onsdag 25 januari 2017

Det stora och det lilla.

Jag skriver nytt (om det nu har undgått någon, så som jag tjatar) och det slog mig härom dagen att berättelsen mestadels pågår inne i huvudet på min huvudkaraktär.

 

Jag skriver alltid i jag-form presens, och detta inåtvända är väl något man får räkna med i så fall, men nu är det ”värre” än vanligt. Dystopierna skrevs i jag-form, men är ändå ganska stora berättelser, med flera större händelser och relativt många karaktärer. I den nya spänningsromanen är karaktärerna få, och de större händelserna är nog mestadels bara stora för min huvudperson.

 

Förutsatt att man lyckas med genomförandet; är det intressant att grotta ner sig i en enda karaktär och henoms förehavanden? Eller är det eftersträvansvärt att göra en berättelse större?

 

Smaken är olika, jag gillar att läsa båda typerna av berättelser och gärna någonting mitt emellan också. Säkert är någotdera mer ”hett” just nu, men just trender är ganska ointressant, då det heta nog hinner bli svalt under tiden som det tar att producera ett manus och göra en bok av det. Trixet är väl kanske att sätta nästa stora trend ;-)

 

En sak vet jag i alla fall; det är mycket svårare för mig att grotta ner mig så här i de små skeendena, än vad det är att skriva större. Stort är svårt på ett annat sätt, det är så mycket att hålla reda på, men sammantaget blir det något mer lättskrivet tycker jag. Innan jag började skriva på allvar trodde jag att det skulle vara tvärt om.

20 kommentarer:

Kristina W sa...

Intressant! Jag har märkt att jag föredrar tredje person, kanske för att de flesta romance-böcker skrivs i just tredje person. Det blir liksom lättare att "landa" i flera karaktärer då och man kan lätt viga något kapitel åt en viktig bikaraktär - eller huvudperson nummer två som i mitt fall.
Det där med tempus brottas jag fortfarande med. Just nu är det imperfekt som gäller men ju längre in i redigeringen jag kommer desto mer lutar jag åt att byta till presens. Kombinationen tredje person + imperfekt resulterar lätt i att man som läsare känner sig lite utanför. I alla fall känner jag det så när jag läser mitt manus. Kombinationen första person + presens får den motsatta effekten, det känns som att man som läsare är inne i personens huvud - eller till och med BLIR huvudpersonen, hjälp! :)

Precis som du säger är smaken olika, men jag tror bestämt att man som författare ska känna efter vad man föredrar att skriva i. Då flyter berättelsen bättre :)

Carina Deckner sa...

Å moster längtar att läsa...

Helena sa...

Hm, mitt första manus var från början i stort sett bara utifrån huvudpersonens perspektiv. En testläsare (den enda) tyckte det blev jobbigt & alltför klaustrofobiskt. Men då var jag helt rookie så det hade nog blivit bättre om jag skrev ett sånt manus nu iofs. Tyckte dock manuset växte betydligt när jag tog in ett annat perspektiv som fick kanske 40 % av utrymmet. Svår fråga utan svar! Däremot tyckte jag det var en relativt lätt match att lägga till andra perspektiv i efterhand så tror inte det blir något problem om du skulle vilja ändra...

Annika sa...

Kristina: Det är så konstigt för jag läser gärna i tredje person, men när jag försöker skriva i tredje person tycker jag att texten låter väääldigt pretentiös, som att jag spänner mig och inte kan skriva normalt. Dessutom glider det lätt över i allvetande perspektiv, men det handlar kanske mer om bristande disciplin :-D
Tänkte du dig att köra i tredje person och presens? Låter som en skön kompromiss mellan det bästa från två världar :) Ska hålla utkik hos dig om hur det går!

Annika sa...

Moster C: Du ska få läsa, så snart jag känner att texten inte är för usel för att släppas ifrån mig :)

Annika sa...

Helena: Precis det jag är rädd för, att det blir alltför klaustrofobiskt. I och för sig vill jag delvis åt den klaustrofobiska känslan i det nya manuset, men det får liksom inte bli för mycket för läsaren. Intressant aspekt att du var en rookie när texten blev jobbigt. Jag skrev i tredje person från början, men det blev högtravande skräp. Eventuellt var det kanske också lite relaterat till att jag var rookie, vid sidan av perspektivvalet då.

Sara sa...

Å, jag känner så igen mig i det där med att tredje person mest känns högtravande och pretentiöst (i det egna skrivandet alltså, inte i alla böcker!). Jag började så eftersom jag tänkte att jag-formen skulle blir för tramsig, men så ändrade jag ett par kapitel på prov - till jag-form och presens - och kände hur det lossnade. Det handlar nog mycket om vad som kommer naturligt för en.

Vad gäller läsning så kan jag uppskatta båda, men jag tänker att det blir mer sårbart om perspektivet är snävare, kring en enda person. Då vill det till att man trivs i den personens sällskap. Säger jag som skriver ur en enda persons perspektiv, i jag-form... :)

Annika sa...

Sara: Åh, någon fler som kör i jag-form presens:) Vilken bra aspekt att det blir mer sårbart i en persons sällskap, det vill till att vi jobbar på då, så att den där enda personen känns levande och intressant :) Brukar tänka att det nog funkar att läsa om jag inte tråkar ut mig själv när jag skriver, men vet inte om det är rimligt?

Eva Karlsson sa...

Ditt sätt att skriva låter både spännande och intressant. Jag gillar också att läsa olika typer av berättelser. Huvudsaken är att det är bra :-)
I nuvarande manus har jag gått ifrån jag+presens som jag hade i förra till jag+preteritum. Min roadmovie sträcker sig över så många år och det känns bäst med dåtid. Däremot finns ett antal brev skrivna i huvudpersonens nutid och de är i presens.
Om du gillar din karaktärs tankar så gör andra det också :-)

Annika sa...

Eva: Jag tycker att det är så roligt att du har med en roadmovie i ditt manus, hade en jag också i det förra och älskar det greppet. Det enda jag saknar i nya manuset är just en roadtrip :)
Intressant aspekt att skeenden som sträcker sig över lång tid mår bättre av att skrivas i dåtid, tycker att det låter klokt.

Elin Säfström sa...

Jag har med tiden helt glidit in i jag + presens. Det känns mest närvarande. Precis som ni andra verkar känna så tycker jag inte om avståndet till tredje person när jag skriver själv, även om det inte stör mig hos andra.

Jag har skrivit tidigare manus i preteritum (mest i första person, men någon gång i tredje), men de två senaste i presens och jag är hooked. En sak som jag tycker är knepig i preteritum är huruvida det är "tillåtet" att ha ett "nu-plan" där man kan tänka sig att uttala sig om allmänna sanningar i presens - det slipper man när man redan är där, liksom. Exempel: "Jag var på väg till kaféet på hörnet, för de har(?!) så himla gott kaffe." Inget jätteproblem, men jag vet att det blir styltigt ofta när jag försöker. "... för de hade så himla gott kaffe", blir ju extremt avståndstagande på något sätt, berättarmässigt.

I ett projekt som jag har på g, som har ett gäng återblickar, så har jag (för tillfället) valt att ha nu-planet i presens, medan återblickarna är i preteritum. Allting i första person. Vi får se hur det funkar.

Åh, vad jag skulle vilja läsa ditt klaustrofobiska manus, Annika:)

Annika sa...

Elin: Haha, ja, någon gång hoppas jag att manuset går att läsa :)
Ingenkänning på det där med preteritum (alltså, varför envisades de med att lära oss i skolan att det heter imperfekt..?)jag skrev ett manus i dåtid och brottades med samma problem. Oavsett om man kan uttala sanningarna i både presens och preteritum så vill man ju överbrygga avståndet till läsaren. Det får gärna låta snyggt också :)

Eva-Lisa sa...

Det ger ju en annan effekt att skriv i jagform och huvudsaken det passar in i storyn så tycker jag det funkar utmärkt :) Wicked Game är ju skriven helt i jagform presens och det hade inte blivit samma effekt om jag skrivit den i tredje person :)

Annika sa...

Eva-Lisa: Det låter som en bok att läsa :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Jag älskar dina uppdateringsinlägg, inget tjatigt alls med dem 😄 Vi brottas nog alla mer eller mindre med samma typ av funderingar.
Att på riktigt gestalta en karaktär, vad som pågår i personen, tänker jag är bland det svåraste man kan göra. En människa är komplex, men måste bli begriplig utan att förenklas. Det är en utmaning! Hoppas verkligen få läsa din bok i framtiden.

Annika sa...

Marie: Tack, jag hoppas också det :)
Utmaningen är enorm med att gestalta en karaktär, jag känner att det är lätt att karaktären tar över lite, att jag lever lite för mycket inne i karaktärens huvud ibland, men att det nog är i sin ordning...? Skulle lätt gå en skrivarkurs som bara inriktade sig på karaktärer och inget annat.

skrivalasaleva sa...

Själv skriver jag i tredje-person. Har ett manus i första, men jag tyckte/tycker det är svårt att göra det snyggt.
Angående trender känns det hopplöst. Snarare får en se till att vara först med något, än att hänga på en trend. I den takt jag skriver/redigerar hinner det gå flera trender innan jag ens är i närheten av klar. ;)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Jag tycker det låter väldigt intressant att du lever inne i karaktärens huvud, det gör mig ännu mer nyfiken! 😊
Finns det inga sådana kurser, helt med fokus på karaktärsbygge? Det borde göra det tycker jag.

Annika sa...

Skrivalasaleva: Alltså det här med trender; om något var trendigt när man började skriva, så får man helt enkelt hoppas att det hunnit gå hela varvet runt och blivit trendigt igen när manuset äntligen är färdigt :)

Annika sa...

Marie: Efter halva råmanus är jag nu inne i ett stadium när jag nästan inte går att ha att göra med. Mycket stirra ut i fjärran och svara enstavigt på tilltal. Skyller allt på min huvudkaraktär :-D
Det finns säkert sådana kurser, det har du helt rätt i. Har bara inte snubblat över någon ännu.