onsdag 30 november 2016

Fick paket med posten idag.

Så här ser ett må-bra-som-fan-och-du-är-bäst-paket ut. Favoritkolorna i en Annika-skål från Rörstrand. Tack finmoster C!

Flödesgestaltning

Flödesgestaltning, det är vad som händer när jag under flödesskrivande tänker att ”nu ska jag gestalta”, och verkligen gör det. Resultatet blir en överlastad text, där det är svårt att få ett flyt i läsningen. Den här övergestaltningen uppkommer när jag känner mig spänd inför att skriva, och jag tar det som ett bevis för att jag inte ängsligt ska tänka på hur man ska göra under råmanusets tillkomst, utan att jag bara borde skriva på.

 

Redigering är till för att lyfta texten, och det är under det stadiet som det fungerar bäst för mig att tänka skrivtekniskt. En redigeringsrunda kommer jag att helt ägna åt gestaltning, både för att lyfta bort det som tynger texten och för att visa bättre där det berättas i för hög grad. Jag brukar ha olika teman för de olika redigeringsrundorna, och jag tror att det är därför jag älskar att redigera, alltså för att det är då jag verkligen skriver snarare än öser ur mig handling över ett tomt dokument.

 

Bästa skrivrådet jag stött på: det går att redigera det som är dåligt, men det går inte att redigera ingenting. Något att bära med sig när man befinner sig i råmanusfasen, som jag gör just nu. Är det bara jag som känner att råmanusskrivandet är ett djupare träsk än redigeringen?

måndag 28 november 2016

Vecka 2, 5 111/12 868 ord.

Under veckan som gick producerade jag 5 111 ord och manuset har nu ett omfång på 12 868 ord.
Det här är en väldigt långsam process för mig, att det ”bara” blev drygt fem tusen ord under veckan kommer sig av att jag har jobbat med mitt synopsis och jag har även ägnat tid åt att reflektera över det redan skrivna. Det här är stort för mig, jag har reflekterat! Och det fungerar, känner mig inte det minsta stressad, snarare taggad att komma vidare till nästa punkt i den utstakade vägen. Fast jag har ett genomarbetat synopsis tar historien ändå sina egna vägar ibland när jag väl sitter där och skriver, och jag hade inte behövt oroa mig över att processen skulle bli tråkig på grund av planeringen.

Igår hade jag skrivardag och fick ihop ca 3 700 ord på ett par sittningar. Hade rejält flow som uppkom bara för att jag äntligen hade kommit fram till en nyckelscen och det var så sjukt roligt att skriva den. Varvade skrivet med att tvätta, och i vanlig ordning löste jag stora problem där i tvättstugan :-)

Förutom orden håller jag även reda på sidantalet när jag skriver, men jag tycker egentligen att det är ett ganska ointressant sätt att mäta texten på, då det kan variera mycket pga marginaler, teckensnitt mm. När jag skriver vill jag att det ska se ut som en boksida, det känns som om jag inte får någon överblick på texten om den är nertryckt i tätskrivna A4 med smala marginaler.

Jag använder Times New Roman, 12 pt, med 1,5 radavstånd. Marginalerna är 4,5 i vänster- och högerkant, samt 3,5 i över- och nederkant. I början av varje kapitel stegar jag ner 12 ”enter” innan jag börjar skriva, bara för att det känns luftigare så.

Här och här tipsar Amanda Hellberg om hur hon jobbar med formatet på sin text, och varför.

fredag 25 november 2016

Om E.T. och en julgran.

Ni vet E.T., den gulliga rymdvarelsen som ringde hem och blev upplockad av de sina. Idag går jag runt med en känsla av att ha sett det där rymdskeppet komma, att det hovrade lite ovanför mig, och sedan försvann igen. Står där och tittar upp mot himlen och ser det som en prick i fjärran som sedan försvinner. Nåväl, det kommer att gå över. Tillbringade kvallitetstid med mitt nya manus igår, och det hjälpte.

 

För övrigt har jag sålt min julgran. Den var riktigt fin för att vara fejk, men jag klarade inte av att se den längre. Den där granen stod för allt som brukade vara fel i mitt liv, sådant som livet var förr. I mitt nya hem finns ingen plats för gammalt skräp, vare sig skräp som existerar rent fysiskt eller något annat. Den jä-la julgranen fick stryka på foten.

 

Saxat ur verkligheten. Eller; när en fyraåring försöker överlista mamman, och delvis lyckas:

 

K: ”Mamma…ska du sälja julgranen?” (i.e. ”ska du sälja julen?”)

Jag: ”Ja, men vi har en ny som är lite mindre, och som ryms i vardagsrummet.” (Vårt vardagsrum är extremt litet.)

-tystnad-

K: ”Men du ska sälja den?”

Jag: ”Ja, hon kommer snart och hämtar den.”

K (rynkar på näsan): ”Det här är ingen affär mamma.”

Jag: ”Nej, men granen säljer vi ändå.”

-tystnad-

(blank i ögonen): ”Kan vi sätta upp den stora julstjärnan idag?”

 

Så kom det sig att vi hade meterstora julstjärnan uppe redan måndagen innan första advent.

 

Trevlig helg på er allesammans, hoppas ni får göra det ni vill mest :-)

Den här gamla serierutan har jag haft på min anslagstavla för evigt, vet inte vem som skapat den. Så skulle i alla fall dagens känsla också kunna illustreras.

torsdag 24 november 2016

Idag är jag nog lite bitter ändå.

Dystopins första förlagsrunda fick sitt sista svar idag, från ett stort svenskt förlag (har varit i närheten av deras byggnad, med en känsla av att moderskeppet kallade mig hem).

 

Mailet inleddes med artighetsfras följt av: ”Vi ser att ditt manus har många kvaliteter. Men vi har ändå beslutat oss för att säga nej tack denna gång.”

 

Sedan kom några rader med kommentarer från lektör, och några rader med socker samt de brister som gjort att man valt att tacka nej.

 

Jag har aldrig fått en sådan här utförlig refusering tidigare. Det känns bra att jag fått ett kvitto på att dystopi för vuxna fungerar, och att någon på ett stort svenskt förlag förstod vad det är jag försöker göra.

 

Det här inlägget ligger farligt nära gränsen för självskryt, betydligt närmare än vad jag är bekväm med, men jag behövde vädra mina känslor någonstans.

 

Nu tänker jag gråta en stund, över fina ord och över förlorade chanser. Sedan ska jag sätta mig med nya manuset, försöka hitta peppen från att ha varit åtminstone lite närmare än jag varit förut. Dystopin är ute på sin andra förlagsrunda, har skickat till fyra förlag som också ligger högt på önskelistan, och jag tröstar mig med att hoppet inte är helt ute.

 

onsdag 23 november 2016

Nej, jag är inte bitter...

Att skriva något för allmän beskådan är samtidigt att utsätta sig för kritik. Negativ sådan i många fall. Kritiken kan innehålla vad som helst; vem du är, varför du skriver som du gör, varför du över huvud taget skriver, att din text inte är trovärdig, att där finns för få realistiska element eller för många, att du gjort för dålig research eller att din research skiner igenom för mycket, att ditt språk är för platt eller för blommigt eller för utstuderat. Att din text inte håller måttet.

Jag har brottats lite med det där den senaste tiden, tittat på mina texter med de där ögonen som inte bara är färgade av moderskärlek, och jag blir fundersam. Dystopierna jag skriver är fyllda med sådant som kommer sig ur min (eh…) livliga fantasi; teknik, genmanipulerade arter och en påhittad utveckling för vårt samhälle. Jag är mycket medveten om att den här typen av teman, det som mina texter byggs upp runt omkring, inte är ansett att vara särskilt fint.

Jag har ställt mig frågan om jag verkligen kommer att kunna stå upp för mina texter, om jag kan stå för att jag är en person som producerar sådant. Jag har kommit fram till att; ja, det kan jag. Lätt. Jag skäms inte över att jag har en stor portion fantasi, att det som kommer fram ur mina tangenttryck är ganska skruvat och att det av vissa nog skulle kunna betraktas som barnsligt eller kanske banalt. Jag har fått frågan om det jag skriver inte vore bättre lämpat som ungdomslitteratur, och jag blev faktiskt väldigt provocerad. Inte för att det är något fel på ungdomslitteratur, tvärtom, men jag skriver inte riktat till ungdomar. Det jag provoceras av är att det skulle vara fel att rikta fantasifull litteratur till vuxna.

Måste man som vuxen vara så skitnödigt seriös hela tiden, för att tillskrivas någon typ av djup? Jag tycker att tecknen talar för det motsatta. På film, men framför allt när det gäller tv-serier, hyllas det som är ovanligt och nytänkande. I tv-världen får författarna ta ut svängarna ordentligt, oavsett om det gäller relationer, fantasy, romantik eller något annat som i litteraturvärlden kan anses vara banalt. Kanske beror den där skillnaden i synsätt på att tv är ett relativt nytt fenomen, det har utvecklats utan att tyngas ner av uråldriga förväntningar på storhet.

Nu har jag snart gnällt färdigt, känner mig bara lite bitter idag. Blir dock aldrig så bitter att jag skulle få för mig att gnälla på dem som befinner sig i finkulturfacket. Det är väl jättebra att det finns människor som tar litterär höjd i sin text, och som tänjer och vrider på språket i riktningar dit ingen tidigare har fått för sig att ta det. Jag har aldrig förstått varför det ena skulle utesluta det andra, eller varför någon tycker att det finns en mening med att sparka uppåt eller neråt (osagt vilken gren av litteraturen som sitter överst i träden som växer i min värld).

Att försöka rangordna olika litterära genrer är ungefär lika givande som att försöka rangordna frukt; det finns flera olika, någon kanske gillar bananer mest, andra päron. Ingen kommer att dö av att det existerar annan frukt än ens favorit, och är man allergisk mot till exempel äpplen så behöver man faktiskt inte äta av dem. Känner jag en djup aversion mot grapefrukt, behöver jag inte köpa fler och absolut inte skriva en elak recension där jag ifrågasätter grapefruktens existensberättigande samt idiotförklarar alla som äter av dem. Kanske är det så att de som äter grape gillar hur den får dem att känna sig, kanske behövdes grapefruktens vitamininjektion i deras liv just då.

(Reds. Anmärkning: den här texten kom till efter att jag plågat mig igenom en recension som jag hittade på nätet av en slump, man kan säga att det recensenten skrev var svårtuggat för mig. Jag har inte läst boken i fråga (eller något annat av författaren), men tror knappast att den är så här dålig.)

måndag 21 november 2016

Vecka 1, 7757 ord.

Jag tänkte börja med en veckosummering av skrivandet, mest för min egen skull och för att hålla lite koll på processen från ett annat perspektiv än det rent hantverksmässiga. Kanske inte jätteintressant för alla andra, men bear with me on this :-) (Och här har jag inte låtit min fascination för björnar spilla över, bara det att jag är helt säker på att man skriver bear och inte bare som någon föreslog, då det inte är naken man vill att någon ska vara, utan bearing.)

 

Nåväl, under veckan som gick kom jag upp i 7 757 ord. Helt okej egentligen, men inte så jättemycket för att vara jag under inledningsfasen av råmanusskrivande. Normalt skulle jag nog skrivit ca 10 000 ord under en vecka, men jag tänker att det här lite mer behärskade skrivandet är något positivt och att det nog kan innebära att efterarbetet blir lite mindre massivt än det brukar bli.

 

Mina råmanus brukar innehålla knappt 70 000 ord, på ett ungefär, och jag brukar landa på ungefär 90 000 när det är skickafärdigt. Antalet ord varierar så klart beroende på bla textens art och historiens omfång. Första delen i dystopiska trilogin består till exempel av knappt 95 000 ord i skickafärdig version, och råmanuset av drygt 65 000 ord. Det är en differens på ungefär 30 000 ord, vilket säger en del om hur massivt efterarbetet/redigeringen brukar vara för mig.

 

Jag har läst att en vanligt roman brukar innehålla minst 50 000 ord (jag tror att tex The Great Gatsby ligger där någonstans i omfång). En förlagsperson i någon av poddarna jag lyssnar på (minns inte vilken pod eller vem som uttalade sig, då jag lyssnar väldigt mycket just nu) tyckte sig se en trend mot att förlagen gärna ger ut böcker som är lite kortare, ofta under 100 000 ord, mest beroende på att människor har mindre tid till att läsa nu för tiden. Jag tycker att det dels är lite sorgligt, att det inte finns tid till att sjunka in i en text som kräver tid för att läsas. Dels blir jag också lite glad, då jag sällan kommer upp i mer än drygt 90 000 ord. Men jag hoppas ändå att det här inte innebär slutet för den omfångsrika romanen, den som breder ut sig och tar plats, och som kräver sina modiga kanske fem hundra sidor eller mer, för att bli så bra som den kan bli.

 

 

fredag 18 november 2016

Stolthet och fördom, inspiration och kärlek

Jag har en bekännelse som inte är så tung; nämligen att jag formligen älskar Stolthet och Fördom av Jane Austen. Det är nog en av få böcker jag har läst om flera gånger, och jag har även nött ordentligt på både tvserien från 1995 och filmen från 2005.

 

Det här måste vara the mother of al modern romance, och det fascinerar mig att jag älskar det så förbehållslöst då det ligger extremt långt från det jag normalt både producerar och underhålls av. I grunden tror jag att det är den underliggande svärtan i berättelsen som tilltalar mig; manlig linje för arv, risken att bli utblottad bara för att man är kvinna, över huvud taget en omöjligt tid för kvinnor att verkligen leva i (oavsett vackra klänningar och band i håret, liksom).

 

Jag tycker mer om filmen än tvserien, mest för att filmen är något skitigare och mindre tillrättalagd. Det finns en scen i filmen (och i tvserien, tror jag?) när Darcy lämnar ett brev till Elizabeth, på natten, och hela stämningen är konstigt drömsk innan Darcy sedan rider iväg. Jag tror att jag körde den scenen på repeat under en halv dag, stirrade maniskt på tvn, för att få till känslan inombords som jag ville använda sedan när jag skapade samspelet mellan mina huvudkaraktärer i dystopiska triologin. Någon gång ska jag gå in på några av de olika och lite oväntade inspirationskällor jag haft till dystopimanusen, men inte idag.

 

I övrigt försöker jag just nu att bygga upp en alldeles färsk romans i mitt nya manus, vid sidan om allt annat som ska dras igång. Jag hade glömt hur svårt det är att skriva om spirande kärlek, särskilt när omständigheterna inte är så värst gulliga. Stor respekt till alla er som har kärlek som huvudtema i era berättelser, jag förstår ärligt talat inte hur ni bär er åt för att ro det hela i land.

 

Trevlig helg på er allesammans!

torsdag 17 november 2016

När den man lever med fattar grejen, till och med när han försöker sova.

Ur verkligheten, något modifierat för begriplighetens skull:

 

Kolsvart, tyst, mannen försöker sova.

Jag, ut i mörkret: "Alltså…varför har jag inte med en narkoman i mina böcker?” (Underförstått; i dystopiska trilogin.)

Mannen: ”---”

Jag, fortfarande ut i mörkret: "Ingen är beroende av nåt, ren statistiskt borde väl någon vara det?”

Mannen, lite trött: "Mm, det är såklart Bionic Woman!” (Intern grej, men jag förstår vem han menar, och varför.)

Jag, ivrigt: ”Jaaa, det är ju M, hon behöver nåt och har abstinens, bla bla bla….”

Mannen: ”---”

onsdag 16 november 2016

Prologens vara eller icke vara.

Så här i början av skrivprocessen har jag funderat över om jag ska använda en prolog eller inte. Jag har aldrig gjort det tidigare, mest för att jag inte är förtjust i dem när jag läser, så det landade i att jag avstår den här gången också.

 

Jag antar att man använder en prolog för att kasta in läsaren i handlingen på ett ganska drastiskt sätt, men jag tycker ofta att det får motsatt effekt. I ärlighetens namn hoppar jag oftast över prologen för att läsa den allra sist i stället, mest för att jag tycker att de där extra sidorna i början håller läsaren ännu längre ifrån att boken ska komma igång.

 

Den enda typ av förtext jag gillar i böcker är den där lilla kursiva texten som ibland läggs in före kapitel ett. Det är ofta en dikt eller något liknande, något med anknytning till bokens tema, och det ligger nära till hands att misstänka att de där textraderna på något vis har inspirerat författaren.

 

Eminenta Skuggan av ett år av Hannah Richell är ett exempel på vad jag menar (läs inte det här stycket om du ogillar alla typer av spoilers). Jag tyckte om den där dikten som låg allra först, den om sjön av Thoreau, men kände i vanlig ordning att prologen störde och hoppade över för att i stället läsa den allra sist.

 

Jag har använt en typ av dikt som inledning till första delen av dystopiska trilogin, en jag skrivit själv och som ska föreställa en uppmaning till slumrande terrorister att ansluta till saken. I övrigt har jag aldrig använt mig av någon typ av prolog. Är däremot ett stort fan av epiloger och undrar om det är acceptabelt att använda en sådan utan att den förekoms av en prolog? Och hur ser förhållandet till prologer ut egentligen, är det bara jag som stör mig? Vad tycker förlagen…?

måndag 14 november 2016

Den svåra början.

Började skriva nytt i lördags och kände mig faktiskt lite darrig. Fast jag har skrivit manus förut kunde jag inte skaka av mig känslan av att hur gör man egentligen…? Men för första gången hade jag ett väl genomarbetat synopsis att luta mig emot, en färdplan att hänga upp alla de där orden på, och det kändes ganska tryggt ändå.

 

Lördagens skrivtid ägnades åt början på första kapitlet. Jag ville sätta en ton, få med markörer för en mörk text (men inte för många som normalt är fallet för mig), och få läsaren att fastna. Jag ville även få till en känsla för huvudpersonen och för miljön. Samtidigt som det är mycket som ska in på det där första sidorna, vill jag inte att det ska bli för mycket. Jag vill att texten ska kännas lätt att läsa, nästan luftig, och det fungerar inte om den tyngs ner av informationsdumpning. Det finns gott om tid att visa och berätta sedan.

 

Innan skrivandet började hade jag plockat ihop en spellista på Spotify, letat fram låtar som framkallar olika känslostämningar, och sedan har jag lyssnat tills öronen hotat med att trilla av. Den där låtlistan är det allra viktigaste verktyget för mig när det gäller att sätta en ton för texten, och sedan hålla den.

 

De där första sidorna jag klämmer ur mig är egentligen allra viktigast för mig själv, så att jag får rätt känsla och ton i det fortsatta skrivandet. Hittills har jag faktiskt alltid ändrat dem när råmanuset väl är färdigt, antigen strukit första kapitlen eller skrivit om, mest för att historien nästan alltid får en lite annorlunda form än vad jag först hade tänkt mig. Senast raderade jag hela början och skrev hundra sidor helt nytt, och det var faktiskt riktigt befriande att upptäcka att det fungerade och lyfte hela berättelsen. Jag hoppas att min tydliga färdplan ska göra att jag slipper ifrån ett sådant drastiskt grepp den här gången, mest för att massiv omskrivning är ett mycket tidsödande sätt att arbeta på. Jag hoppas också att planeringen ska göra att jag inte stressar för att gå i mål.

 

Nu kickar vi igång en ny skrivvecka, hoppas att det går bra för alla er andra också!

 

fredag 11 november 2016

Inga var stora, några var små, och det kom några med socker på.

Har haft del ett i dystopiska trilogin ute på manusrunda hos en handfull förlag. Det har kommit ett par standardrefuseringar och ett par refuseringar som varit försedda med en liten mängd personligt socker. Jag hoppas förlagen inser hur mycket den där enda positiva meningen om manuset betyder för ett sargat självförtroende. Att de gillat din text, men inte har plats för den typen av genre i sin utgivning just nu. It´s not you, it´s me.

 

Ett förlag har inte svarat ännu och om jag övertolkar det så betyder det en av tre saker:

(1) att dom lagt manuset längst ner i svara-högen för att dom tycker det är skräp (känner mig inte så morsk idag)

(2) att det är många som läser (tidigare när det tagit lång tid hos förlag har det berott på att de gillat och läst noga innan refusering)

(3) att det helt enkelt kom in väldigt många manus efter semestrarna vilket gör att allt drar ut på tiden.

Just idag är skrivarsjälvförtroendet inte på topp och när det känns så hänfaller jag lätt till funderingar som den om vaaarför det tar så lång tid att få svar. Känslan av allmän värdelöshet brukar dock gå över när jag skriver, och det börjar jag med igen imorgon!

 

Nåväl, eftersom det här med skrivandet är lika delar eufori och självplågeri, skickade jag in till fyra nya förlag igår, sådana som också ligger högt på önskelistan. Det innebär att det här väntandet kommer att pågå ännu några månader. Just idag tycker jag att det är rätt gött att väntan fortsätter, att hoppet inte är ute, och det är värt känslan av att jag tidvis håller på att gå upp i atomer över alltsammans. Fråga: är det bara jag som blir lite hög av att trycka på skickaknappen?

 

Nedan ett vadderat kuvert till ett förlag som föredrar manusen utskrivna. Även om det är smidigt att skicka in elektroniskt så är det verkligen något särskilt att se sitt manus i en maffig utskriven bunt med papper.

 

Trevlig helg på er allesammans!

 

torsdag 10 november 2016

Flytta fokus från det mörka

De senaste inläggen här på bloggen har varit ganska deprimerande, och det slår mig att jag även konsumerat en del mörk kultur den senaste tiden, såväl litteratur som film och tv-serier.

 

Så, vad kan då vara bättre än att fokusera på det ljusa som gör en glad? Jag tänkte lista mina allra bästa guilty pleasure-filmer, inspirerad av Skriva Läsa Leva (men hon listade i stället olika typer av filmer som hade setts den senaste tiden). Jag älskar listor, och lika mycket så hatar jag egentligen uttrycket guilty pleasure. Jag förstår inte varför jag borde skämmas över att jag ser på filmer som inte kvalar in som fiiinkultur (alltså som verkligen inte kvalar in). Ibland behöver man avkoppling från det som är tungt och betydelsefullt. Så, här kommer listan; Topp tio filmer (utan inbördes ordning) som jag sett väldigt många gånger och som alltid får mig på bättre humör:

 

Office space Kanske min favoritfilm bland alla filmer. Den handlar om tristess i kontorsmiljö och i ett läge ritualslaktar huvudkaraktärerna en kopieringsmaskin på en åker, en känsla jag kan relatera till :-D

 

Music and lyrics Älskar den filmen helt oreserverat och soundtracket klöser sig fast i hjärnan utan ansträngning.

 

Rat race Märklig roadmovie i form av tävling. Kan inte se den tillräckligt många gånger av någon anledning.

 

Huset vid sjön Keanu Reeves och Sandra Bullock i helt osannolikt tidshoppardrama. Det är även helt osannolikt att jag gillar den, då jag normalt blir uttråkad av så mycket känslosvallningar.

 

Speed Mer Keanu och Sandra, här i en film som går väldigt mycket fortare än den andra. Bussaction. Och tåg. Och bomber. Vet inte varför jag gillar.

 

Uhf/Vidioten Kanske den dummaste filmen i hela listan, har Weird Al Yankovic i huvudrollen och bara det borde få mig att hata den. Men det gör jag inte.

 

En riddares historia Medeltid till modern musik. Tydligen oemotståndligt i min värld.

 

The holiday Går på tv varenda jul  och jag bänkar mig.

 

Rätt upp i 90-talet Brendan Fraser har vuxit upp i ett skyddsrum under jord, kommer upp till ytan i modern tid och försöker finna sig till rätta. Konkurrerar med Uhf om dummaste film.

 

Pretty in pink Jag är född på sent 70-tal, så det vore ju konstigt om inget av John Hughes fastnat. I den här filmen finns låten Elegia av New Order på soundtracket, den som även bär finfina animerade kortfilmen More av Mark Osborne.

 

Utanför listan och på elfte plats kommer Hart of Dixie, tv-serie som jag inte gillade från början (tycker det är lite trist/tragiskt med tv och film som kretsar kring intrig av typen posh välutbildad tjej hamnar i en håla på landet, där det är så lustigt för dom infödda pratar ju dialekt och bryr sig om varandra och så där) men jag erkände mig besegrad i mitten av säsong ett. Mest för att det (1) egentligen inte handlar om något särskilt, och (2) görs med en stor portion hjärta.


Någon som vill bidra med fler favoritfilmer av sorten som inte är finkultur?

 

onsdag 9 november 2016

The end is nigh

Oavsett resultatet i presidentvalet är det någonting som är skevt i vårt samhälle. Jag har känslan av att bevittna undergången, långsam och krypande, men likafullt i ständig rörelse. Ingen såg, ingen förstod, sedan blir världen vi levt i en annan och ingen känner igen det som finns kvar.

 

Den där karikatyrliknande karaktären på film, hen som går runt med ett plakat och vrålar att slutet är nära, känns plötsligt som en person med en poäng. Hur kunde det bli så?

 

Vad gör vi nu, och vad sker härnäst?

måndag 7 november 2016

När insikten kommer om att skrivandet för länge sedan tog fart i ren trots.

Jag håller på att lyssna ikapp Författarpodden med Frida Skybäck och Agnes Hellström. Den här podden är inte jättestrukturerad, men även om jag är ett big fan of struktur så tycker jag att den är väl värd att lyssna på. Jag gillar att det lämnas mycket utrymme till egna slutsatser och tankar i deras diskussioner, man känner sig nästan som den tredje tysta deltagaren i samtalet.

 

Ett avsnitt i podden handlade om Skrivkramp. Som en tänkbar pepp om självförtroendet sviktar framfördes att man kunde tänka tillbaka på skoltiden, då när svenskaläraren berömt det man producerat, eller kanske läste upp en av historierna inför klassen.

 

Med risk för att spela på gråtfiolen nu, men jag kan inte minnas en enda gång som min svenskalärare i högstadiet berömde mig. Hon berömde i och för sig inte någon, var snarare oresonlig och ganska opedagogisk, och tyvärr var hon extra hård mot oss flickor. Varför skulle vi bry oss om att läsa och skriva bara för att det var roligt, vad skulle det TJÄNA till liksom? Det här berördes i ett annat kommentarsfält i dagarna, och jag förstår att jag inte är helt ensam om den erfarenheten; att som ung bli ganska nedtryckt av vissa vuxna bara på grund av att det man brann för inte var NYTTIGT (dvs inte sport eller något ”rejält” att ha som försörjning). Fast jag är född på sjuttiotalet är det ibland som om delar av barndomen utspelat sig på artonhundratalet. Värderingarna liksom, det svindlar! 

 

Det slår mig att den där läraren även var den som ”upplyste” mig om att genrelitteratur som deckare, dystopier, science fiction, skräck eller romance, inte är lika mycket värd som annan litteratur. Jag tror det var därför jag utvecklade en sådan förkärlek för just den typen av berättelser, och att jag som femtonåring på ren trots bestämde mig för att jag visst ska sikta mot att försörja mig som författare.

 

Det var länge sedan jag tänkte på den där människan, och jag tror att det här eventuellt är sista gången jag ägnar henne någon som helst energi. Det jag i stället aktivt bär med mig från skoltiden är något en annan lärare brukade säga till oss; ungefär att ”Gör det du vill allra mest, och tro inte att någon universell kraft hindrar dig.” Fritt översatt: Lite snack och mycket verkstad!

fredag 4 november 2016

Om att skriva nytt, och den allmänna genreförvirringen

Nästa vecka smäller det, jag ska börja skriva nytt igen och det känns pirrigt och väldigt kul. Hade tänkt börja den 1/11 (blev utan dator), siktade på 7/11 (ny dator anländer den dagen), och har nu bestämt att startdag blir den 12/11 (skriv-lördag!).

 

För första gången någonsin tänkte jag ha strikt bestämd genre innan jag börjar skriva, och jag gick ut starkt med att klura på synopsis för en spänningsroman. Sedan började den där vanliga genreförvirringen som jag så ofta hamnar i när hjärnan börjar arbeta, och till slut har jag nu landat i en crossover. En spänningsroman med inslag av skräck, och med ett deckarmysterium i periferin. Ehem. Kanske lite svårt för läsaren att greppa, och jag tänker att historien behöver stramas till. Jag ska ägna helgen åt att göra en sista bearbetning av synopsis bland annat för att vrida det mer mot spänning och rensa bort den där deckarbiten så mycket som möjligt.

 

Skräckgrejen lades till då jag vis av erfarenhet vet att mina manus, hur jag är stretar emot, drar åt det övernaturliga på ungefär sidan tolv, mest för att jag blir vansinnig uttråkad i annat fall. Den här gången kör jag på ett genomtänkt övernaturligt inslag, tänkte jobba med det subtila inom skräck, alltså en karaktärs subjetiva uppfattnng av diverse företeelser.

 

För allmän pepp och research har jag läst delar av mina gamla bokmanus den senaste tiden, och jag kan konstatera att jag har rört mig mellan olika genrer. Bara för att jag älskar listor kommer en förteckning över mina ”gamla” manus här:

·         Chick-lit. Skrev bara ett femtiotal sidor, då det verkligen inte var min grej. I blame Bridget.

·         Deckare. Väldigt ordinär sådan, med dragning åt historisk roman, och den blev inte särskilt spännande. En väldigt bra övning dock, i att skriva långt och sammanhängande.

·         En helt ”normal” roman, med viss litterär ansats. Löst baserad på verkliga händelser i min hembygd, och det blev sammantaget en obehaglig berättelse. ”För mycket svärta” tyckte ett förlag.

·         Deckare nr 2. Skrev bara fram till första större vändpunkten. Återanvänder huvudpersonen därifrån i det manus jag nu ska påbörja, bara för att jag tycker väldigt mycket om henne.

·         Del ett och två i dystopisk triologi. Inte renodlat dystopiskt, det finns inslag av relationsroman, science fiction och magisk realism (i form av folktro och därtill hörande förebud, som en del av den här vanliga världen). En crossover, som nog är lite mjukare än en traditionell dystopi.

 

Om en dryg vecka går startskottet för episk skrivvinter 2016/2017 :-) och det ska bli så roligt att se var det nya manuset landar till slut. Det är många av er andra som redigerar just nu, och det gör mig än mer peppad till att skriva råmanus. Om några månader får jag också börja redigera, och det är vad jag gillar mest av allt i hela processen. Trevlig helg på er allesammans!

onsdag 2 november 2016

Dramaturgi

Det talas allt mer om att ett manus kan delas in i tre akter, tex i senaste avsnittet av favvispodden Skriv en bestseller eller en annan bok, ger Anna Fredriksson sin syn på arbetssättet med tre akter för att bygga upp en historia som ger en bra känsla sett till dramaturgin.

 

Jag har jobbat på ett liknande sätt redan innan, även om det har gått mer på känsla. Jag har även haft hyfsad koll på den dramaturgiska kurvan när jag skriver, men känner på något vis att det här med akterna är lättare att hålla koll på även om det beskriver ungefär samma sak som kurvan.

 

Nu när jag ska skriva nytt tänkte jag prova på att använda de tre akterna till att bygga upp manuset. Eftersom jag gärna arbetar på känsla blir det en del modifiering av modellen, men jag tror att ett spänningsmanus tjänar en del på att utformas efter den här principen. En annan aspekt är att läsaren känner igen sig, man får det man är ute efter i läsningen. Någon skrev att det kanske blir tråkigt om alla berättelser utformas efter samma modell, men jag känner snarare en stor frihet med någon typ av ram att förhålla mig till när mina röriga tankegångar ska formas till ett manus.

 

Har någon annan tankar och erfarenheter kring det här med att skriva sin berättelse i tre akter?

 

Så här uppfattar jag att arbetssättet är uppbyggt:

Akt 1. Setup.

Här finns triggande händelse, plats/värld presenteras, konflikt och karaktärer etableras (särskilt huvudkaraktären). Första akten sträcker sig till första större vändpunkten.

Akt 2. Konfrontation.

Huvudkaraktären agerar på konflikten, hinder och ev antagonister ansluter, ev någon karaktär till. Fördjupning och utveckling, utforska motivation, andra karaktärer och relationer. Problemet eskalerar. Andra akten sträcker sig fram till den lägsta punkten, då den andra större vändpunkten kommer.

Akt 3. Upplösning.

Ny motivation och kraft efter den andra större vändpunkten. Problemet ska lösas. Berättelsen når sitt klimax. Konflikten blir tydlig och protagonisten har kommit fram till något (om det är vad man är ute efter i texten).