måndag 5 juni 2017

Det som komma skall!

Jag gillar synopsisfasen. Inte för att jag egentligen är något fan av att skriva synopsis (det tar emot av den här anledningen), snarare gillar jag känslan av att allt är möjligt, idéerna känns fräscha och jag har ännu inte förstört guldet med mitt jä-la skrivande.

Den känslan gillar jag inte; att min fina fina idé kommer att förstöras och bli till en oformlig grå klump under råmanusfasen. Sedan, under redigeringen, då får jag ta fram kniven (yxan) och skrapa fram guldet igen. Återfinna det där glittrande som fanns när manuset ännu bara var en idé.

Ibland stämmer slutresultatet överens med min första vision, ibland har det spretat iväg. Oftast är jag ganska nöjd ändå till slut, och jag märker det särskilt tydligt när jag hittat en ton redan på idéstadiet och lyckats behålla den ända in i mål.

Just nu är jag på idéstadiet med nästa skrivprojekt. Har tänkt väldigt mycket under skrivpausen, och fått ner ett embryo till synopsis. Ska redigera nuvarande projekt ett par rundor till, skicka in och ha paus, och sedan köra igång med det nya i oktober-november kanske, om allt går som jag tänkt. Det är en ny dystopi som ska få se dagens ljus, jag har tänkt på den i flera år men först nu känns det som om jag har tillräckligt med stoff (och litterära muskler) för att ta tag i projektet på allvar. Ganska stolt över att ha tagit mig tid till att tänka tillräckligt, snarare än att bara rusa in i det nya :)

Spellistan till det nya har jag haft färdig i flera månader, och Oblivion är ledmotivet av någon anledning, en låt från nån Tom Criuse-film med samma namn som jag inte riktigt minns om jag gillade. Skumt hur musik jag aldrig lyssnar på i vanliga fall funkar superbra för att sätta ton när jag skriver. Den här med Aurora funkar också i nya projektet, och när antagonisten stryker omkring i periferin är det till tonerna av Madrugadas Majesty (som egentligen handlar om jobbig kärlek, men som funkar som antagonistsoundtrack för mig.)

Den uppmärksamma märker ett norskt tema här i musiken, och det är inte en tillfällighet att det är så. Första gången jag såg min nya huvudperson ”N” stod hon på en klippa vid havet, snöklädda fjäll i bakgrunden och med vinden rivande i håret. Det låter löjligt pretentiöst, men mitt undermedvetna bestämde åt mig att hon ska bo i Norge. Och ungefär vid samma tid som N dök upp från ingenstans, frågade min kompis om jag ville följa med till Norge och fiska ett par dagar över Kristihimmelsfärds. Så, förra veckoslutet ägnades åt nöjen och lite diskret research. Jag ryser när jag tänker på hur lyckat det blev.

Här bor hon, N, om si så där hundra år. Om några månader ska jag börja skriva om henne på allvar och jag håller på att längta ihjäl mig efter att få sätta igång!


13 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Å jag längtar att läsa så klart

Annika sa...

Moster C; du får gärna vara första provläsare när den dagen kommer :)

Helena sa...

Så spännande att ladda för nytt projekt. Låter som att det kan bli maffigt värre! När ska du sätta igång med redigeringen?

Annika sa...

Helena: På måndag den 12e börjar jag om med redigeringen, eller kanske lite tidigare om jag inte kan hålla ut så länge. Längtar efter karaktärerna märker jag :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Uppstartsfasen är riktigt spännande!
Din historia om N blir jag nyfiken på, fantastiskt landskap.
Och Majesty är ju en grym låt 👍🏻

Annika sa...

Marie: Jag är också nyfiken på vad det ska bli :) Madrugada är en helt ny bekantskap, och en positiv sådan!

H sa...

Spännande, nära nu!

Bara hittepå sa...

Konstigt det där hur man ibland bara vet att det ska vara på ett visst sätt, fastän det kanske inte är det allra lättaste alternativet. Kul att du fick tillfälle till lite norsk research i varje fall. Och det är ju alltid trevligt med ett kustlandskap. ;)

Annika sa...

Bara hittepå: Ja, det är alltid trevligt med kustlandskap, och väldigt exotiskt för mig :)

Elin Säfström sa...

Aaaaah! Det är så SPÄNNANDE! Älskar redan Norgeupplägget och även den här bilden av huvudpersonen på klippan. Och, ack, jag delar din känsla vad det gäller idé kontra ett faktiskt, handgripligt manus. Ojojojoj, vad snygga, suggestiva, härliga idéer man kan ha, och ojojojojoj, vad fult och kantigt det brukar bli för mig i alla fall när jag väl börjar skriva. Sådant är skrivlivet, antar jag.

Och synopsis, ja ... Åh, vad jag önskar att det kom mer naturligt till mig. Sanningen är att alla manus jag skrivit hittills (sju fullständiga vid det här laget) har skapats i stunden, med ytterst vaga idéer om vad som ska ske och hur historien ska utspela sig. Början, grundintrig och någon sorts indikation på var jag ska hamna i slutändan, det är vad jag brukar ha. Det känns som ett väldigt osäkert sätt att bygga en historia, men jag har aldrig lyckats med någonting annat än en oerhört rudimentär halvsidessynopsis, som dessutom ofrånkomligen frångåtts under själva skrivandet.

Helena sa...

Modigt ändå, att våga lägga så mycket energi på något så osäkert och ännu icke existerande. Och imponerad att du har så pass bra känsla att du får ihop det ändå! Jag gjorde så med mitt första manus men det gick inte så bra måste jag säga så här i efterhand. Kanske att det skulle funka bättre nu när jag faktiskt har lärt mig lite om att skriva och vad som behövs för att få ihop ett manus...

Annika sa...

Elin: Ja, VARFÖR kan man inte direktöverföra det där snygga till ord?! Det där skrivlivet är sannerligen utmanande.
Synopsis är en hel vetenskap, jag gör olika varenda gång och undrar om jag någonsin kommer att landa i ett arbetssätt. Gillar din tanke där, den att ha början, grundintrig och någon typ av slut, och tänker mig att arbeta lite så med nästa manus.

Annika sa...

Helena: ”Arbetssättet” att skriva en ful grå klump som sen ska formas tillbaka till att likna det snygga jag hade i huvudet från början, det får jag dras med, mest för att jag inte kan ”skriva fint” från början. Det gäller att ha is i magen, och lita på sin egen förmåga att redigera/skriva om :-) Har hittills oftast inte känt det som en risk att lägga så mycket energi på något, känner liksom alltid att jag på något vis ”har chansen” att göra något bra av det jag jobbar på.