måndag 26 december 2016

Vecka 6, 0/21 377 ord.

Under veckan som gick har jag skrivit noll ord på manuset, men (det här är ett stort fett men) jag har börjat på ett helt nytt synopsis.

Någon sa att bakgrundsstoryn till dystopierna lät spännande, och det lät TJONG i hjärnan. Påbörjade ett nytt dokument och hamrade ner handling till en helt ny dystopi. Jag vet alltså vad det är jag kommer att börja skriva på efter spänningsromanen jag arbetar på nu :-)

I övrigt gör jag inte många knop just nu, försöker mest vila och ladda batterierna. Hoppas ni har det bra allesammans!

tisdag 20 december 2016

Minimal julspecial från vildmarken!

Det går löss på dagis för femtioelfte gången den här hösten, och samtidigt orsakade blidvädret kraftig snösmältning som under gårdagen resulterade i ett läckage i vårt tak. Jag känner mig milt uttryckt lite bitter. Att tillsammans med fyraåringen sätta dessa små nyinköpta julfåglar i granen, utgjorde ett av de större glädjeämnena igår. Vi kör med otrendigt glitter bara för att vi älskar glitter!
Vår lilla julgran lider av extrem överlastning med pynt, och här har barnet lyckats med konststycket att få fast fyra stora kulor på samma gren. Ganska imponerande faktiskt.
Jag har undrat om det finns en övre gräns för hur många batteridrivna ljusslingor man kan ha inom fyra väggar, och med den här nya kom svaret. Gamla spegeln blev dock väldigt fin med lite belysning. Ännu ett köpt glädjeämne igår, och så säger dom att materiella ting inte kan bringa lycka…?
Dagis bidrar med det absolut finaste pyntet; här bästa adventsljusstaken (med en av alla batterislingorna framför).
För den som inte fått nog av julpynt finns här förra årets julspecial, med retropynt i vildmarken ;-)

måndag 19 december 2016

Vecka 5, 28/21 377 ord.

Under veckan som gick skrev jag 28 ord, och manuset omfattar nu 21 377 ord. Inte en höjdarvecka sett till antalet ord, men OJ vad jag har löst många problem som fanns i mitt synopsis. Superkreativt att vila, tydligen.

Något har gnagt i mig också under veckan. Det gör det ibland. Gnager.

Marie, på Mitt Skrivliv skrev ett fint inlägg om hur hon tänkte inför att bjuda på sig själv i sin blogg. Jag kommenterade, skrev att jag ser på min blogg som ett fikarum, där man kan stöta och blöta funderingar kring skrivande.

Det som har gnagt i mig är den där fikarumsgrejen. Är det verkligen mitt uttryck, eller har jag snott det någonstans?

Jag läser mycket, bloggar och skönlitterärt, och jag lyssnar på flera olika poddar. Ibland tankar jag intryck så till den milda grad att jag har svårt att komma ihåg var jag hört eller läst något, eller om jag hört/läst det över huvud taget. Efter utmattningsh-vetet har jag om möjligt ännu svårare för att komma ihåg vem det var som sade eller skrev vad, och var.

Det där med fikarummet är kanske överkomligt, jag kan tänka mig att det är en allmängiltig känsla som många av oss har inför vår blogg, men jag vill liksom inte sno ett uttryck utan att hänvisa till rätt avsändare. När det gäller min skönlitterära produktion ororar jag mig ännu lite till. Är det här verkligen helt och hållet min grej?

Vän av ordning skulle nog hävda att alla berättelser redan är skrivna, att det bara gäller att variera dem, och det är nog heller inte det som är min stora oro. Det är det där andra som gnager i mig; uttrycken, spaningarna, betraktelserna, det skruvade; det är där jag vill vara mitt allra mest unika jag, snarare än en blek kopia av andra som tänkt till.

Nåväl, det är bland annat därför man har sina testläsare antar jag, för att hitta sådana där omedvetna men uppenbara efterapningar. Och bara genom att vara medveten inför möjligheten, så tror jag att man drastiskt minskar risken för att kopiera.

torsdag 15 december 2016

Funderar

Oj, vad jag jobbar lite just nu. Inte på mitt vanliga jobb, där är det årsskiftespanik av rang, men med manuset händer det inte mycket. Mitt i luciakaos och övrigt kaos, har jag fått till ett enda kort skrivpass sedan förra torsdagen. Petade mest i texten, raderade ett stycke och skrev ett nytt. Egentligen är det nog en skrivpaus det här, bara det att jag inte har gett upp hoppet om skrivtid under kvällen som kommer, eller under nästa vecka. Om inte annat skulle jag behöva sjunka in i texten för att stänga av den där andra stressen en stund.

 

När jag inte producerar så mycket brukar hjärnan arbeta desto mer, och det här är inget undantag. Jag har ändrat upplägget för slutet i spänningsromanen och är väldigt nöjd, och att peta i synopsis räknas väl i och för sig som skriv det också. Jag har även kommit på en helt ny karaktär till dystopin, en spännande bekantskap som kommer in först i den avslutande delen av trilogin. När jag tänker på det, darrar jag omedvetet till. Del tre. Den delen som jag inte har mer än som ett synopsis ännu. Del ett ligger ute på förlagsrunda, och om det blir negativ respons är jag inte så säker på att jag kommer att skriva del tre. Vad ska det tjäna till, liksom? Men med den här nya karaktären tror jag inte att jag kan avstå, hur skulle jag kunna välja att inte sätta liv i en sådan figur? Och vem vet, kanske är det just då under arbetet med trean som den där lysande idén kommer, den som lyfter hela projektet till nya höjder :-)

 

Sådant funderar jag på så här i adventstider, det och var julklapparna jag beställde förra veckan har tagit vägen.

onsdag 14 december 2016

Dagens spaning.

Frihetsgudinnan flimrar förbi på tv.
Fyraåringen: "Mamma, det DÄR är en stor lucia!"

måndag 12 december 2016

Vecka 4, 4 064/21 349 ord.

Under veckan som gått producerade jag 4 064 ord, och manuset består nu av 21 349 ord totalt.

Jag hade planerat att sluta skriva vid 20 000 ord den här veckan, och nådde det målet redan på torsdagkväll. Jag var inne i någon typ av flow och passerade målet lite, men utan att knäcka mig själv, så det är helt ok. Helgen blev helt skrivledig, utan att jag kände press eller stress av det, och det är rätt skönt när det blir så.

Till årsskiftet har jag tänkt mig att det max ska finnas 25 000 ord, alltså ca en tredjedel av råmanuset. Det ser även ut som om jag kommer hinna med ca en tredjedel av handlingen ur synopsis på den mängden ord, så man skulle kunna säga att det är like a glove.

Jag känner att mitt övriga liv kommer att bli ganska intensivt fram till jul, därför kommer jag att köra lite light-blogg under den tiden, och även under julledigheten. Veckosummeringarna kommer jag att fortsätta med, och så får de andra inläggen komma lite som det passar och andan faller på. Den 9e januari börjar jag om att jobba och då tänker jag mig även att episk skriv- och bloggvår får ta sin början :-D

Nedan: Solen orkar upp en liten stund mitt på dagen, ljuvligt mitt i allt mörker.

söndag 11 december 2016

Underbar helg!

Har fått en sjal av familjen, stora ullsjalen Ullo-Liidni, från Stoorstålka. Helt underbar att lägga om axlarna i mitt dragiga kontor.
Sydde om luciaklänning, årets happening på dagis närmar sig!
Brunchade hos den andra halvan av kulturkollektivet, mycket trevligt! Hon bor om möjligt ännu mer ocentralt än vad jag gör, och det var väldigt kallt längs vägen. Jag tycker inte om kylan, ser liksom inte charmen med kalla tår och rimfrost i ögonfransarna.
Har inte skrivit en rad sedan i torsdags, men det är ok då jag passerat veckans mål och alltså medvetet tog paus!

fredag 9 december 2016

Ett långt inlägg om att vara trött, jag orkade ärligt talat inte skriva kortare.

Att vara väldigt trött.
Det är ingen hemlighet att jag har drabbats av utmattningssyndrom, mitt vanliga jobb tar långsamt kål på mig och det finns inget jag kan göra åt arbetssituationen. Första gången kände jag inte allvaret, jag var sjukskriven en kort tid, återvände, och körde om möjligt ännu hårdare sedan. Andra gången slog det till med full kraft, jag kom till jobbet en morgon och förstod liksom inte vad det var meningen att jag skulle göra.

Jag finns här för dig
Det är inte svårt att komma tillbaka, åtminstone inte så länge som du är sjukskriven. Gå hemma hela dagarna, göra det som faller en in, vila ohämmat, tillgång till terapi. Människor i din omgivning som bryr sig, som ställer upp. Jag finns här för dig. Sedan kommer den dagen när samhället bestämmer sig för att du kan arbeta igen, på heltid. Alla som varit sjukskrivna någon gång vet att det inte är en fråga om att vara frisk, snarare att du inte kommer att vara en fara för dig själv eller någon annan på jobbet. Omgivningen däremot, kommer inte att förstå den skillnaden. Jobba heltid = frisk. Sanningen är nog den att det är då du behöver dina nära som allra mest, när du efter månader med heltidsarbete känner dig som allra mest skör, och hinnan mellan den du borde vara och den du riskerar att åter bli, är som tunnast. När det inte spelar någon roll vad du säger, för det syns ju inte utanpå att du mår dåligt. Då kommer den, sanningen. Jag finns här för dig, men bara när det passar för mig, och bara när jag bedömer att du behöver mig. Relationer prövas, ju närmare desto hårdare. Kanske är det inte så konstigt, det här är ju relationer du byggde då när du trodde att din främsta uppgift på jorden var att behaga andra. Varför skulle du behöva göra något för dig själv nu helt plötsligt?

Vägen tillbaka.
Det ligger lite för nära fortfarande, klarar tydligen inte ens av att skriva i jag-form om det som bränner allra mest. En viktig insikt i alltsammans är att det bara är jag själv som sätter mig i skiten och det är ingen annan är jag som kan eller vill ta mig därifrån. Jag har försökt tänka igenom vilka de bästa strategierna varit för att komma igen:

Strunta i sociala förväntningar, både egna och andras. Om jag gillar att vara för mig själv, eller med mina närmaste, så är det okej. Det spelar ingen roll att det generellt anses som fint att vara en social varelse (se ovan om att strunta i sociala förväntningar).

Nej, är ett fantastiskt ord. Nu när jag har koll på hur jag fungerar kan jag även förklara för min omgivning varför jag prioriterar som jag gör, och ingen behöver känna sig trampad på tårna. Känner sig någon ändå överkörd så är jag ganska säker på att problemet inte ligger hos mig. Det som varit mest fascinerande med hela nej-grejen är förståelsen jag möter hos vissa, någon sa att det känns som om jag släppt på garden nu och att vi kommit varandra närmare fast vi träffas mer sällan. Att vara sitt riktiga jag lönar sig på flera olika sätt, har jag märkt.

Återhämtning är magiskt. Sova regelbundet, unna sig en sovmorgon (eller ännu bättre; en tidig kväll). Motion. Vila. Social samvaro med människor som betyder något i ens liv. Väldigt basic egentligen. Numer känner jag inte någon irrationell skuld om jag tex går hem från en fest i rimlig tid. Varför ska jag försaka kvalitetstid med mitt barn (eller mitt manus!) dagen efter, bara för att några berusade människor tycker att jag är tråkig? Tillåt mig småle, liksom.

Under mina skrivperioder har jag börjat sätta upp mål för hur många ord jag får komma upp i varje vecka. Det är alltså ett begränsande mål, och jag använder mig av bloggen som en skrivardagbok där jag varje vecka följer upp hur projektet framskrider och där jag reflekterar över skrivandet. Normalt är mitt problem att jag öser ur mig ord, utan en tanke på att det kanske inte är så nyttigt för kroppen att aldrig vila. Jag har märkt att det blir bättre kvalitet på texten så här, och jag får energi av att skriva snarare än att jag bryts ner av det.

Det är inget fel med att vara en prestationsprinsessa och jag känner ingen skuld över att ha målsättningar och driv. Den dagen någon talar om prestationsprinsar kanske jag ändrar mig. Trixet är att vara en prestationsprinsessa med koll. Känna sina egna begränsningar. Lyssna på sin kropp. Stå upp för sig själv; hemma, socialt och i arbetslivet. Strunta helt i vad utomstående tycker, inse att utomstående inte tycker så mycket som man tror. Träna för sin egen skull. Skriva för sin egen skull. Lata sig för sin egen skull. Inte låta återhämtningen bli en prestation i sig. Göra slut med Jante.

Inget av ovanstående har varit enkelt, och jag skulle ljuga om jag sa att jag kommit i mål med förändringsarbetet. Det kommer alltid finnas sabotörer längs vägen, antingen jag själv eller någon annan. Jag använde uttrycket att ”komma igen” ovan, men det är egentligen mer en fråga om att nå en nivå som är acceptabel. Hur blir man egentligen helt återställd när man dagligen vistas på sin gamla arbetsplats? Någon gång ska jag skriva ett inlägg om att känna sig som en gisslan på sitt arbete, om att drabbas av yrkesmässigt Stockholmssyndrom, men inte idag.

Hoppas att ni får en trevlig helg allesammans, och att ni kan göra det ni vill mest!

onsdag 7 december 2016

Sara Lidman har en poäng.

Nu är jag knappt 20 000 ord in i manuset, den andra akten är i full gång och jag har kommit in i någon sorts allmänt skrivflow (men jisses vilken tröghet jag upplever också emellanåt, nu när jag skriver i en för mig ny genre och måste uppfinna hjulet igen). Problemet är att det i den här fasen smyger sig in långa ovidkommande haranger i texten. Nu är jag ett stort fan av inre monolog, det är nog den största anledningen till att jag skriver i jag-form presens, men det får ju finnas någon måtta!

 

Hur intressant är det att läsa torra beskrivningar av träd? Inte särskilt. En bikaraktärs sysselsättning om dagarna är inte heller så jätterelevant för storyn. Graden av skymning, beskriven för tionde gången? Nej. Det femtioelfte påpekandet om att vattnet är svart och kallt? Nej nej nej!

 

Den 2 december 1976 skrev Sara Lidman:

”Upptäckte idag att jag skrivit en mening förut om John Cal som har tumme med vattnet- och hade den sen igen… En bild eller ett omdöme får inte upprepas åtminstone inte oavsiktligt. Man måste ha en roman i sina 1 000 000 detaljer absolut klar för sig”.

(Ur: Stilens munterhet, Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, avskrivet från fb.)

 

Jag tycker att det säger väldigt mycket; den hårfina gränsen mellan att medvetet ”tjata” in ett budskap, och att upprepa sig själv för mycket.

 

Jag försöker ha en avslappnad inställning till det där, flödesskriver av hjärtans lust och redigerar skiten sen. Ah, redigering…som jag längtar!

måndag 5 december 2016

Vecka 3, 4 417/17 285 ord.

Under veckan som gick producerade jag 4 417 ord, och manuset omfattar nu 17 285 ord totalt.

Normalt brukar jag vara helledig från skriv under nästan hela december, bara för att det alltid är så mycket annat just då. Men jag har varit ledig en hel del från skrivandet under hösten och känner mig väldigt taggad på att skriva nytt, så jag tänkte köra på även under advent. Trixet är bara att inte bli stressad när jag producerar ovanligt lite, som den här veckan när det övriga livet kom lite i vägen för skrivet. Jag försöker tänka att 4417 ord att sedan redigera ändå är bättre än inga alls. Helena på Romandebutbloggen uttryckte det som att allt skriv i december är en bonus, och så ska jag också försöka se det.

Egentligen är det här långsamma skrivet bra för texten, och en av anledningarna till att jag kör den här skrivdagboksgrejen med veckouppdateringar är för att hindra mig själv från att rusa iväg för snabbt i ordproduktionen.

Jag har jobbat med min allra första Mac under några veckor nu. Jag måste säga att jag gillar den, har en Mac Book Pro, och mest av allt är jag förtjust i tangentbordet samt frånvaron av surrande fläkt. Jag använder Office för Mac, har blivit tvungen att lära mig nya kortkommandon i Word, men det funkar.

Hoppas ni får en fin vecka allesammans! 

fredag 2 december 2016

Boktips, någon?

Under skrivperioderna brukar jag undvika att lyssna/läsa skönlitterärt. Ofta blir jag alldeles uppfylld av det jag läst, och risken är stor att det spiller över i mitt skrivande. Jag skulle inte säga att texten färgas (även om jag har en irrationell rädsla för det ibland), det är snarare så att jag blir lite ängslig och tänker för mycket på hur andra gjort och hur jag ”borde” göra.

 

För att ändå tanka ord brukar jag lyssna på faktaböcker och biografier under mina skrivperioder. Det har en avkopplande effekt också, det där lyssnandet, och hjälper min återhämtning rejält på traven. Den här gången tänkte jag även prova att lyssna på skönlitterärt, men av helt andra genrer än det jag producerar. Jag tänker att jag gärna kan bli uppfylld av en sådan text, men att jag kanske slipper den där hämmande känslan av att jag borde skriva annorlunda än vad jag gör.

 

Först ut i lyssning är Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Det är en tung skildring av andra världskriget, och boken vann Pulitzerpriset 2015. Lyssningen är ganska behaglig (även om temat givetvis är obehagligt och skrämmande aktuellt), berättelsen tuffar på i lämplig takt och språket är avskalat och nästan strikt på något sätt. Jag upplever att författaren ganska medvetet dragit ner på utsmyckningen av texten när han gestaltar, så att det strama språket i sig bidrar till att omständigheterna illustreras än mer kraftfullt. Jag är inte helt såld, men kommer att lyssna färdigt bara för att författarens sätt att hantera språket på är väldigt intressant.

 

Jag tar gärna emot boktips på sådant som inte är spänning, deckare eller skräck. Vilken annan genre som helst är okej :-)

 

Trevlig helg på er allesammans!