måndag 30 januari 2017

Vecka 11, 4 271/36 237 ord.

Under veckan som gick producerade jag 4 271 ord, och manuset omfattar nu 36 237 ord totalt. Det har varit en lugn vecka sett till skrivandet, mannen var bortrest och det blev svårt att hitta tiden. Men hjärnan har däremot gått på högvarv och jag har utvecklat mitt synopsis* en hel del.

Det var under gårdagen som jag skrev de flesta av veckans ord, familjen åkte bort och jag fick vara ensam hemma en hel dag. När jag nu för en gångs skull kunde ägna mig helt åt manuset, utan att riskera att bli störd, hoppade jag några kapitel framåt och skrev en scen som krävde fokus. Det var en sexscen som skulle produceras, och jag kan erkänna att jag skyr dem som pesten. Det ska vara VÄLDIGT viktigt för handlingen att några kastar kläderna, innan jag tar mig an uppgiften att skildra det.

Jag funderade ett tag på det där; varför är det så jobbigt?

Jag kan inte påstå att det känns särskilt pinsamt, för mig är det nog snarare frågan om att det är så vansinnigt svårt att gestalta snyggt. Hur många gånger har man inte läst övergestaltad sexscen, eller (ännu värre) något som mest liknar en dålig anatomilektion?

Här har PJ Parrish bidragit med ett underhållande inlägg i ämnet i Kill Zone Blog, i form av en sammanfattning av the literary review´s bad sex in fiction awards. Läsning som ger den dåliga sortens gåshud.




* Kan någon språknörd berätta för mig hur man benämner synopsis rätt? I skolan lärde vi oss att det heter ett synopsis, men jag har läst följande varianter i diverse skrivbloggar:
- en synops
- en synopsis
- ett synops
- ett synopsis

fredag 27 januari 2017

En liten uppdatering av förra fredagens inlägg om poddar.

På flera ställen har det tipsats om att podden Skrivdrömmar är väl värd att lyssnas på. Den drivs av två aspirerande författare (Pia Lerigon & Johannes Vivers) som inte fått det där romankontraktet (ännu), men som har intresse och kunnande i överflöd. Jag har på kort tid lyssnat igenom alla tillgängliga avsnitt och är ganska såld.

 

Podden är tydlig, både till format och syfte, där finns en röd tråd och varje avsnitt utformas på ungefär samma vis. Strukturen känns lika trygg som i ”Skriv en bestseller”, men som lyssnare får jag snarare samma känsla som när jag lyssnar på ”Författarpodden”; att jag är den tredje tysta deltagaren i samtalet.

 

Har några poddar till som står på tur i lyssna-listan, tex Boktorsk, Writing Excuses och Skrivradion, och hoppas på samma sköna känsla där :)

 

Hoppas att ni får en trevlig helg allesammans!

onsdag 25 januari 2017

Det stora och det lilla.

Jag skriver nytt (om det nu har undgått någon, så som jag tjatar) och det slog mig härom dagen att berättelsen mestadels pågår inne i huvudet på min huvudkaraktär.

 

Jag skriver alltid i jag-form presens, och detta inåtvända är väl något man får räkna med i så fall, men nu är det ”värre” än vanligt. Dystopierna skrevs i jag-form, men är ändå ganska stora berättelser, med flera större händelser och relativt många karaktärer. I den nya spänningsromanen är karaktärerna få, och de större händelserna är nog mestadels bara stora för min huvudperson.

 

Förutsatt att man lyckas med genomförandet; är det intressant att grotta ner sig i en enda karaktär och henoms förehavanden? Eller är det eftersträvansvärt att göra en berättelse större?

 

Smaken är olika, jag gillar att läsa båda typerna av berättelser och gärna någonting mitt emellan också. Säkert är någotdera mer ”hett” just nu, men just trender är ganska ointressant, då det heta nog hinner bli svalt under tiden som det tar att producera ett manus och göra en bok av det. Trixet är väl kanske att sätta nästa stora trend ;-)

 

En sak vet jag i alla fall; det är mycket svårare för mig att grotta ner mig så här i de små skeendena, än vad det är att skriva större. Stort är svårt på ett annat sätt, det är så mycket att hålla reda på, men sammantaget blir det något mer lättskrivet tycker jag. Innan jag började skriva på allvar trodde jag att det skulle vara tvärt om.

måndag 23 januari 2017

Vecka 10, 6 766/31 966 ord.

Under veckan som gick skrev jag 6 766 ord, och manuset omfattar nu 31 966 ord totalt.

 

Det blev fem pass under veckan, om ca en timme vardera. Skrivandet går helt enligt planen, och jag tycker att det känns ovanligt stabilt det här. Jag är inte ens sugen på att rusa i väg och jobba långt ut efter nätterna, när klockan är nio stänger jag ner dokumentet och gör något annat i stället. Revolutionerande för mig!

 

Älskar mitt nya manus, men ärligt talat så längtar jag efter mina gamla. Bläddrade lite i dystopierna under helgen, kunde inte låta bli att se hur alla har det, och fast det nog låter lite märkligt så blev jag alldeles varm av att återse all den där texten som jag jobbat så hårt med.

 

Så, sammanfattningsvis; det går bra med nya manuset och jag älskar det, men ändå längtar jag efter mina dystopier. Det var bara det :-)


fredag 20 januari 2017

Ett fredligt inlägg om poddar.

Känner mig inte upprörd alls idag, och tänker mig ett fredligt inlägg om poddarna jag brukar lyssna på. ”Alla andra” listar poddarna de lyssnar på, och jag vill inte vara sämre så jag kör jag med (och så älskar jag ju listor):

Skrivarpodden, med Kerstin Önnebo. Här finns ganska mycket tekniskt strul; ljud som är obefintligt och abrupta slut där inspelningen inte fungerat. Men, det glittrar till ordentligt ibland. Jag tycker om avsnitten med gäster, och de får representera intressanta teman (vad sägs om tex kontraktskrivning, spontanhögen, personligt varumärke, kritik eller digital taktik?).

Lektörspodden, med Ann Ljungberg. Om lektörernas arbete (hittills främst med blivande lektörer från lektörsutbildningen som Ann har), och andra delar av författar- och förlagsbranschen. Det finns inte så många avsnitt ännu och jag är inte helt såld, men kommer ge det några avsnitt till.

Bakom Boken. Jag tycker bäst om de senare avsnitten med Daniel Sjölin. Det blir faktiskt lite fnissigt ibland, men utan att nivån på diskussionen sjunker för det, och där har man hittat en föredömlig balans tycker jag. Det ligger en härligt knastertorr skrivarskola instucken mitt i Daniels avsnitt, och för den som gillar handfasta råd är det inslaget toppen.

Författarpodden, med Frida Skybäck och Agnes Hellström. Här finns en viss avsaknad av struktur, men även om jag är ett big fan av just struktur, så tycker jag det är värt att lyssna på. Duon bjuder verkligen på sig själva, och det finns få saker som är så upplyftande som när Frida Skybäck verkligen går i gång på något helt hämningslöst (inte så många kvinnor som gör det i media nämligen). Det ges inte så många svar i den här podden, snarare lämnas mycket utrymme till egna slutsatser och tankar i deras diskussioner, och man känner sig nästan som den tredje tysta deltagaren i samtalet.

Skriv en bestseller, eller en annan bok, med Ninni Schulman och Caroline Eriksson. Jag tycker mycket om den här podden, det finns en tanke med varje avsnitt och gästerna tillför mycket. Deras samtal är lite lagom pratigt, utan att fladdra iväg för mycket. Bästa. Podden. Ever. Tycker jag i alla fall.

Fantastisk podd, om att skriva fantasy, science fiction och skräck på svenska. Det är flera gäng författare som turas om att spela in avsnitt; en grupp sitter i Finland, en annan i Stockholm, ett gäng finns på Västkusten, osv. Jag gillar innehållet och tonen, men klarar inte av att lyssna på grund av att det är med många författare i varje avsnitt och väldigt många författare totalt. Jag kan inte hålla isär personerna, särskilt som jag inte känner till vilka alla författarna är. Jag ska ge den här podden en ny chans när jag är lite piggare, då jag misstänker att det finns guldkorn gömda i diskussionerna.


Sammanfattningsvis kan man säga att jag vill bli underhållen samtidigt som podden bör vara matnyttig för mig som skriver. Det går att vara seriös och samtidigt underhållande (Bakom boken är väl kanske det främsta lyckade exemplet), och det skitnödigt allvarliga går bort för mig. Pajjigt går också tvärbort, jag orkar inte med självförhärligande flams utan substans.

Har någon tips på andra skrivarpoddar värda att lyssnas på? Jag drömmer om att hitta något matnyttigt med många avsnitt för att lyssnas intensivt på (dvs helt snöa in på) under en period :-)

Trevlig helg på er!

onsdag 18 januari 2017

Ett lite för långt inlägg om skildring av svensk landsbygd, skruvad exotism, och en typ av man som jag aldrig träffat på i verkliga livet.

Under hösten läste jag i rent researchsyfte en del spänningsromaner och deckare som utspelar sig på den svenska landsbygden. Jag använder ”landsbygd” här som ett ganska stort begrepp; det kan röra sig om lantlig miljö, men också lite större tätorter eller rent av väldigt små städer. Grejen är att orten ska vara tillräckligt liten för att människorna ska känna till varandra och för att det ska kännas ödsligt och lite isolerat på platsen, det kan alltså röra sig om tvättäkta glesbygd eller kanske om en liten stad som omges av milsvida skogar.

Jag tycker mig märka att skildringen av det som bryter mot den urbana normen görs på olika sätt och med olika avsikt. Det finns ganska tydliga mönster för landsbygdsskildringarna och jag tycker att de grovt kan delas in i två läger:

Läger nr 1: Miljöerna används för att skapa stämning, utan att beskrivas insmickrande ger de berättelsen extra bränsle och miljöerna matchar på något vis människorna som befolkar platsen. Människorna är som folk är mest; hyggliga men med fel och brister. Även om antagonisten/mördaren är en local, finns där psykologiskt trovärdiga drivkrafter. Samhället är i någon grad frånvarande, i form av tex polis, räddningstjänst eller sjukvård. Tänk Skumtimmen av Johan Theorin.

Läger nr 2: Miljöerna är sekundära till förmån för människorna som bor där. Människorna skildras på ett i mitt tycke endimensionellt sätt; någon är mycket god, en annan är bakåtsträvande, någon är byfånen, etc. Den sociala kontrollen är över allt rådande, även den lokala polismyndigheten sitter i maktfamiljens (det finns ofta en sådan) garn. Den som står på samma sida som maktfaktorn kommer undan med vad som helst, inklusive mord, misshandel och våldtäkt. En local som antagonist/mördare (ofta underdog i förhållande till maktfamiljen) förefaller vara som hen är, nästan bara på grund av att hen vuxit upp på landsbygden. Övriga samhället är i någon grad frånvarande. Tänk Jägarna, för att nämna ett känt exempel (även om det nu är en film).

Det finns stora skillnader i hur man väljer att skildra det som kan upplevas som ”exotiskt” och kanske beror det på vilka erfarenheter man själv har, eller kanske mest på vilken effekt det är man vill åstadkomma?

Jag skriver nytt just nu, en spänningsroman som utspelar sig på fiktiv svensk landsbygd, och jag sällar mig till läger nr 1. Mest beror det på att jag, med avbrott för några år i stan, bott på flera olika platser ”ute på landet”. Jag känner över huvud taget inte igen mig i skildringarna från läger nr 2, då jag kommer från omtanke, respekt och vänliga män, snarare än misär, hat och galningar. Är det kanske jag som är unik i den upplevelsen?

Finns den där superskruvade landsbygdshålan där ute i Sverige någonstans, den med grovt tillyxade män som  spottar snus, ropar ”jiiihååååå”, och hetsigt kastar sig upp på ett truckflak tillsammans med andra karlar och med geväret i högsta hugg, för nu ska det jagas i kompakt mörker med strålkastare!!! (Det är fritt fram att tolka den sista meningen som att jag hatar filmen Jägarna, kanske det i mitt tycke minst träffsäkra som filmats någonsin och som tyvärr satte någon typ av standard för vissa svenska författare.) Snälla, om en sådan plats existerar, kan någon berätta för mig var den finns i så fall?

Ibland tänker jag att vissa är så svårt (ursäkta mig nu, jag lovar att jag inte är rädd för det stora landet i väster) påverkade av den amerikanska populärkulturen att man känner ett behov av att framställa svensk landsbygd så som man gärna skildrar tex de amerikanska träskmarkerna. Varför inte lägga in att någon anar en banjo spela (vilket en svensk författare faktiskt gjorde!) och gå upp helt i att producera ännu ett verk där man lånat stämningen från Deliverance.

Jag är ledsen att jag öser galla nu, men jag blir bara så trött. Och rädd. Det blir allt mer ”vi och dom” i det här landet, olika delar av Sverige ställs mot varandra och samhället blir allt mer frånvarande. Faktiskt är det vad som känns mest trovärdigt i samtida litteratur, den här pågående nedmonteringen av samhälle och service, och det oavsett om berättelsen utspelar sig på landet eller i storstan. Det är vad som skrämmer mig allra mest när jag läser, mer än vilken fiktiv lönnmördare som helst.

måndag 16 januari 2017

Vecka 9, 3 823/25 200 ord.

Under veckan skrev jag 3 823 ord, och manuset omfattar nu 25 200 ord totalt.

 

Det var riktigt roligt att komma igång med skrivandet igen, jag har faktiskt enbart känt skrivglädje under veckans fyra pass och det var länge sedan som det var så. Jag har inte skrivit en rad sedan torsdagkväll till förmån för annat. Har hunnit med att vara social och även spelat med mitt gamla band, så oerhört roligt även om låtarna inte direkt satt som en smäck då det var flera år sedan som vi träffades allihop.

 

Min huvudperson har också haft en trevlig period, mycket för att väga upp för allt elände jag utsätter henne för. Under veckan har hon träffat en ny vän; en bikaraktär jag egentligen tänkte ha med i endast ett kapitel, men personkemin var fin så han får bli kvar och utvecklas tillsammans med henne, känner jag.

 

Jag har fått ner drygt en tredjedel av handlingen nu, och jag känner att det är lite rörigt. Scener behöver flyttas om, helt eller delvis, och vissa skeenden går lite för fort. Tidigare är det saker som skulle fått mig att i panik börja skriva om under råmanusfasen, men nu lutar jag mig vis av erfarenhet tillbaka och jobbar framåt i stället. Redigeringen är till för att fixa sådant här, och det finns ingen mening för mig med att börja peta i det nu, då förutsättningarna ändå kommer att förändras flera gånger till under råmanusets tillkomst.

 

Jag hoppas att ni allesammans får en trevlig vecka, med eller utan skriv!

 

fredag 13 januari 2017

Svårt att hålla uppe den mörka imagen, när man tydligen är tolv år i själen.

Jag fixade med mitt pyttelilla kontor under julledigheten; satte upp lysbollar runt fönstret (avskyr gardiner) och har blivit med ännu en liten whiteboard för uppsättning av post-its eller för att klottra ner lösa manustrådar på.

 

Normalt sett är jag inte särskilt gullig, åtminstone inte sett till inredning. Det blir inte så mycket rysch-pysch i mitt hem kan man säga. När jag skriver blir det heller inte så värst gulligt; mina berättelser har mörka teman och stämningen brukar inte bli behaglig.

 

Fascinerande då att jag inreder mitt kontor som om jag vore tolv år. Blommor på väggarna, bollslinga runt fönstret och allmänt puttinuttigt. Faktiskt inte särskilt ”jag” egentligen, men av någon anledning älskar jag sådant just där inne i arbetsrummet. Man kan fundera över hur en sådan miljö fungerar för att skapa mörker i? Utmärkt, tydligen, och jag begriper det inte. Kanske är hela gulliga grejen en undermedveten motreaktion mot allt skruvat som lämnar fingertopparna i  mina tangettryckningar.

 

Headern på den här bloggen är ett exempel på vad jag menar. Innan var den nästan likadan som nu, men med blommig bakgrund (fotad på skrivbordet i kontoret för övrigt). Jag tänkte att jag borde fotografera headern där jag arbetar, men kände sedan att bilden inte alls representerade mig eller det jag försöker göra. Det var så gulligt att det skavde i ögonen varje gång jag klickade fram bloggen, och jag kände mig tvungen att byta. Samma bok framför kakel och med svart bänkskiva under, och genast känns det som om jag kan andas igen, som om bilden är mera ”jag”. Märkligt då att det som är mera jag inte är samma miljö som jag skriver allra bäst i.

 

Hur har ni det runt omkring er när ni skriver, eget rum eller kanske (min andra favorit) datorn på köksbordet? Någon som brukar skriva på café? Det har jag aldrig provat pga akut brist på caféer här hemma, och funderar allvarligt på att förlägga ett skrivretreat till stan bara därför.

Lysbollar mot tapeten ”Stjärnhortensia” från Duro.

onsdag 11 januari 2017

Möt Städis, a.k.a. Lillen.

Idag skriver E.L. Dezmin om robotskrivna böcker. Jag tycker det skulle kännas lite som en styggelse om robotar skrev böcker som på fullt allvar gavs ut, men jag hakar på temat och skriver om robotdammsugare :-D

Städis är killen som dammsuger nedervåningen under tiden som det skrivs och nattas, killen som rycker in när det känns som om smulorna håller på att ta över i ens hem, killen som utan att klaga kryper in under sängar och vispar upp allt damm.

Har på fullt allvar övervägt städhjälp (det är inte så dyrt nämligen, med rut, + norrländsk inlandstaxa), men känner mig lite för privat för att ha en halvbekant att feja golv. Kanske är Städis lösningen så länge? Om jag nu bara kunde få honom att städa toaletter och skura också.

Vissa snörper med munnen, såväl åt detta drastiska tilltag att äga en robotdammsugare, som åt att ens fundera på städhjälp. Men om man jobbar mycket tycker jag att det finns roligare saker att göra med sin pyttelilla fritid än att städa; umgås med sitt barn till exempel, eller bara sitta stilla en stund utan en dator för händerna. Undrar när det inte anses som ett social övertramp längre, att vara ”för god för att städa sitt eget hem!!”…?

Städis. Barnet tycker han är gullig och tilltalar honom med bebisröst.

måndag 9 januari 2017

Vecka 8, 0/21 377 ord.

Jag har haft skrivpaus, och ikväll ska jag börja skriva på manuset igen. Ser verkligen fram emot det! För att inte köra ner mig själv i skiten under den här skrivvåren kommer jag fortsätta att jobba med begränsningar. Om man som jag är en person där begränsning inte kommer naturligt, finns det klara fördelar med att ha riktlinjer för vad som är okej, så man plötsligt inte sitter där och kompromissar med sig själv: ”bara en halvtimme till, sen ska jag äta/sova/vila”.

 

Bara för att jag älskar listor, kommer här en lista med mina olika strategier för att besegra skrivstressen:

- Jag börjar skriva om vardagskvällarna först när barn och sambo läser saga, start går alltså ca 19.30.

- Jag slutar skriva senast 21.00 på vardagar (ställer larm), då det är hög tid att hänga den där sista tvätten, dricka te och se något vettigt på tv en stund.

- Fredag kväll råder totalt skrivförbud.

- Lördag skriver jag endast om ett superbt tillfälle ges, alltså om familjen åkt bort eller om jag kommit på något utöver det vanliga.

- Söndag kör jag likadant som lördag under dagtid, med den skillnaden att jag kör skriv-rejs på kvällen när familjen har en sportaktivitet, och här är det även ok att skriva under nattning men bara fram till 21.00. Det är normalt på söndagarna som the magic happens :-)

- På jobbet (jag brukade ibland ägna lunchrasterna åt att skriva) är det bara okej att ägna några minuter av en fikarast till att läsa igenom det jag skrev dagen innan, samt att smsa mig själv en påminnelse om det dyker upp större missar under genomläsningen.

- Julledighet och påskledighet är hellediga från skriv.

- Sommarsemester är så gott som helledig från skriv.

 

Resultatet av de här små ”reglerna” har blivit att jag får energi av skrivandet. Hjärnan hinner vila upp sig mellan varven och jag har nästan kunnat släppa stressen av att försöka komma i mål så snabbt som möjligt. Texten mår bra av det här, och jag tror att efterarbetet kan komma att bli betydligt enklare än innan.

 

Hur gör ni andra, klarar ni av att köra på av bara farten, eller är det någon annan än jag som aktivt behöver bromsa in sig själv? Eller tar skrivandet emot, så att det blir en kamp att starta datorn och sätta rumpan på stolen? Jag är mycket nyfiken :-)

torsdag 5 januari 2017

Kallt.

Jag är långledig, börjar om att jobba först den 9/1. Givetvis hade jag en sådan där äppelkindad vision av allt barnet och jag skulle göra, och mest av allt såg jag fram emot att vi skulle åka skridskor. Det som hände var att ledigheten inleddes med töväder, det var ishalka överallt bortsett från hockeyplanen givetvis. Sedan blev det väldigt kallt, och allt toppades med envis förkylning. Man kan säga att vi klättrar på varandra här hemma.

Jag är inget fan av kyla, det är ner mot minus 35 grader idag, och jag jublar inte. Huset smäller när virket och stenen kyls av, jag hamstrade lite mat tidigare under veckan för att slippa starta bilen, och i flödet på Facebook oroar sig en blivande mamma över att behöva åka 14 mil in till BB om bebis bestämmer sig för att komma idag. Jag tycker kylan är olustig, blir lite illa till mods och undviker att tänka på vad som skulle hända med värmeväxlaren om det blir strömavbrott.

Men, den här känslan av att inte ha kontroll över naturens makter, den kommer jag att spara undan för att användas någon gång när jag skriver. Förmodligen vid något tillfälle när min stackars huvudperson utsätts för värre katastrofer än att vara inne i ett ombonat hus när det är extremt kallt ute.

Hoppas ni andra har det bra och slipper frysa :-)

Termometer (fast jag inte gillar termometerbilder).

måndag 2 januari 2017

Vecka 7, 0/21 377 ord.

Blev skrivpaus det här, och jag tänker mig att börja episk skrivvår den 9/1!

I brist på skrivrelaterat att orda om, kör jag en inåtvänd årskrönika för 2016:

2016 har inte varit något särskilt. Livet har pågått i en behaglig lunk, erbjöd inte några större omvägar från den valda rutten, och jag har älskat det.

Det här var året när jag inte bröt någonting, inte opererade någonting brutet, jag orkade med mitt liv både mentalt och fysiskt, och jag var inte sjukskriven av någon som helst anledning. Ingen närstående avled, vare sig någon som levt ett helt liv eller en liten som inte ens fanns ännu. Inte en enda gång under de här 366 dagarna kändes min tillvaro som en pjäs signerad Lars Norén, och det var många år sedan som det var så senast.

2016 var året jag gav skrivandet mitt allt och det här var även året då jag tog tag i den här bloggen på allvar. Det här var året då jag blev ännu lite mer den jag borde vara.

Jag är tacksam. För att kroppen samarbetar, för att jag fattat en handfull bra beslut som gjort livet så bra som det kan vara just nu. Världsläget är det värsta på länge, och samtidigt som man nästan äcklas av sitt eget välmående, så är tacksamheten oändlig över att ha fötts till en lugn tillvaro här uppe i norr.

I skrivandet blir 2017 en utmaning för mig. Jag kommer att arbeta med begränsande mål, fokusera på det som är viktigt för återhämtningen, och om allt går som jag har tänkt blir det här året när jag "bara" skriver på ett enda manus. 

Det här året står jag även inför en stor utmaning med mitt vanliga jobb. Jag har insett att det långsamt tar kål på mig, att det inte kommer att förändras och att jag inte kan göra något för att påverka arbetssituationen. Under de närmaste 365 dagarna ska jag försöka komma på vad det är jag borde göra, eller kanske vad jag vill göra mest av allt. Svaret är egentligen givet; jag vill skriva, men jag inser ju att jag måste försörja mig i väntan på den stora drömmen. Frågan är på vad.

God fortsättning på er allesammans!