tisdag 30 maj 2017

Berättare, språknörd, eller kanske stilist?

Jag är väldigt road av att skapa miljöer, psykologiskt sammansatta karaktärer och relationer, tänka på alla möjliga olika skrivtekniska aspekter, sätta stämning, ton, tema och övergripande story. Men jag är tyvärr inte lika road av intrig. Det handlar inte om brist på fantasi, verkligen inte, bara ett visst motstånd som uppstår när jag ska omsätta mina tankar till en historia och få den att lyfta. Om jag över huvud taget ska få ur mig själva berättelsen kräver det att jag flödesskriver ur mig ett benrangel till råmanus, som sedan får liv med allt det där andra under redigeringen.

 

Jag läser avundsjukt om författare som (tänker jag mig) himlar saligt med ögonen när citatet levereras: Jag har alltid varit en berättare. Så är inte fallet för mig. Jag är heller inte särskilt road av stilövningar, vare sig att skriva eller läsa. Jag skulle nog snarast kalla mig själv för en språknörd, som går igång på de stora skeendena och mekanismerna i ett samhälle.

 

Lika mycket som jag älskar att skapa bakgrundsstory och övergripande story (eller är det kanske snarare fråga om en scen för berättelsen?), så tar intrigen emot. Det är hårt arbete för mig att få till en intrig som inte känns krystad. Jag tänker, och så tänker jag lite till, bollar med min sambo. För att lära mig hur intrigens uppbyggnad kan se ut ser jag på film och bra tv-serier, och jag lyssnar/läser så många böcker jag hinner. Jag försöker hela tiden att bli bättre och tänker inte låta hela skrivandet falla på något som faktiskt borde gå att nöta in.

 

Hur känner ni inför skapandet av en roman, har vi någon gudabenådad berättare som vill träda fram, eller kanske en stilist…?

10 kommentarer:

  1. Jag är lite som du och jag skulle aldrig säga att jag alltid ha varit en berättare. Men jag skulle gärna vilja ha en riktigt bra story att luta mig mot samtidigt som jag sysslar med det jag gillar bäst: människorna, relationerna, stämningen, utvecklingen.
    När jag ska försöka skriva ett synopsis syns ju inte språket och gestaltningen och då tycker jag att handlingen alltid ser så naken och tafflig ut. Kanske därför jag aldrig lyckas få till ett helt synopsis :-)
    Sedan måste jag bekänna att jag inte riktigt vet vad ordet intrig står för. En del säger att det är samma som handlingen. Jag får för mig att det är både handlingen och hur den berättas och i vilken ordning. Upplys mig gärna.

    SvaraRadera
  2. Oj här är vi totalt olika känner jag. Själva historien är det jag tycker är enklast/roligast.

    I mina två manus har jag alltid haft huvudrollen klar för mig som första moment. Alltså vilken typ av person jag vill skriva om/utforska. Sedan blickar jag ut i miljön omkring, var huvudpersonen ska bo, ha för yrke, umgänge och huvudproblem för den att tampas med i romanen. Sedan kommer historien som automatiskt nästan. I huvudkaraktärens möte med sin omgivning och personer den har omkring sig. Det är det jag tycker mest om att pussla med. Alltså typ att, boken handlar om X som vill/ska/måste ta sig från plats 1 till plats 2 (bildligt talat alltså). För att göra det så gör X något, som får någon annan att reagera eller påverkar personens miljö som i sin tur gör att osv. osv.

    Men jag har aldrig varit någon berättare såsom du målar upp den bilden. Mest gillar jag att fantisera om olika möten. Orsak och verkan och hur allt hänger ihop med varann.

    SvaraRadera
  3. Eva: Ja, jag har kämpat med mina synopsis av samma anledning :) Har heller inte riktigt benkoll på vad som EGENTLIGEN är intrigen, men jag tänker mig att det är planen för hur handlingen ska berättas, lite hur den vävs ihop och i vilken ordning den berättas, precis som du skriver. Skulle tro att det finns en viss risk för att jag har fel nu :-D

    SvaraRadera
  4. Helena: Är också inne på orsak och verkan-spåret, men tycker det tar emot att liksom få ner det i en berättelse och det är nog en av de största anledningarna till att jag inte har någon helt otänkbar twist i mina berättelser. Låter ju fantastiskt att historien kommer automatiskt, så vill jag med ha det :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo men jag får kämpa med allt det du beskriver som enkelt å andra sidan :/

      Radera
    2. Helena: ja, är det inte det ena så är det det andra. Måste vara underbart för den som bara ”men…jag kan allt det där!!” ;-)

      Radera
  5. Intressant! Jag har alltid haft fokus på historien, men skulle inte kalla mig för en berättare, inte någonstans. Det känns för pretto 😄 Min utmaning är sammanhanget, miljö o.s.v. Som journalist går jag ju gärna rakt på kärnan, att ta det lugnt och gestalta får jag fokusera på.
    Vi har tur som har sambos att bolla intrig med 👍🏻😊

    SvaraRadera
  6. Marie: Det KAN också framstå som om min himla-med-ögonen-person är lite pretto :-D Så olika det är ändå; sammanhang och miljö som är det roligaste :)
    Vore rätt rökt utan min sambo. (Tror fortfarande att han skulle må bra av en anhöriggrupp för partners till skrivnördar)

    SvaraRadera
  7. Oj vilken svår fråga... hrm, jag har nog alltid haft lätt för språket. Eftersom jag läst väldigt mycket kan jag liksom "känna" när en mening inte är bra eller ett ord är felstavat. Däremot skulle jag inte se mig själv som en berättare. När jag drar små vardagshistorier för mina kollegor kan jag lätt fladdra ut och märka att jag tappar tråden.
    Men intrig... hrm, ja jag kan märka att jag också tycker att det är lite svårt. Det får inte bli för banalt, för enkelt. Intrigen ska vara verklighetstrogen och beröra läsaren. Det kräver många varv i tankemaskinen innan min intrig är klockren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristina: Haha, vilket roligt exempel där med vardagshistorierna :-D Jag gör precis tvärt om, berättar för korthugget och missar poängen, i.e. är ingen berättare av naturen.
      Exakt, det är där jag tycker det blir svårt, att få ihop en intrig som är verklighetstrogen och rörande utan att bli för banal, och heller inte för överarbetad. Finns inget värre än intrig som känns allt för konstruerad men jag känner att det är jättelätt att falla i den fällan.

      Radera