onsdag 8 februari 2017

Att hålla det man lovar, men vad lovade man egentligen...?

Inför arbetet med mitt nya manus tänkte jag mig att det skulle finnas inslag av skräck, fokuserat på en persons subjektiva upplevelse av det som skrämmer. Fick tipset att läsa Caroline Erikssons ”De Försvunna”, och här kommer ett resonemang kring att hålla det man lovar, baserat på den boken. Läs inte vidare om du inte vill ha spoilers.

 

 

 

 

 

 

Jag menar det, sluta läs om du inte vill veta något om De Försvunna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till att börja med måste jag säga att jag är ett stort fan av Caroline Eriksson, både som poddpratare och författare. Hon ska inte behöva klä skott för hela kontrakt-med-läsaren-grejen, men jag känner väl någonstans att det är okej att använda hennes bok som exempel då det inte känns som att sparka neråt, om ni förstår hur jag menar (det här är en av anledningarna till att jag inte recenserar böcker här på bloggen; jag är så sjukt obekväm med att kritisera begåvade människors verk).

 

Jag lyssnade på De Försvunna under en lång bilresa, och var så pass fängslad att jag körde omvägar vid resans mål bara för att få lyssna färdigt. Tyvärr gillade jag inte slutet. Första tre fjärdedelarna av boken tyckte jag verkligen om, känslan av klaustrofobi och annalkande katastrof är riktigt skickligt utmejslad. Kanske är det till och med så att katastrofen redan inträffat, man sitter där och är inte alls säker, och sammantaget blir läsupplevelsen riktigt bra. Bara det att slutet innebär en vändning som blir lite väl oväntad för min smak. Här har du klaustrofobi de luxe, men så förklaras allt och rullas ut, varpå scenariot förvandlas till ett kidnappningsdrama. Jag kände mig snuvad på konfekten med den upplösningen.

 

Kanske är det jag som är kinkig, en bok kan kanske gå över i en annan stämning och känsla utan att läsupplevelsen förtas?

 

Oavsett vad man tycker om slut som sticker ut från övriga texten, så uppkommer en viktig fråga här: Hur viktigt är kontraktet med läsaren?

 

Skitviktigt skulle jag vilja säga. Grejen är kanske att kontraktet ser olika ut beroende på läsarens förväntningar, och hur ska en författare kunna parera för det? Jag antar att det finns många som gillade slutet på De Försvunna, som förväntade sig att det skulle komma loss lite efter en lång introvert bild up, och som bara kände ÄNTLIGEN när det sedan hände.

 

Jag upplever att upplösningen i spänningsromaner tenderar att bli lite summariska, alternativt att man byter genre och går över till att bli en thriller. Men det kanske ska vara så, att läsare av spänningsromaner normalt sett förväntar sig ett actionladdat slut? Är mycket nyfiken på svaret till den senaste frågan, och är rätt så rökt med mitt nya manus om svaret är ”ja” :-D

8 kommentarer:

Sara sa...

Intressant fråga! Jag älskade också De Försvunna väldigt långt in i berättelsen. :) Sedan kom upplösningen, och även om jag inte blev lika besviken som du, så reflekterade jag över hur svårt det verkar vara att få till en upplösning som är kompatibel med upptrappningen och spänningen i den. Många böcker lovar stort, och ofta ÄR det hiskeligt spännande - men sedan då? Det känns som att möjligheterna till upplösningar kanske begränsar och gör det svårt att hålla i den där wow-känslan hela vägen? Jag vet inte. Ett undantag, sett till min egen smak, skulle kunna vara Shutter Island (eller Patient VilketNrDetNuVar, har bara sett filmen).

Annika sa...

Sara: Ja, Shutter Island! Det slutet tyckte jag också var bra, det matchade boken, vändningen var så klockren att den liksom kändes helt naturlig och verkligen som ett ”wow”!
Det där med att lova stort och inte hålla löftet, ja det är verkligen svårt. Konstigt nog tycker jag ofta att det håller sämre i Spänning/thriller/deckare än i andra genrer, kanske beror det på att man förväntar sig att bli mer wow:ad i de genrerna?

Elin Säfström sa...

Oj, vad man inte vill misslyckas med det där:| Känns verkligen otroligt jobbigt att lämna läsaren besviken. Nu blev jag väldigt nervös.

För jag tycker att kontraktet med läsaren är typ allt. Nästan.

Annika sa...

Eventuellt har du en fördel av att skriva för unga? Skulle i och för sig tro att det är bland det svåraste man kan ta sig för, men har du fått en ung person att läsa hela boken tror jag inte att hen stör sig på slutet i samma grad som en övertänkande genrefixerad vuxen (som jag själv ;-).
Men kontraktet med läsaren är verkligen allt, svårt bara när läsarna inte fogar sig i ledet utan tänker helt olika om samma sak :-D

Eva-Lisa sa...

Jag har inte läst Erikssons bok, men planerade inte göra det heller. Det har varit så blandade reaktioner på den, att jag verkligen blev osäker på om jag skulle gilla den.
När jag nu läser din upplevelse är jag nog glad att jag avstod, för jag är också en sådan där som håller hårt på läsarkontraktet.
Shutter Island, har ju redan nämnts och där gillade jag också vändningen. Detsamma gäller Sjätte sinnet, riktigt snyggt gjort! Jag tycker att slutet måste vara både trovärdigt och naturligt (sett till intrigen) för att jag inte ska bli besviken.
Det är en svår balansgång det där. Kanske därför en del råkar trampa lite snett ibland?

Annika sa...

Eva-Lisa: Jag läste recensioner efteråt och håller med om att det verkligen var blandat.
Gillade också Sjätte sinnet (blev tvungen att se om den direkt efteråt, bara för att se hur uppenbara ledtrådarna var)och tycker om när vändningar och slut ter sig som i den filmen eller i Shutter Island. Men jag håller med om att balansgången är väldigt svår, upplösning av en berättelse känns som minerad mark, och för att trampa någorlunda rätt gäller det att tänka till ett varv extra tror jag.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Min upplevelse av De försvunna är liknande din. En medioker bok kan lyftas av ett bra slut, men tvärt om är svårt. Sharon Bolton har ju fått liknande kritik för Daisy i kedjor, men det slutet köpte jag, sort of... Smaken är som baken, som vanligt 😄 Och i och med att spänningsgenren utökas med fler författare och fler verk blir det svårare att hitta de där klockrena sluten, exemplen Gone girl eller Sjätte sinnet är lite av "först på banan" i viss mening, vilket gjorde det hela lite "lättare".
Nu menar jag inte att jag skulle göra ett bättre jobb, eller att mitt nuvarande manus har värsta bästa slutet, men det är underförstått tror jag: man kritiserar inte andra mer framgångsrika - och framförallt publicerade - författare med utgångspunkten att man själv är så jäkla bra 😉

Annika sa...

Marie: Haha, ja det är nog underförstått, just nu lider jag av lätt ångest inför att börja knyta ihop tåtarna i slutet, så jag tycker verkligen inte att jag är så jäkla bra :-D
Ja, klockrena slut känns svåra att få till, på sätt och vis är det lite befriande att även superstjärnorna kan fallera lite med det. Skulle vilja ha ett bra recept på hur man ska tänka i spänningsgenren kring slutet; actionladdat, wow-vändning, nedtonat, eller vad? Eller så kör man som man känner, och riskerar att någon bloggare använder det man skrev till att belysa problemen med slut ;-)