måndag 27 februari 2017

Vecka 15, 4 260/52 720 ord.

Under veckan producerade jag 4 260 ord, och manuset omfattar 52 720 ord totalt.

Skriver på upploppet, knyter ihop trådar och har ett visst flyt i skrivet. I livet går det rätt trögt, vi vabar igen och jag ser fram emot den dagen vabruari viker hädan.

Hoppas ni får en fin vecka allesammans!

söndag 26 februari 2017

Det var fint ute i helgen!

Ute på skogspromenad, bara ett stenkast hemifrån.
Hittade ett stickspår ner till älven, fotade tydligen min egen skugga.
Nysnö, tur att man alltid kan räkna med att skoterleden är körd.
Inne i skogen igen, omgiven av granar.

onsdag 22 februari 2017

Wowad, eller bara förvånad?

Nu när jag skriver på ett spänningsmanus har jag tänkt mycket på vändningar och oväntade händelser. Det skulle gå att i veckor fylla vartenda inlägg här på bloggen med funderingar kring temat, men jag tror att jag ska begränsa mig till att skriva om det bara idag :)

 

Först och främst; ska vändningen vara tydlig för läsaren redan innan den händer, och alltså bara en överraskning för karaktärerna? Eller ska vändningen komma som en överraskning även för läsaren? Vilken typ av vändningar tycker du bäst om?

 

När vändningen är tydlig tillåts läsaren att känna sig lite smart som kom på vad som var på gång redan innan det hände. Jag är faktiskt ganska svag för den här typen av vändningar; där man som läsare lyckas lista ut vad som komma skall, eller att det som händer åtminstone är ett av flera tänkbara scenarior. Tycker även om när det medvetet från författarens sida hela tiden är glasklart för mig som läsare vad som händer, och så får man i stället koncentrera sig helt på vad karaktärerna har tänkt göra med det som de utsätts för. Brasklapp här för att jag trots detta hatar när det blir klichémässiga ”vändningar” eller när det är för enkelt att lista ut vad som är på gång, fast författaren uppenbart försökt vara lite listig för att dölja det.

 

När läsaren blir totalt överraskad, tycker jag att det är helt fantastiskt om vändningen i efterhand känns som det enda tänkbara och att berättelsen inte skulle ha blivit lika bra utan den. Mitt bästa exempel här är Sjätte Sinnet (en film), där det läggs ut ledtrådar genom hela filmen som är så UPPENBARA när man vet hur det ligger till. Jag skulle vilja påstå att även Gone Girl sorterar in här; ledtrådarna finns där när man vet vad man ska leta efter.

 

Det går även att få den här totala överraskningen genom att verkligen göra den till en total överraskning. Man får känslan av att författaren satt sig ner och funderat ut det absolut minst troliga som kan hända, och så gör man så och i princip utan att lägga ut några som helst hintar innan. Jag tycker inte att det här är vare sig särskilt snyggt eller wowande, utan oftast mest bara irriterande. Det bästa exemplet jag kan komma på är filmen From Dusk Till Dawn, (SPOILERALERT NU FÖR DEN SOM INTE VILL VETA HUR DEN VÄNDNINGEN SER UT). Det börjar som ett kidnappningsdrama men när karaktärerna hamnar på en något suspekt bar förvandlas det hela till splattrig vampyrdödaraction. Totalt oväntat. Alltså helt sjukt oväntat. Men i och för sig så hatade jag inte, kanske mest för att det var ett skönt oseriöst avslut på en film som nog kunde blivit ganska obehaglig om de valt att gå al in med kidnappningen.

 

Ett exempel på en bok med totalt oväntad vändning skulle kunna vara Peter Mays Svarthuset (LITEN SPOILERVARNING NU), där jag tycker gåtans lösning är ett enda verkligen?, och där författaren har dolt sina ledtrådar lite väl mycket för läsaren. VÄLDIGT otillfredsställande slut i min mening, då jag som läsare inte haft en chans att lista ut vad som hände. Intressant att den boken vunnit pris, men kanske beror det på att det som inte är slutet faktiskt är rätt bra.

 

I mitt nya manus strävar jag vare sig efter att wowa, eller att förvåna någon med totalt oväntade händelser. Jag siktar i stället på ett utdraget jahaaa-a när läsningen är slut, då jag medvetet är ganska uppenbar med vändningarna åtminstone för den som är en van läsare, och gärna fokuserar på vad karaktärerna ska göra med det som händer. Återstår väl att se om det fungerar.

måndag 20 februari 2017

Vecka 14, 4 348/48 460 ord.

Under veckan producerade jag 4 348 ord och manuset omfattar nu 48 460 ord totalt.

Sett till skrivet har det varit en seg vecka; vi har vabat och firat två födelsedagar, varför det inte funnits mycket tid över.

En stor del av veckans ord hamrades in under ett långt skrivpass på lördagen. Jag lämnades ensam i hemmet och tänkte prova på min gamla ”metod”, mest bara för att se hur det kändes. Och visst, jag fick ner en hel massa läsbar text, hoppade framåt och började författa slutet, och kände mig allmänt lyckad sett till skrivet. MEN det är inte särskilt uppbyggligt att skriva länge, inte äta, inte pausa och känna sig som en urvriden disktrasa efteråt. Så, man kan säga att experimentet fungerade; jag kommer helt klart att gå tillbaka till att skriva korta pass så att kroppen och hjärnan far väl av skrivet. Får jag en möjlighet att skriva längre  pass under helgen ska jag se till att pausa ordentligt.

Nedan min arbetsplats. Himla blommigt och gulligt, med tanke på det skruvade och mörka som kommer ur mina tangenttryck.





onsdag 15 februari 2017

I need a hero!

Den senaste tiden har jag hört filmen Matrix användas som exempel för att åskådliggöra olika dramaturgiska metoder. Bara för att se om det stämmer (och för att jag gillade filmerna när de kom för länge sedan) så såg vi igenom trilogin under helgen. Jag tycker att de fortfarande håller, klockren Hero´s Journey, men det var faktiskt återseendet av karaktären Trinity som kändes allra bäst.

Spoilervarning utfärdas härmed för resten av det här inlägget, både vad gäller Matrix-trilogin och en del andra filmer, tvserier och böcker.

Trinity är den kvinnliga hjälte som för mig fördärvat de allra flesta andra försök till att skapa en sådan. Hon finns där för att sidekicka med Neo, och för att leda honom rätt på vägen, men utan att hon själv försvinner på kuppen. Hon glider omkring i tillvaron och är allmänt awesome, jag kan till och med förlåta den där slimmade jumpsuiten faktiskt. De är kraftigt kära i varandra, Trinity och Neo, men här lyckas filmskaparna vända på könsrollerna då det nog är Neo som har den där puppy-eye-uppsynen när han ser på henne, snarare än att Trinity dyrkar marken han går på.

Vart vill jag komma nu? Kanske till att kvinnliga hjältar inte brukar vara på det här viset på tv eller i böcker. Trinity går omkring och duger i största allmänhet, behöver inte förändra sig för Neos skull, och befinner sig i något som liknar ett jämlikt förhållande tillsammans med hjälten (som faktiskt är mer vilse än vad hon är under stora delar av filmerna).

Finns det fler såna här kvinnliga karaktärer? Bond-brudar går tvärbort för mig, likadant med de kvinnliga karaktärer som Dan Brown eller liknande författare skapat mest för att hjälten ska ha någon vacker att mansplaina saker för. Jag lade hjärnan i djupa veck och kom fram till följande lista med hyfsat coola kvinnliga hjältar:

  • Sarah Connor, i Terminator-filmerna. Åtminstone efter det att hon blivit "upplärd" av den där tidsresenären. Men, in all fairness, så blev ju även tex Luke Skywalker upplärd av en manlig karaktär innan han axlade hjälterollen. Ingen har försökt ta ifrån Luke något bara därför, så varför skulle Sarah behandlas annorlunda och förminskas bara för att hon är tjej...?
  • Ellen Ripley från Alien. Länge sedan jag såg, men jag vill minnas att hon är rätt tuff.
  • The Bride, från Kill Bill vol 1 och 2. Den där revansch-grejen vet jag inte om jag gillar egentligen, och jag misstänker att en hel generation män fick en konstig hang-up på gul spandex tack vare de här filmerna. Känns som om hon finns till som karaktär mycket för att tilltala en manliga publik, tycker jag. Men fortfarande en väldigt ovanlig kvinnlig karaktär.
  • Yu Shu Lien, Michelle Yeohs rollfigur i Crouching Tiger Hidden Dragon. Intressant att denna kvinna spelade bond-brud året innan hon tog tag i den här mer uthärdliga hjälterollen.
  • Lagertha i Vikings. Spelas av Katheryn Winnick som är lite bättre på kampsport än de allra flesta. Jag tycker det är så skönt att se en kvinna på tv som helt trovärdigt kan slåss lika bra som männen och kvinnorna hon ställs emot.
  • Eowyn som i Sagan om Konungens Återkomst (väl?) yttrar de magiska orden "I am no man". Synd bara att filmskaparna inte hade vett om att ta med hela talet jag vill minnas att hon kör i den version av boken där den svenska översättaren inte tagit sig friheten att översätta bort kvinnornas bedrifter och betydelse.
  • Brienne of Tarth från Game of Thrones. Har hört uttryckas att hon inte "räknas" eftersom hennes karaktär "imiterar en manlig hjälte". Ursäkta mig, men är det vad en kvinnlig karaktär gör om hon kör sin grej och behåller kläderna på? Har inte läst böckerna, men tv-Brienne är en hyfsat komplex karaktär tycker jag, som lyckas följa sitt hjärta och göra sin grej, samtidigt som hon är sårbar. (Och iiiiiiiii, vilken säsong av GoT jag skulle tro väntar i vår/sommar; nästan bara brudar kvar som maktfaktorer nu, kanske en naturlig följd av att all men must die?)
Utom tävlan finns Merida från Modig. Hon bryter mot den tröttaste Disneyprinsess-klichén av dem alla (den om att prinsessanmåstegiftasigförattblilycklig) när hon spänner bågen och ba: "I´ll be shooting for my own hand!". Tack snälla Disney för detta ögonblick.

Uppdatering: Bara Hittepå påminner om att jag glömt Hermione. Hermione Granger borde legat överst på listan som den eventuellt coolaste kvinnliga karaktären genom tiderna. Inser att jag även glömde Katniss. Oförlåtligt.

måndag 13 februari 2017

Vecka 13, 2 420/44 112 ord.

Under veckan som gick producerade jag 2 420 ord, och manuset omfattar nu 44 112 ord totalt.

Det blev inte mycket gjort under veckan, vare sig med manuset eller något annat. Mannen var bortrest, jag hittade ingen tid till att sitta med texten, och hade dessutom förlagt all lust till att skriva i en mörk vrå någonstans.

Under helgen var fyraåringen mer än lovligt febrig. Det är alltid jobbigt när liten är sjuk, men det passade mig ändå helt perfekt att ägna tid åt att mysa i soffan. Vi kollade på youtube en hel del, och mest av allt på musikvideos.

Barnet gillar den här, och jag kan inte annat än imponeras av att så många människor nördade ihop så totalt! (Vi gillar Mulan-tjejen mest; ”Mamma, flickan kan dansa!”)

Jag tittade på den här ganska många gånger. Barnet tycker den är helt okej fast det inte är någon som sjunger, och jag älskar den. Vore jag filmskapare skulle jag se till att genast ordna en mycket svulstig kärleksscen och smacka in den här versionen av Take on Me som filmmusik! (Hittade den efter ett tips hos Amanda Hellberg.)

Tidigare nördade vi ihop över den här. Mannen, som är trummis, klarade mugg-grejen med en gång. För mig, som inte är trummis, tog det (ehem) något längre tid, men jag kunde åtminstone sjunga sången. Fyraåringen var omväxlande upprymd och förbannad hela kvällen. Efter mycket övande klarar jag nu av att sjunga och takta med mugg, samtidigt. Känner mig märkligt nöjd och stolt över det.

Nog om detta, jag hoppas intresseklubben antecknade, och så kör vi igång en ny vecka!

söndag 12 februari 2017

Dagens aktivitet.

Skejtade några kilometer, utan att dö astmadöden.
När jag kom hem:
"Är du redan hemma!?"
Och inte i betydelsen att jag åkt fort, utan att jag måste åkt kort. Svärord.

fredag 10 februari 2017

Idag spelar jag på gråtfiolen. Det låter skit.

Känner mig lite låg just nu, som om jag inte kan formulera mig och att det jag gestaltar faller platt. Läser mitt gamla lektörsutlåtande om dystopin, blir upplyft i några sekunder, men tänker sedan att jag aldrig kommer att kunna skriva så igen. Någonsin. Det är sannerligen en känslomässig berg-och-dalbana, det här skrivandet. Tur ändå att jag älskar mitt nya manus, även om dagsformen är skit så tror jag på helheten.

Spelar Roll up your sleeves med Meg Mac på repeat i lurarna. Dels för min egen skull, men även för att få till rätt känsla inom mig när jag skriver. Min stackars huvudperson har det jobbigt igen (påverkar möjligtvis mitt eget känsloläge), jag vill få till en känsla av att hon ändå behåller fattningen och lyckas hålla näsan ovanför vattenytan, och den låten summerar känslostämningen jag vill åt.

Tror det blir vila hela helgen, skulle mest av allt vilja dra en filt över mig, äta praliner och se någon film med gott om plats för att snyfta. Låter uppbyggligt, eller hur?

Skulle som alternativ kunna tänka mig manisk skrivhelg, mest för att jag tagit det lugnt väldigt länge och skulle vilja prova om det funkar att jobba intensivt ett par dagar, bara jag ger mig själv återhämtning mellan skrivpassen.

Hoppas att ni har det bra allesammans, så hörs vi till veckan!

onsdag 8 februari 2017

Att hålla det man lovar, men vad lovade man egentligen...?

Inför arbetet med mitt nya manus tänkte jag mig att det skulle finnas inslag av skräck, fokuserat på en persons subjektiva upplevelse av det som skrämmer. Fick tipset att läsa Caroline Erikssons ”De Försvunna”, och här kommer ett resonemang kring att hålla det man lovar, baserat på den boken. Läs inte vidare om du inte vill ha spoilers.

 

 

 

 

 

 

Jag menar det, sluta läs om du inte vill veta något om De Försvunna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till att börja med måste jag säga att jag är ett stort fan av Caroline Eriksson, både som poddpratare och författare. Hon ska inte behöva klä skott för hela kontrakt-med-läsaren-grejen, men jag känner väl någonstans att det är okej att använda hennes bok som exempel då det inte känns som att sparka neråt, om ni förstår hur jag menar (det här är en av anledningarna till att jag inte recenserar böcker här på bloggen; jag är så sjukt obekväm med att kritisera begåvade människors verk).

 

Jag lyssnade på De Försvunna under en lång bilresa, och var så pass fängslad att jag körde omvägar vid resans mål bara för att få lyssna färdigt. Tyvärr gillade jag inte slutet. Första tre fjärdedelarna av boken tyckte jag verkligen om, känslan av klaustrofobi och annalkande katastrof är riktigt skickligt utmejslad. Kanske är det till och med så att katastrofen redan inträffat, man sitter där och är inte alls säker, och sammantaget blir läsupplevelsen riktigt bra. Bara det att slutet innebär en vändning som blir lite väl oväntad för min smak. Här har du klaustrofobi de luxe, men så förklaras allt och rullas ut, varpå scenariot förvandlas till ett kidnappningsdrama. Jag kände mig snuvad på konfekten med den upplösningen.

 

Kanske är det jag som är kinkig, en bok kan kanske gå över i en annan stämning och känsla utan att läsupplevelsen förtas?

 

Oavsett vad man tycker om slut som sticker ut från övriga texten, så uppkommer en viktig fråga här: Hur viktigt är kontraktet med läsaren?

 

Skitviktigt skulle jag vilja säga. Grejen är kanske att kontraktet ser olika ut beroende på läsarens förväntningar, och hur ska en författare kunna parera för det? Jag antar att det finns många som gillade slutet på De Försvunna, som förväntade sig att det skulle komma loss lite efter en lång introvert bild up, och som bara kände ÄNTLIGEN när det sedan hände.

 

Jag upplever att upplösningen i spänningsromaner tenderar att bli lite summariska, alternativt att man byter genre och går över till att bli en thriller. Men det kanske ska vara så, att läsare av spänningsromaner normalt sett förväntar sig ett actionladdat slut? Är mycket nyfiken på svaret till den senaste frågan, och är rätt så rökt med mitt nya manus om svaret är ”ja” :-D

måndag 6 februari 2017

Vecka 12, 5 455/41 692

Under veckan producerade jag 5 455 ord och manuset består nu av 41 692 ord totalt.

 

Nu när jag skriver på den berömda mitten och har mindre än halva råmanuset kvar, då hamnar jag som vanligt i något av en manisk fas. Man kan säga att jag nästan inte går att ha att göra med; det är mycket av att stirra ut i fjärran, och att svara enstavigt på tilltal. Faktiskt blir jag även lite sur och grinig emellanåt. Min sambo skulle eventuellt säga att jag blir mycket sur och grinig, snarare än lite. 

 

Det här tillståndet brukar inträffa när jag lärt känna min huvudkaraktär och hjärnan jobbar igenom scener mest hela tiden, utan att det egentligen är med avsikt. Tur att det går över om något tiotal tusen ord till, när jag börjar jobba på målgången och allt (förhoppningsvis) kan falla på plats.

 

Det är rätt gött ändå när berättelsen börjar rulla på, när trådarna är utlagda och ”bara” behöver knytas ihop. Jag överväger faktiskt att skriva bokens dénouement (alltså det som kommer allra sist, när berättelsen behöver tona ut efter klimax) nu, och sedan jobba mig bakåt i stället. Någon som har provat att skriva slutet först för att sedan ”skriva baklänges”? Jag har en väldigt tydlig outline för de kapitel som återstår, och tror att det skulle vara möjligt att genomföra, att det till och med skulle vara till hjälp för att skriva de svåra kapitlen mellan mittenläget och slutet.

lördag 4 februari 2017

Det är trevligt med helg.

Svågern gjorde marägnsviss. Fyraåringen åt inte mest.

Sextonårig Jura till dom vuxna.

fredag 3 februari 2017

Trevlig helg!

Vill inget särskilt idag, bara önska er en trevlig helg och visa några bilder. Jo, föresten, podden Writing Excuses är en ny favorit i lurarna. Korta avsnitt, mycket entusiastiska amerikanska författare, bra innehåll (tack för tipset, Bara Hittepå).


Det är inte helt kolsvart längre när jag går hem från jobbet om kvällarna. Liten skärva av dagen kvar bakom vattentornet blir ett mycket litet glädjeämne.
Samma kväll passerade ett flygplan förbi månen och lämnade en strimma rök över den mörknande himlen. Blev sjukt inspirerad av scenen, tyvärr fastnade stämningen inte på bild.
Igår på promenad; Så oerhört grinigt väder med snöfall i form av små isbitar, men ändå fint på något sätt. Här ett kallt träd.

onsdag 1 februari 2017

Nöjd.

Manuset passerade just 40 000 ord. Kändes som en riktigt fet milstolpe.

Mvh Nöjd.

Ett försök att ta kontroll över genreförvirringen.

Jag har läst på om genrer, både i den engelskspråkiga litteraturvärlden och i den svenska. Kanske mest för att jag gillar ordning och reda.

 

Jag gick in i mitt nya romanprojekt med en uppfattning om att jag skulle skriva en spänningsroman, med inslag av skräck och med ett deckarmysterium i periferin.

 

Då jag tycker att man ska försöka att hålla sitt kontrakt med läsaren, kände jag ett behov av att särskilja spänning, skräck, och viss mån deckare, som genrer. Jag antar att många av er redan har koll på det här, men jag tänkte i alla fall sammanfatta det jag kommit fram till:

 

Skräck bör som huvudtema ha någon/något som arbetar för att förgöra protagonisten. Denna/detta vill inte ha något av protagonisten, mer än att döda/skada henom. Om protagonisten får veta varför alltsammans sker, så serveras det utan att föregås av några större efterforskningar. Spänning bör å andra sidan som huvudtema ha ett mysterium, någonting händer men protagonisten är inte alls säker på vad det är eller varför det händer, och mysteriet ska vara sådant att protagonisten försöker lösa det. Antagonisten vill ofta ha något av protagonisten, vid sidan av att eventuellt skada henom.

 

Skräck bygger på just skräck, sådant vi är rädda för, eller visar kanske ”bara” något äckligt. Läsaren är åskådare. Överlevnad på ett ganska akut sätt, är centralt. Spänning bjuder in läsaren lite mer, vad skulle du göra om…? Där finns ett tydligt element av problemlösning, kanske för ren överlevnad, men det finns ofta en del tid till att tänka över situationen.

 

skräck finns skräcken där för sin egen skull, skräcken är grejen, skulle jag vilja säga. I spänning kan de där inslagen av skräck förekomma, men de finns där som en del av mysteriet.

 

skräck finns en ondskefull företeelse/varelse/människa/plats, i spänning mera av en plan, med en eventuellt illvillig avsändare.

 

Både skräck och spänning kan ha övernaturligt tema.

 

Egentligen skulle man kunna beskriva spänning och thrillers på samma sätt, vid en jämförelse med skräck. En thriller kräver dock fara och en viss del action, medan spänning kräver någon typ av fara, men den behöver inte vara fartfylld. När mysteriet blir en fråga om vem? i stället för varför?, skulle jag vilja kalla det för en deckare snarare än en spänningsroman.

 

Kortfattat:

Spänning: Varför? (händer det här, gör hen så där, vill protagonisten lösa mordmysteriet, etc.)

Thriller: Hur? (ska vi rädda oss själva, världen, etc.)

Deckare: Vem? (gjorde det, kommer att lösa fallet, etc.)

Skräck: Överlev! (det andra spelar mindre roll.)

 

Spänning: Fokuserar mycket på det som händer här och nu.

Thriller: Fokuserar mycket på det som kommer att hända, på vad vi ska göra härnäst.

Deckare: Fokuserar mycket på vad som hände.

Skräck: Överlev!

 

Har någon en annan uppfattning om det här så tar jag tacksamt emot synpunkter :)

 

Så, vad är det jag försöker säga här? Kanske att jag skriver en spänningsroman, att där finns inslag av sådant som skrämmer och nog skulle platsa i skräck, men att det är en spänningsroman. Att där finns en deckargåta som någon typ av ram, men att den ingår i mysteriet min protagonist behöver lösa. Det finns så att säga många varför i mitt manus. Så, genreförvirringen jag normalt känner, den är hanterbar just idag.

 

Till sist ett citat av Alfred Hitchcock: There is a distinct difference between “suspense” and “surprise”.