onsdag 18 januari 2017

Ett lite för långt inlägg om skildring av svensk landsbygd, skruvad exotism, och en typ av man som jag aldrig träffat på i verkliga livet.

Under hösten läste jag i rent researchsyfte en del spänningsromaner och deckare som utspelar sig på den svenska landsbygden. Jag använder ”landsbygd” här som ett ganska stort begrepp; det kan röra sig om lantlig miljö, men också lite större tätorter eller rent av väldigt små städer. Grejen är att orten ska vara tillräckligt liten för att människorna ska känna till varandra och för att det ska kännas ödsligt och lite isolerat på platsen, det kan alltså röra sig om tvättäkta glesbygd eller kanske om en liten stad som omges av milsvida skogar.

Jag tycker mig märka att skildringen av det som bryter mot den urbana normen görs på olika sätt och med olika avsikt. Det finns ganska tydliga mönster för landsbygdsskildringarna och jag tycker att de grovt kan delas in i två läger:

Läger nr 1: Miljöerna används för att skapa stämning, utan att beskrivas insmickrande ger de berättelsen extra bränsle och miljöerna matchar på något vis människorna som befolkar platsen. Människorna är som folk är mest; hyggliga men med fel och brister. Även om antagonisten/mördaren är en local, finns där psykologiskt trovärdiga drivkrafter. Samhället är i någon grad frånvarande, i form av tex polis, räddningstjänst eller sjukvård. Tänk Skumtimmen av Johan Theorin.

Läger nr 2: Miljöerna är sekundära till förmån för människorna som bor där. Människorna skildras på ett i mitt tycke endimensionellt sätt; någon är mycket god, en annan är bakåtsträvande, någon är byfånen, etc. Den sociala kontrollen är över allt rådande, även den lokala polismyndigheten sitter i maktfamiljens (det finns ofta en sådan) garn. Den som står på samma sida som maktfaktorn kommer undan med vad som helst, inklusive mord, misshandel och våldtäkt. En local som antagonist/mördare (ofta underdog i förhållande till maktfamiljen) förefaller vara som hen är, nästan bara på grund av att hen vuxit upp på landsbygden. Övriga samhället är i någon grad frånvarande. Tänk Jägarna, för att nämna ett känt exempel (även om det nu är en film).

Det finns stora skillnader i hur man väljer att skildra det som kan upplevas som ”exotiskt” och kanske beror det på vilka erfarenheter man själv har, eller kanske mest på vilken effekt det är man vill åstadkomma?

Jag skriver nytt just nu, en spänningsroman som utspelar sig på fiktiv svensk landsbygd, och jag sällar mig till läger nr 1. Mest beror det på att jag, med avbrott för några år i stan, bott på flera olika platser ”ute på landet”. Jag känner över huvud taget inte igen mig i skildringarna från läger nr 2, då jag kommer från omtanke, respekt och vänliga män, snarare än misär, hat och galningar. Är det kanske jag som är unik i den upplevelsen?

Finns den där superskruvade landsbygdshålan där ute i Sverige någonstans, den med grovt tillyxade män som  spottar snus, ropar ”jiiihååååå”, och hetsigt kastar sig upp på ett truckflak tillsammans med andra karlar och med geväret i högsta hugg, för nu ska det jagas i kompakt mörker med strålkastare!!! (Det är fritt fram att tolka den sista meningen som att jag hatar filmen Jägarna, kanske det i mitt tycke minst träffsäkra som filmats någonsin och som tyvärr satte någon typ av standard för vissa svenska författare.) Snälla, om en sådan plats existerar, kan någon berätta för mig var den finns i så fall?

Ibland tänker jag att vissa är så svårt (ursäkta mig nu, jag lovar att jag inte är rädd för det stora landet i väster) påverkade av den amerikanska populärkulturen att man känner ett behov av att framställa svensk landsbygd så som man gärna skildrar tex de amerikanska träskmarkerna. Varför inte lägga in att någon anar en banjo spela (vilket en svensk författare faktiskt gjorde!) och gå upp helt i att producera ännu ett verk där man lånat stämningen från Deliverance.

Jag är ledsen att jag öser galla nu, men jag blir bara så trött. Och rädd. Det blir allt mer ”vi och dom” i det här landet, olika delar av Sverige ställs mot varandra och samhället blir allt mer frånvarande. Faktiskt är det vad som känns mest trovärdigt i samtida litteratur, den här pågående nedmonteringen av samhälle och service, och det oavsett om berättelsen utspelar sig på landet eller i storstan. Det är vad som skrämmer mig allra mest när jag läser, mer än vilken fiktiv lönnmördare som helst.

12 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Tyvärr är det många som tror att "Jägarna" är synonymt med norrlänningar. Tänk så fel dom kan ha. Personligen har jag aldrig gillar den filmen just för att den ger en mycket skev bild av gledbygd/landsbygd. Å när jag läste om banjon reste sig håret på armarna. I den filmen så ser man vem som är stjärnan i filemn, det är han som aldrig blir sexuellt ofredad....eller har jag missförstått..

Annika sa...

Länge sedan jag såg, men jag tror att Burt klarar sig undan det åtminstone.
Jägarna, vilken soppa, tur att dom gjorde en uppföljare liksom...

Eva Karlsson sa...

Vilket bra och tänkvärt inlägg, Annika. Läste med stor behållning. Go for nr 1!

Annika sa...

Tack Eva, kände mig lite kolerisk idag :)

Bara hittepå sa...

Som uppvuxen på en ort med färre än 10000 invånare känner jag igen mig i mycket av det du skriver.

En annan sak jag tänker på är hur mindre orter ofta skildras som extremt homogena, men det stämmer ju inte heller. Åtminstone om jag tänker tillbaka på min egen uppväxt för x antal år sedan, så skulle jag säga att det var väldig blandning på mina klasskamrater till exempel. Barn till infödda och invandrare, arbetare, akademiker, bönder, höginkomsttagare, låginkomsttagare. Sådant kan så klart skilja sig från ort till ort, men om jag ser på mitt liv nu i en typisk universitetsstad, så rör jag mig inom en mycket snävare krets än vad jag gjorde på den tiden.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Väldigt intressant inlägg och något jag också funderat mycket på, fast inte så här välutvecklat. Som lite av en lantlolla håller jag helt med om att Jägarna är ett svenskt "amerikansk söder" - även om amerikanska södern också exotiseras på samma vis, ok att de kör fyrhjulingar och jagar, men de är inte tandlösa hockeyfrillor hela bunten. Precis som att vi inte är laglösa och bär militärgrönt hela bunten 😄

Behovet av att exotisera och skruva tror jag kommer av ren okunskap, man vill att det ska finnas platser där lagar och regler inte gäller, där enskilda familjer styr, där byfånen är enkel att endimensionellt porträttera. Det blir ett enkelt val för att boosta en medioker historia. Nej, då föredrar jag en verklighetsförankrad variant av landsbygd, med alla olika personer och personligheter och de utmaningar som finns med långa avstånd och i vissa fall utflyttning.
Men vem vill läsa om det?
När nyhetsmedias centralredaktioner i Sthlm väljer nyheter från landsbygden är det oftast djurrelaterat eller annat fluff, alternativt någon typ av brottslighet - jaga renar led skoter osv. Det är så många vill att det ska vara i norr.
Det jag skulle vilja läsa är t.ex. en deckare utspelas i Storuman utan att just Storuman som skådeplats spelar så stor roll, ungefär som att Kallentofts Linköping eller Turstens Göteborg. En kuliss som inte tar över, som kulisserna ofta gör när platsen är landsbygden.

Elin Säfström sa...

Jag skäms över att säga att jag som infödd Stockholmare fått hela min bild av landsbygden från böcker och filmer av genren "landsbygd noir" (som jag tror att Christoffer Carlsson kallade det en gång). Jag föreställer mig tysta människor, hårt hållna av det som på orten betraktas som rätt och riktigt. Alltså, jag fattar ju med förnuftet att det helt orimligen kan vara hela sanningen, men något åt det hållet kan man lätt få för sig, när man ser t.ex. Jägarna och Änglagård. I min egen bok (En väktares bekännelser) så talar min huvudperson om Norrland som en enda stor homogen massa, vilket jag fått (berättigad) kritik för från icke-stockholmska läsare. Men det handlar väl bl.a. om att en tonåring från Stockholm, utan närmare relation till någon annan del av landet, inte minst till följd av populärkulturen, får en extremt endimensionell bild av "landsbygden" (likhetstecken med "resten av Sverige" för den insnöade ärkestockholmaren).

Förlåt oss! Vi är Sveriges amerikaner (som ju har rykte om sig att inte kunna peka ut Kanada på en världskarta).

Annika sa...

Bara hittepå: Intressant synpunkt det där att mindre orter ofta skildras som homogena, och jag delar din erfarenhet att det i verkligheten snarare är så att kretsarna blandas på ett helt annat sätt på en liten ort. På landet är det inte jättekonstigt om ”gräddan” umgås med ”pöbeln”, så att säga, snarare normen.

Annika sa...

Marie: Jag tror det är lite så att man i verkliga livet på landet gör ungefär samma saker som i de där märliga landsbygdsskildringarna, men stämningen när man tex jagar, kör skoter eller umgås är inte ens i närheten. Människor på landet är nog som människor är mest, även om aktiviteterna kan ses som exotiska av en utomstående. Den svenska amerikanska södern, ska ta med mig det uttrycket!
Klockrent det där; ”vem vill läsa om det?”. Ja, vem vill läsa om verkligheten? Läskigt när nyhterna förefaller sållas fram för att passa den påhittade verkligheten för områden som faller utanför den urbanan normen.
Och, ja, en deckare från Storuman (kära grannkommunen :-) med kuliss som får vara just kuliss. Om jag fick önska mig en romandebut från någon så vore det kanske just det :-)

Annika sa...

Elin: Jag tror kanske att din huvudperson som talar om den homgena massan Norrland, på ett ganska trovärdigt sätt gestaltar hur många ser på den norra delen av landet. Om det dessutom skapade en diskussion så är väl ganska mycket vunnet :-) Jag kan känna att jag borde skriva ett till inlägg; ett som handlar om övriga Sveriges syn på ”Stockholmare”, hånen när det blir snökaos hos er, raljerande om ”fjollträsk”, osv, alltså exakt samma mekanismer fast det sker åt andra hållet. Inte ett smack snyggare och jag vrider mig i plågor när jag hör/läser det. ”Snälla fellow norrlänningar, sluuuta!!”, ungefär så vill man ställa sig och vråla någonstans (men risken är stor att ingen hör vrålet, då det är så glesbefolkat här). Fick jag önska mig något (och vara pretentiös) så vore det att vi försökte se till det som förenar oss i stället för det som för oss längre ifrån varandra :-)

skrivalasaleva sa...

Intressant inlägg och du tar upp något så viktigt. Fördomar och uppdelningen vi dom. Sådant som ska bekämpas. Själv är jag "storstadstjej" som sett hela Sverige men som aldrig bott på landsbygd och jag skulle vilja testa det (men tror inte det skulle hålla i längden - vill ha hämtmatställena runt hörnet och mataffären inom fem minuters gångavstånd) eftersom jag så gärna vill skriva något där landsbygden skulle få vara en kuliss/miljö som bidrar till att stärka handlingen. Inte alla idéer kan förverkligas, men jag inspireras alltid av små orter och landsbygdens byar och ensliga hus och gårdar. Vet bara inte vad jag ska göra med min inspiration eftersom jag vill göra mer än att skriva något stereotypt... ;)
Tycker din plan med nr 1 låter bra.

Annika sa...

Skrivalasaleva: bara genom att tänka taken att det kan bli stereotypt tror jag att man kommit en bra bit på väg för att runda problemet, man skriver lite med öppna ögon skulle jag vilja likna det med. Men jag förstår känslan, ungefär som om jag skulle ge mig på att skriva om storstan; det skulle nog inte blir så initierat :-D
MEN, min nya huvudkaraktär kommer från storstan och har flyttat till sin mammas hemtrakter på landet, och jag tycker det är spännande att verkligen försöka att inte ramla i alla falluckorna i det scenariot. Det finns många falluckor nämligen, har jag märkt, och jag tycker personligen inte att det finns något lamare tema än en storstadstjej som inte klarar av ett smak på landet. Min huvudkaraktär reder sig utmärkt, men kanske inte på samma sätt som the locals skulle ha gjort :-)
Är det något jag saknar med att bo i (små)stan så är det hämtmaten, eller snarare HEMKÖRNINGEN av densamma. Jisses så skönt det var att bara lyfta telefonen och ringa!