måndag 6 februari 2017

Vecka 12, 5 455/41 692

Under veckan producerade jag 5 455 ord och manuset består nu av 41 692 ord totalt.

 

Nu när jag skriver på den berömda mitten och har mindre än halva råmanuset kvar, då hamnar jag som vanligt i något av en manisk fas. Man kan säga att jag nästan inte går att ha att göra med; det är mycket av att stirra ut i fjärran, och att svara enstavigt på tilltal. Faktiskt blir jag även lite sur och grinig emellanåt. Min sambo skulle eventuellt säga att jag blir mycket sur och grinig, snarare än lite. 

 

Det här tillståndet brukar inträffa när jag lärt känna min huvudkaraktär och hjärnan jobbar igenom scener mest hela tiden, utan att det egentligen är med avsikt. Tur att det går över om något tiotal tusen ord till, när jag börjar jobba på målgången och allt (förhoppningsvis) kan falla på plats.

 

Det är rätt gött ändå när berättelsen börjar rulla på, när trådarna är utlagda och ”bara” behöver knytas ihop. Jag överväger faktiskt att skriva bokens dénouement (alltså det som kommer allra sist, när berättelsen behöver tona ut efter klimax) nu, och sedan jobba mig bakåt i stället. Någon som har provat att skriva slutet först för att sedan ”skriva baklänges”? Jag har en väldigt tydlig outline för de kapitel som återstår, och tror att det skulle vara möjligt att genomföra, att det till och med skulle vara till hjälp för att skriva de svåra kapitlen mellan mittenläget och slutet.

8 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Inget jag provat själv med framgång, men go for it! Rowling satt visst på sista HP-kapitlet (det där de är vuxna och sätter sina barn på tåget till Hogwarts, förutsätter jag) långt, långt i förväg. Och det funkade ju för henne. (Fast inte i filmen, där de gott kunde ha CGI:at ungdomarna så att de sett äldre ut än sina nitton(?) år.)

Annika sa...

Elin: Haha, kan Rowling så kan jag, liksom :-D

Eva-Lisa sa...

Just den där mentala frånvaron känner jag också igen ;)
Att skriva slutet redan nu och jobba dig mot det sen, är ett tips som jag läst om många gånger. Ibland kan det ju vara bra att ha en riktigt klar bild över hur slutet ser ut, för att på så sätt kunna göra sista sträckan i boken riktigt spännande :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Haha, men visst är det tillåtet att vara lite manisk och frånvarande?! Det tycker jag 😄 Du jobbar på galet bra.
Jag skriver ofta slutet ganska tidigt, sedan avgörande scener, sedan lite här och lite där. Hoppar bak, förstärker, hoppar fram, skriver en upplösning, hopp, hopp. Sedan skriver jag om slutet X antal gånger, och början. Och avgörande scener 😄

Annika sa...

Eva-Lisa: Så känner jag med, just nu känns det lite som om jag famlar i mörkret och skulle behöva se slutet för att få vägen dit att bli mer nervig! Skönt föresten att det inte bara är jag som försvinner lite mentalt under skrivprocessen :)

Annika sa...

Marie: Manisk och frånvarnade, exakt så är det :) Jag brukar skriva kronologiskt men har för första gången börjat hoppa lite i manuset och VIPS så blir det så mycket bättre. Gillar ditt hoppande skrivsätt, tror jag ska anamma det lite mer faktiskt. Har du provat på att skriva kronologiskt nån gång?

Sara sa...

Ojoj, det går framåt - bra jobbat! Även jag känner igen det där med att bli frånvarande och grinig, haha... men det är nåt häftigt med det också, att liksom leva med manuset (ok, det låter ganska tragiskt) och ständigt kläcka nya idéer och få ordning på trådarna.

Jag har inte provat att skriva slutet först. Är nog lite för feg för det än så länge, men jag kan tänka mig att det finns många poänger med det om man får det att funka.

Annika sa...

Sara: Haha, ja, kanske är man lite tragisk, men håller verkligen med om att det är häftigt också. Att vara vuxen och tidvis leva i en egen fantasivärld, vilken ynnest egentligen :-)

Funderar mycket på slutet just nu, och har beslutat mig för att prova skriva det först och sedan jobba mig bakåt!