torsdag 30 mars 2017

Refuseringar.

Jag fick ett infall att jag skulle spara mina refuseringsmail i en särskild mapp, och upptäckte att en övervägande del av standardrefuseringarna dykt upp relativt sent på fredagkvällar.

 

Den konstigaste dagen jag fått en refusering på var juldagen förra året. All respekt för att förlaget ville meddela författare innan årsskiftet, men jag kunde helt ärligt gärna ha väntat till det nya året med att bli refuserad. Det är liksom svårt att säga ”god jul” för att sedan känna tårarna rinna in i munnen när man försöker le trovärdigt (här överdriver jag såklart, gråter inte över standardrefuseringar eftersom jag skulle löpa en överhängande risk för att få vätskebrist i så fall ;-).

 

På del ett i dystopiska trilogin kom det ett par refuseringar som inte var enligt standardformuläret. I ett lektörsutlåtande från förlag fanns formuleringar som kändes väldigt fina att läsa, men så dök denna mening upp:

”Själva idén med ett apokalyptiskt norrländskt kustlandskap är också lovande i sig, men kommer tyvärr inte till sin rätt i den här berättelsen.”

 

Kanske kommer det apokalyptiskt norrländska kustlandskapet inte till sin rätt, därför att överlägset största delen av berättelsen utspelar sig uppe i ett bergsområde?

 

Jag begriper att förlagen inte har tid att läsa allt, det vore faktiskt helt orimligt, men att den förlaget anlitar för att läsa bevisligen inte tittat på mer än någon procent i början av manuset, det svider faktiskt (åtminstone tills man slutat vara naiv och inser hur verkligheten nog ser ut).

 

Om lektören läste brottstycken ut resten av dystopimanuset i tron att det utspelar sig vid kusten, så kan jag förstå om hen blev förvirrad.

 

Det finns lärdomar att dra ur det mesta, och här ser jag den att övriga texten på något vis bör spegla början. Man ska nog heller inte tro att följebrevet lusläses av förlagets lektör, i det här fallet uppenbarligen inte. Dyrköpta erfarenheter för den här nybörjaren, men ännu något att lägga till i kompetensbanken för att någon gång (förhoppningsvis) kunna knäcka koden för att skriva ett smashing manus.

måndag 27 mars 2017

Tonen

Flera andra har skrivit inlägg om ton den senaste tiden. Tonen är nästan det jag jobbar allra mest med, så jag kör ett inlägg jag med :)

Jag tycker det är viktigt att tonen håller genom hela texten och det finns vissa knep jag brukar ta till för att lyckas. Musik använder jag mig av allra mest; en särskild spellista för varje projekt, bara att trycka igång och så kan jag nästan känna hur hjärnan ställer in sig på rätt kanal. Med del två i dystopin väntade jag många månader med att redigera, och då var spellistan helt avgörande för tonen.

Det nästan svåraste för mig brukar vara att hitta rätt ton i ett nytt projekt, när det gamla sitter kvar i hjärnan, och allt jag skriver känns som en dålig kopia av det. När jag nu senast skulle byta genre från dystopi till spänning höll jag på att bryta ihop över hur svårt det var att hitta rätt ton. Räddningen blev en speciell låt som sammanfattade hur jag ville att min huvudperson skulle känna (och det är viktigt eftersom jag skriver i jag-form presens).

Mitt största tonrelaterade problem är mitt vanliga jobb. Jag arbetar på en myndighet, och producerar texter hela dagarna som antingen ska vara (1) juridiskt hållbara, eller (2) naturvetenskapliga. Ofta både ock. Detta är inte en helt bra grund att stå på när man försöker skriva skönlitterärt om kvällarna. Även om jag jobbar hårt efter premissen att myndighetsdokument så långt som möjligt ska vara läsbara, för kunden alltså, så smittar kanslisvenskan av sig hela tiden på mitt andra skriv. Ibland läser jag sådant jag flödesskrivit och känner hur det börjar blöda i ögonen av stelheten. Då kommer självhatet och jag förvandlas till plååågad konstnär, och så brukar det lossna. Intressant process det där; att hata sig själv till ett mer avslappnat skrivsätt.

Jag hade några sådana stela stycken i del ett av dystopin, jobbade särskilt med en lite längre miljöbeskrivning som trilskades. Till slut lät jag det vara, tänkte att det får bli som det blir. Lektören lyfte fram just det stycket, kallade det för kliniskt, kärvt, stramt men samtidigt så målande, och jag fick en ny insikt. Det där exakta sättet att uttrycka sig är nog min grej, det är en del av den ton som bara är min, och jag kommer framöver inte att jobba riktigt lika hårt med att förändra det, bara förfina. Få tonen att lysa igenom när jag råkat övergestalta. Det är nästan det värsta, när jag överkompenserar för stela kanslisvenskan, och övergestalar in i absurdum.

Hur tänker ni kring ton, kommer det naturligt eller får fler än jag kämpa lite? Någon som har bra knep för att få till och behålla tonen genom projektet?

torsdag 23 mars 2017

Lösa tankar

Redigerar för fullt och tycker att nya metoden, den med att fokusera på ett kapitel åt gången tills det är färdigt, fungerar väldigt bra. Hinner något mer än ett kapitel på en vecka, och känner inget behov av att stressa iväg. Det tuffar på, så att säga.

Gestaltningspaniken börjar lägga sig. Har läst ett par kapitel av de författare som det tipsades om i kommentarerna, och känner någonstans att de jobbar väldigt olika, att det inte finns något facit, och att det är en ganska skön insikt.

I övrigt händer det inte mycket just nu. Läste ett brandtal av James N. Frey, tillägnat författare, efter ett tips på The Kill Zone Blog. Vet inte om jag håller med om riktigt allt, men där slås faktiskt huvudet på spiken i vissa avseenden.

måndag 20 mars 2017

Kan man skapa en barnkaraktär på ett snyggt sätt?

När barn förekommer i böcker och på film, så tycker jag att det är jobbigt när de skildras som någon typ av accessoar. Det är ibland som om namngivna barnkaraktärer inte är människor utan bara finns där för att vara söta/i vägen/rövas bort/vara jobbiga, etc.

Vi har sett Designated Survivor på Netflix. Det finns mycket jag skulle kunna säga om den serien, men de har åtminstone en bra story. Och Kiefer. Där figurerar i alla fall en dotter i de första avsnitten, en liten söt och blond karaktär som enligt min åsikt bara existerar för att göra terrorn så mycket mörkare, och jag tycker tyvärr att det blir lite sjaskigt.

Tänker man att en karaktär behöver bli mer mänsklig, skriver till ett barn, och så glömmer man att göra barnet mänskligt?

Egentligen går det här att jämföra med den klassiska "bimbon" (eller en väldigt smart tjej i vissa av Dan Browns böcker) som finns där i bok/på film, av exakt samma anledning . Kanske stör jag mig helt enkelt på människor som inte skildras som just människor, utan som lika gärna kunde bytas ut mot en möbel, eller en stor krukväxt.
 
Det är här jättesvårt tycker jag, och jag inser att i alla mina manus finns inte ett enda barn. Funderar på att skriva in en liten flicka i mitt senaste manus, men ryggar lite då det känns som ett jättestort klavertramp som bara väntar på att bli gjort. Hur har ni andra resonerat när ni skriver, barn eller inte barn? Hur uppfattar ni barnkaraktärer i böcker och på film, vad är okej och vad känns mindre okej? Jag är på allvar intresserad av hur andra ser på det här med barnkaraktärer, varsågoda att diskutera i grupper :-D

lördag 18 mars 2017

Trotsade förkylningen idag.

Ignorerade förkylningen idag och tog till vara på det vackra vädret.

Klämmackor hemma på gården.
Sedan ett besök i pulkbacken nere vid älven. Backen är dubbelt så lång som på bilden, med en rejäl kurva på mitten. Fyraåringen tyckte mamma var lite feg som bromsade när jag fick låna boben :-)


onsdag 15 mars 2017

Gestaltningspanik

Har petat lite i manuset under ett par kvällar, mest för att se om det fungerade för mig att redigera ett kapitel i taget. Har brottats med kapitel ett och tycker att det känns stabilt att jobba så. I stället för att hasta vidare i redigeringen går jag tillbaka till samma stycken flera gånger, och det gör att jag kan fokusera bättre än förut.

Tyvärr uppkom något av en gestaltningspanik. Inte så att jag inte gestaltar, det blir snarare alldeles för mycket av varan, så att texten blir överlastad och lite utan rytm när man läser. Jag tycker det är asjobbigt när det hakar fast under läsningen, jag vill gärna att det skrivna ska kännas sömlöst att läsa.

Nej, för att rädda det här jag tror att jag ska återgå till att vila, och så skulle jag vilja läsa en väl gestaltad bok för vuxna, gärna inom spänning, deckare, eller liknande. Någon som har ett tips på en sådan bok...?

måndag 13 mars 2017

Jag hjärta redigering.

Jag vilar från texten nu när råmanusfasen är över, och sedan börjar redigeringen. Tänk så underbart att få sätta tänderna i ett manus med början, mitt och slut!

När jag redigerar kan det bli nästan hur många rundor som helst, tills jag helt enkelt får nog och bestämmer mig för att manuset är tillräckligt bra. Känslan av att manuset duger sitter långt inne och jag redigerar absurt mycket.

När jag redigerar brukar jag inleda med en genomläsningsrunda, där jag fixar lite småpill *. Sedan hattar jag omkring väldigt mycket, ändrar lite här, kompenserar för ändringen där, och sabbar så helt plötsligt kapitel två. Ändrar kapitel två, och blir då tvungen att fixa slutet, osv osv. Det här tar väldigt mycket tid i anspråk och texten riskerar att aldrig bli färdig.

Den här gången tänkte jag prova på något nytt. Skrivaläsaleva berättade om sin metod, där hon arbetar ordentligt med ett kapitel per vecka, och jag tänkte faktiskt prova på det jag med. Kanske hoppar jag lite för att åtminstone markera i texten var jag behöver kompensera för ändringar, och kanske kör jag mer än ett kapitel någon vecka, men jag tänker att grundtanken är god och att jag ska sikta på att följa den. Målet med det mer strukturerade arbetet är att inte stressa iväg med redigeringen, och att inte behöva ha precis allt i huvudet hela tiden. Här tänker jag fokusera mycket på logik, gestaltning, karaktärer, intrig, stämningar, ton, etc. Jag inbillar mig också att jag kommer att ”känna” texten bättre efter en sådan här genomarbetning, och slipper kanske bläddra så oerhört mycket för att hitta rätt när jag söker något.

Efter hattandet brukar jag köra några strukturerade redigeringsrundor, och jag ser ingen anledning till att göra annorlunda den här gången, efter kapitelarbetet. Så här ungefär brukar jag göra:
  1. En snabb genomläsning (gärna med annat teckensnitt) för att hitta sådana fel som hjärnan bara ser när det går fort. Fascinerande hur många småfel som dyker upp i den här rundan. Brukar nu känna allt starkare hatkärlek till alla de där orden och börjar oftast ärligt talat bli lite less på min text i det här läget.
  2. Läsa på papper med rödpennan i högsta hugg. Detta är vad jag skulle kalla den maniska fasen, och det är även nu hatkärleken till manuset är som allra starkast.
  3. Lägga in ändringar i dokumentet. Stegar mig fram mellan det jag i utskriften markerat med rött, och läser ingenting förutom det som behöver ändras. Börjar känna doften av målgång, och tycker oftast själv att jag är något av ett geni!
  4. Läsa igenom en sista gång på paddan, för att se om allt stämmer. Det ska inte ändras någonting alls under den här genomläsningen om det verkligen inte behövs, och det sätter impulskontrollen på prov.



*Småpill = stavfel, kommatering, meningsuppbyggnad etc.

lördag 11 mars 2017

Verkligheten kan ibland överträffa dikten.

Kollar på Mello för första gången på mycket länge. Alltså, Jon Henrik Fjellgren, jag kan inte annat än bli rörd. Född i Colombia, adopterad till Sverige av en samisk familj, blir renskötare, och så småningom jojkande artist. Det är fint på något vis, när någon blir en så framgångsrik kulturbärare för sitt folk.

Hans story är så speciell, så där så att det kunde utgöra stoff för en roman/biografi, eller en riktigt maffig film. Hollywood borde redan vara på G med en liknande historia, liksom.

Jag gillar den här låten bäst av det han spelat in, den utgör en viktig del av soundtracket till del två i dystopin.

fredag 10 mars 2017

En helg med Korpringarna.

Ser ut att bli en väldigt fin helg, vilken tur då att jag är förkyld. Det blir nog ännu en helg i horisontellt läge, men jag har gott sällskap av boken jag läser just nu. Är 150 sidor in i Odinsbarn (del 1 i Korpringarna) av Siri Pettersen. Hittills känner jag mig lite golvad, herre GUD vilken bok. Under den här skrivpausen hade jag som mål att läsa i någon annan genre än de jag brukar skriva i, och man kan säga att experimentet var lyckat. Känns otroligt lyxigt att jag även har de andra två delarna hemma i bokhyllan!

 

Trevlig helg allesammans!

onsdag 8 mars 2017

Under skrivpaus när jag borde låta manuset vila, men ändå vill peta i texten.

”Pingel int!”

Det ett lokalt uttryck från min hemort i Norrbotten, och något man säger till ett barn som petar på sådant hen inte borde peta på, kanske i en butik eller på besök hemma hos någon.


Ibland önskar jag att någon kunde stå där och vakta på mig, kontrollera så att jag inte slår upp datorn och öppnar dokumentet.

 

Vakten: *Sträng blick när jag närmar mig arbetsplatsen*

Jag: ”Men jag ska bara…”

Vakten: ”Pingel int!”

Jag: *Backar skamsen ut ur kontoret*

 

Jag kan dock tycka att det är trevligt med planlöst petande bland orden, att lite kravlöst fylla igen luckor som behöver tätas. Bara det att jag inte är säker på om det är det bästa för texten eller mig själv att jag gör så. Hittills har jag klarat mig utan vakt, men det tär på självkontrollen.

måndag 6 mars 2017

Vecka 16, 4 419/57 139 ord.

Under veckan producerade jag 4 419 ord, och manuset omfattar nu 57 139 ord totalt.

Jag är faktiskt färdig nu med det första utkastet, det finns story med början, mitt och slut! Nu återstår att faktiskt skriva eländet, skulle jag vilja säga, då det här första utkastet mest är som ett rangligt skelett bestående av handling, men som saknar lite kött på benen. Längtar efter att redigera!

Jag hade räknat med att råmanuset skulle vara runt 50 000 ord, och är glatt överraskad av att det blev lite längre. Kanske beror de "extra" sju tusen orden på att jag skrivit i lugn och ro, utan att rusa iväg mot slutet.

Det blev totalt 47 skrivpass på ca en timme vardera, bara tre av passen har jag suttit längre än så och jag är faktiskt väldigt stolt över bedriften att skriva under kortare stunder än normalt :) Det tog mig 16 veckor att skriva, och då hade jag skrivpaus under 4 veckor i december och januari.

Det färdiga manuset har jag beräknat till att ligga runt 70 000-80 000 ord, då jag tror att en introvert och ganska klaustrofobisk berättelse tjänar på att inte vara särskilt lång. Jag tror helt enkelt att det finns en gräns för hur länge det är njutbart att vara inne i någon annans förvirrade tankegångar.

Nu planerar jag att vara ledig från skriv ett par veckor, läsa böcker och umgås med min familj lite extra.

Hoppas att ni får en fin vecka allesammans.

lördag 4 mars 2017

Sjuk och Twilight.

När mamman är sjuk brukar min familj göra det enda rätta; nämligen att åka bort. Så, denna helg är jag ensam och horisontell. Håller på att se igenom alla Twilightfilmer. Det är väldigt mycket Twilight. På sätt och vis tycker jag att filmerna är lite jobbiga, och kanske beror det på att jag tyckte om böckerna? När jag har det tungt, eller är trött på något vis, då brukar jag läsa YA. Twilightböckerna läste jag under en väldigt tung period, och lyckades faktiskt bli så pass distraherad att jag började må bättre. Så, de där böckerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Trots att jag inte är helsåld på filmerna, så har de några klara kvalitéer. Till exempel är castingen suverän tycker jag (även om folk gnäller på den, I know!) och jag gillar särskilt den där klicken "populära" ungdomar med Anna Kendrick i spetsen. Är det inte lite fint att de (1) faktiskt ser unga ut, och (2) inte är en grupp fotomodeller utan att de helt tydligt är populära pga andra kvalitéer som det ju ofta är i verkliga livet.

Pappan är en annan favorit. Bellas pappa alltså. Gillar hans tystlåtna lite uppgivna pappande.

Där finns, trots glesbygd, inte en enda Hillbilly-kliché. Ovanligt, på gränsen till nyskapande.

Sen så gillar jag skildringen av urbefolkningen, och deras relation till "det övriga samhället". Nu är det inte själva varulvsgrejen som jag menar, utan snarare att de som representerar urbefolkningen förvisso är tydligt just en del av den, det finns en viss spänning mellan dem och de andra invånarna i Forks, men ändå interagerar man med de andra i området på ett naturligt sätt. Som när Jakob och de andra dyker upp på den där stranden i ettan, och ingen reagerar med mer än ett "Hej!" och så hänger man lite tillsammans utan att tillvaron vänds upp och ner.

Hela världen vet vad den amerikanska urbefolkningen har utsatts för och jag tycker det är skönt att se på dem skildras som starka, smarta och en del av samhället.

Fascinerande också att vi svenskar ofta vet mer om den amerikanska urbefolkningen än vår egen. Kanske en stor anledning till att samer och deras relation till andra svenskar ofta skildras väldigt märkligt i svensk populärkultur. Samebyn är ju till exempel inte en fysisk by för samer att bo i, som reservaten i Amerika, utan en ekonomisk förening för renägande, och där de flesta samer inte är medlemmar.

Nog om detta, nu ska jag jobba med mitt manus en stund, i tystnaden. Ha en fortsatt trevlig helg, alla!

onsdag 1 mars 2017

Ett succérecept, samt mycket grå vildmark.

Har lyssnat på en bok som nog måste ses som något av en succé, författaren är debutant och boken har slagit internationellt samt filmatiserats. Skulle tro att boken kan kategoriseras som relationsdrama, eller möjligtvis war fiction.

 

Grejen är den att jag rent objektivt kan säga att hantverket i den här boken inte är det bästa. Bevisföring:

·         Det inleds med en stark prolog, följt av inte mindre än nio kapitel fyllda med infodump. Eventuellt är all den här bakgrunden tänkt att göra berättelsen storslagen, men får bara till följd att den egentliga historien aldrig kommer igång.

·         Berättarrösten är mycket närvarande samt allvetande, and not in a good way. Jag tappar helt den röda tråden under långa stunder när berättarrösten mal på om helt oväsentliga saker.

·         Gestaltningen är så där, mycket tell och lite show.

·         Språket är klyschigt och jag tror inte enbart att det beror på översättningen.

 

Helt enkelt finns där mängder av nybörjar”fel”, och jag frågar mig hur denna bok kunde bli (1) antagen, och (2) en sådan succé. Receptet är ganska tydligt:

·         Miljöerna (särskilt den där det mesta utspelar sig) är fantastiska.

·         Författaren har nördkunskaper om något ganska ovanligt, och där är skildringarna klockrena.

·         Grundidén är toppen, och storyn så pass engagerande att man orkar till slutet trots allt.

·         Slutet i sig är det bästa med hela boken, vilket ju måste vara något av en bedrift.

 

Kanske är det inte svårare än så; har man något att berätta spelar det där andra mindre roll för den vanliga läsaren. Gör man sig själv en otjänst genom att i det närmaste fixera vid det skrivtekniska? Kan det vara så att den breda massan föredrar den här berättade stilen?

 

 

I övrigt har jag varit väldigt långt västerut idag, i en dal mellan fjällen. Så. Mycket. Nysnö. Blev på fullt allvar tvungen att vänta in en man med snöslunga på traktorn för att ta mig upp från ett av mina arbetsstopp. Fotat från min bil: