid samma tid. En cool ko:


måndag 3 oktober 2016

Kommentarerna strular

Jag har förstått att det är svårt för flera av er att kommentera inläggen här på bloggen. Ägnade en stund åt att googla och har lyckats läsa mig till att det är ett genomgående problem för blogger/blogspot, att det är extra jobbigt att kommentera för den som kör med Wordpress, och att problemen eskalerade när blogger la till den där klickrutan "Jag är inte en robot" som dyker upp efter att man klickat på "Publicera".

Den där robot-rutan är inget frivilligt (som jag förstått det) utan ett spamskydd som blogger automatiskt lagt dit. Samma sak gäller de där IRRITERANDE och otydliga bilderna som dyker upp och ska klickas på för verifiering i vissa webbläsare, men inte i alla webbläsare, och inte om man använder ett google-konto. Bilderna är alltså något ofrivilligt som dyker upp även fast jag valt bort ordverifieringen. Om jag testar att kommentera som anonym användare i iPaden kommer inga bilder upp, men anonymt i iPhonen ska det klickas bilder i det oändliga.

Det känns ju surt att kommentarerna strular, bara för att tekniken inte hinner med. Och så hoppas jag på att någon av er där ute är tekniknörd, kan blogger, och har en superbra lösning på problemet :-)

Uppdatering: En vänlig person tipsade om att strunta i att ha kommentarerna inbäddade, och instället köra popup-fönster. Funkar i de webbläsare jag hittills provat (peppar peppar). Tyvärr ser det ut som om "svara"-funktionen går förlorad med de här inställningarna i många webbläsare, men allt det andra kring kommentarerna fungerar ungefär hundra procent bättre så det kanske är smällar man får ta?

Om ljus och mörker

Normalt sett skriver jag ganska mörkt, jag jobbar på en dystopi i tre delar just nu och den är av naturen inte en ljus och luftig historia. Den var snarare onödigt mörk, skulle det visa sig, då en av mina testläsare tyckte att min stackars huvudperson behövde få känna lite otvungen glädje under korta stunder eller kanske i alla fall ett inre lugn. Hen hade givetvis helt rätt, det blev lite väl onyanserat alltsammans när känslolägena inte hade en motpol, och det mörka inte möttes av något mera ljust. Så, jag justerade några korta stycken och resultatet blev en mer trovärdig text.

 

Jag har brottats med det där mörkret, förstår inte riktigt var det kommer ifrån, men har på senare tid insett att jag nog snarare ska omfamna det än att försöka skriva något som inte är jag. Tidigt i somras skrev jag ett bidrag till Hemmets novelltävling, där temat var romance, använde det som ett sätt att träna skrivarmusklerna på något annat än det jag brukar skriva. Nu i efterhand när jag läser texten så ser jag att där förvisso finns olycklig kärlek, de får varandra på slutet, men det är verkligen ingen lättsam historia. Och det är verkligen inte romance, stackars jury liksom :-)


Förra hösten klämde jag ur mig en ”normal” roman, tänkte försöka mig på att skriva något som inte var genrelitteratur utan som handlade om vanliga människor i vardagen. Det är till dags datum det obehagligaste jag någonsin producerat. Ett förlag svarade att svärtan var för stor, att texten visserligen var okej men att man som läsare överväldigas och behöver andas. Det intressanta med det var att jag hämtat storyn ur verkligheten, använde mig av händelser som utspelade sig för länge sedan på en plats i norrland, men jag tonade ner det mesta betydligt. Men, det är väl så att verkligheten överträffar dikten alltför ofta.

 

Till sist lite självskryt; en novelltävling där min stil fungerade. Jag kom tvåa i Smålandspostens novelltävling för ett par år sedan och där temat var ”natur”. Jag tycker så här i efterhand att texten balanserar på gränsen till att bli pretentiöst, men jag är ändå rätt stolt :-)

http://www.smp.se/kultur-noje/en-fjarils-vingslag-av-annika-lindberg/

 

 

 

söndag 2 oktober 2016

Jag hjärta höst.

Vi har skrotat omkring hemma hela helgen, gjort i ordning ute inför vintern och bara tagit det lugnt. Jag älskar höst, nästan lika innerligt som jag hatar vinter.
En kal rönn i motljus:
Eventuellt sommarens sista blomsterarrangemang av lillan:
Hon rev fram häxhatten, a k a halloweenhatten, därför att höst är lika med halloween tycker hon. Bara en månad kvar, liksom. Barnet återupptäckte även sina små kongas, I am not a fan.



lördag 1 oktober 2016

Dagens känsla

Den här bilden får symbolisera dagens känsla inför maaanuset; någonting litet och vackert, utslängt i lervälling.